Prat om pappor

17 Jun

Tydligen har barnen på Adrians förskola börjat prata en del om mammor och pappor den senaste tiden. Många har fyllt två och därmed är det många som blivit mer uppmärksamma på omvärlden och förstås även erövrat språket alltmer. Apropå detta frågade personalen oss förra veckan för att påminna sig om hur vi ställde oss i frågan ”pappa” vs ”donator”. Det är bra att de frågar, tycker vi. Vissa kanske skulle tänka att de inte vill trampa föräldrarna på tårna ”eftersom vi personal borde ha koll” och andra skulle säkert använda sina egna förkunskaper eller sin egen uppfattning och välja ett eget sätt att hantera frågan. Att fråga är dock hundra gånger bättre, för då kan det liksom inte bli fel – och nej, någon annan än vi har inte rätten att tala om för vårt barn hur hans familj ser ut.

Adrian har två mammor, han har ingen pappa. Svårare än så är det inte, och för en så liten unge som inte har en aning om hur barn blir till finns ingen poäng att börja prata om spermier eller donatorn heller. Själv trodde jag fram till 5-årsåldern att barn blev till när föräldrarna gifte sig, och var därmed mycket konfunderad över min egen tillblivelse – mina föräldrar hade ju aldrig varit gifta!! Sedan fick jag och min barndomsvän se en tecknad, mycket pedagogisk och mycket heteronormativ film i anslutning till att vi skulle få varsitt syskon, och då föll det mesta på plats för mig. Och Adrian kommer förstås få veta hur han blev till också, vi har foton från sjukhuset och förstås bilder från alla ultraljud.

Förra sommaren under ett seminarium på Pride om regnbågsfamiljer i förskolan var det en äldre, heterosexuell fd. förskollärare (tolkade jag det som) som bestämt uttalade sig inför hela publiken att alla barn har en pappa! Genast gick ett sorl genom publiken och det var massa föräldrar som protesterade. Kvinnan höll fast vid sitt argument om att barn har en pappa, och att de kommer känna sig utanför om man säger att de inte har det. Lite ironiskt att hon valde att yttra sig så just i detta forum, fast å andra sidan nyttigt: Det fanns många som kunde bemöta hennes argumentation. Visst, det finns förstås ensamstående kvinnor med donatorbarn och lesbiska par som väljer att kalla donatorn för pappa, fröpappa, biologisk pappa eller liknande – men många, många gör det inte. Genom att använda argumentet ”de kommer känna sig utanför annars” befäster den vuxna en norm som säger att man bör ha både en mamma och en pappa, och personen bör snarare först ifrågasätta sin egen norm. Att barn blir till genom att ägg och spermier möts är ett faktum, mamma och pappa är inget faktum – det är två socialt konstruerade begrepp och jag skulle snarare säga att vi ger barnet en känsla av utanförskap genom att påstå att hen ”har en pappa nån annanstans”, för var då, liksom? Kommer hen få träffa honom någon gång? Varför är inte han här och leker med mig, som alla mina kompisars pappor?

Nej, vi föredrar definitivt att kalla donatorn för just donatorn – för det är ju ingen pappa och kommer aldrig att bli. Alla barn har (förhoppningsvis) viktiga personer i sitt liv, men vilka dessa personer är kan se oändligt olika ut.

image

Adrian och ena mamman (eller andra)

image

Adrian och andra mamman (eller ena)

Mer läsning på samma tema: 
Barn i regnbågsfamiljer – ett utbildningsmaterial för förskolan
Det är klart som fan det går att ha två mammor! Om biologi, sociala band och varje människas rätt att definiera sig själv

Annonser

26 svar to “Prat om pappor”

  1. Knyttet juni 17, 2013 den 8:39 f m #

    Han är verkligen så himla lik dig.. och han påminner mig om min egen son, för de har båda sådan där blick full av bus 🙂

    • Ja, han är superlik mig som liten! Dock inte i temperamentet, där är han lik min fru som också var en busunge 🙂

      • Knyttet juni 17, 2013 den 7:24 e m #

        Ja jag tycker faktiskt att det är just en sådan sak som visar på att föräldraskap handlar om så mycket mer än biologi – just det att barn som är adopterade eller som kommit till genom donation eller på annat sätt ändå kan vara som kopior av den (de) föräldern som inte är biologiska eftersom de ”ärver” egenskaper, kroppsspråk, gester, uttryck och så mycket mer även av den (de) föräldern. En kärleksfull anknytning har ingenting med biologi att göra.

      • Visst är det så! Och det går ju heller inte att mäta var biologin börjar/sluta eller var det social börjar/sluta… och varför skulle det ens vara viktigt?

  2. Helena juni 17, 2013 den 12:33 e m #

    Vad bra att de frågar! Vi kommer ju förr eller senare antagligen att berätta om vårt barns ursprung på förskolan, för vi tycker att de bör veta det om det kommer upp saker om hur barn blir till. För vi ser ju ut som en helt traditionell familj med mamma+pappa+barn, så det är ingen som tänker sig att det kan finnas någon historia bakom som man bör känna till. Men vi tycker det är viktigt att personalen känner till det den dag vi själva berättar för vårt barn, så att hon inte får några konstiga reaktioner därifrån om hon själv säger något om att hon blev till hos en doktor, t.ex.

    • Eller hur! Mycket bättre att inte hyscha om saker, för det är ju inget konstigt. Ett barn till på avdelningen har blivit till via donator (ensamstående mamma), så Adrian är inte ensam heller.

      Tycker för övrigt det är lite intressant med den där pappafixeringen folk har… hur har ni upplevt det av folk som vet, har någon velat hävda att ”det finns ju en pappa TILL!!” eller nöjer de sig med att tigern ju redan har en pappa? Jag förmodar det sistnämnda, eftersom folk överlag nog har heteronormen i bakhuvudet och att det är den som spökar – att komma och säga till er som redan är en förälder av varje kön att det finns en pappa till skulle nog de flesta tycka vore oartigt och knasigt. Eller vad tror du?

      • Helena juni 17, 2013 den 1:09 e m #

        Vi har inte råkat ut för att någon har sagt så till oss, men jag vet ju inte vad folk tänker… Nu har vi ännu inte berättat för så många, till stor del just på grund av att man inte vet hur folk kommer att reagera. Ingen vi har berättat för har reagerat på något ”konstigt” sätt.

        Men nog tror jag att det hjälper att vi följer heteronormen. Vårt barn har ju liksom ”allt”, dvs en förälder av vardera kön, så då tycker nog inte folk att det behöver läggas till ytterligare en förälder, så som de vill komplettera med det kön de tycker saknas i en homofamilj. För jag skulle bli rätt förbannad om någon sa så till oss, på samma sätt som jag blir arg när människor tycker att ni inte kan vara två mammor utan att det måste finnas en pappa som smyger någonstans i bakgrunden.

      • Nej, jag tror att de flesta skulle tänka att de genom att säga så faktiskt indirekt säger att din sambo är mindre pappa – och där går nog de flestas gräns. Eftersom vi ”bara” är två kvinnor tycker vissa att de kan ta sig andra friheter, tror jag.

      • Helena juni 17, 2013 den 2:15 e m #

        Jag är inte helt säker, jag kan gott tänka mig att det finns folk som tycker att han är mindre pappa… De är antagligen färre än de som tycker att det inte går att vara två mammor, men nog tror jag att de finns alltid. Tyvärr.

  3. presens juni 17, 2013 den 2:00 e m #

    Ja, helt klart bättre att de frågar än chansar eller går och undrar, men jag tänker… Vad ska de göra med informationen? De pratar mycket om mammor och pappor på mitt barns förskola också (och har gjort i över ett år – det började väl bli ett riktigt poppis samtalsämne bland barnen när de var dryga två år) men min treåring kör stenhårt på ”nej, jag har ingen pappa, jag har två mammor” och blir uppbackad av pedagogerna. Biopappa, donator, känd pappa… De har ingen aning på förskolan och anser det väl inte riktigt vara relevant än. Det är några barn som inte riktigt har trott på henne, och därför frågat oss direkt, men då nöjer de sig med svaret att i vår familj finns det två mammor och ett barn – ingen mer. Den där förskolläraren som föreläste verkar verkligen vara ute och cykla.

    Vi har för övrigt inte pratat om donator heller med barnet, men däremot har hon full koll på att män har spermier och kvinnor har ägg och de måste träffas för att det ska bli barn. Hon har inte frågat hur de träffas eller hur barnet kommer in i magen (däremot hur det kommer ut, och jäklar vad hon garvade när jag sa att antingen klämmer mamman ut barnet genom snippan, eller så skär doktorn upp ett hål i magen och hämtar ut bebisen – ”Vad tokig du är – man kan ju inte klämma ut en bebis med *snippan* heller!)

    • Haha, nä att en bebis ska ut genom snippan är ju ganska osannolikt faktiskt, jag håller med henne! (och kan fortfarande inte tro på att jag klämt ut en 4,1-kilosklump därigenom…).

      Barnen pratar ju och leker att de är mammor och pappor, frågar varandra vad mammorna och papporna heter och allt möjligt, och då vill personalen helt enkelt att koll på hur vi säger i vår familj så att de inte säger fel. Bra, tycker vi.

      Personen som uttryckte sig sådär under prideseminariet var för övrigt åskådare, inte föreläsare. Insåg att jag formulerade lite otydligt. Men tack och lov för det i alla fall 🙂

    • Helena juni 17, 2013 den 2:17 e m #

      Haha, underbar kommentar av din dotter, presens! Vårt barn har inte förstått mer än att bebisar ligger i magen och att hon legat inne i min mage, så vi får väl se vad vi får för reaktioner när hon får veta hur de kommer dit och kommer ut 😉

  4. presens juni 17, 2013 den 3:33 e m #

    Ah, alltid något. Jag tänkte att hon var föreläsare och tyckte att det lät riktigt illa, men det förklarar saken.

    Och jo, de leker jättemycket såna lekar på mitt barns förskola också, och pratar mycket om hur familjerna ser ut, så självklart vill pedagogerna ha koll på även hur vår familj är uppbyggd, så de kan backa upp barnet. Jag tänkte mest att eftersom vi tydligt har presenterat familjen som två mammor och ett barn är det rätt irrelevant ifall vi använder ordet ”donator” eller ”biopappa” eller vad det nu kan vara. Oavsett är han inte en del av vår familj, och därför ointressant. Men det var alltså ingen kritik – klart att det är bra att de frågar. Jag menar bara att om det hade varit jag hade jag ifrågasatt varför de ville veta. Mitt barn har ingen donator. Självklart kommer spermierna någonstans ifrån, men jag vill absolut inte att andra landar i att X har ingen pappa, hon har en donator.

    För övrigt är den mest populära konstellationen när de leker familj på mitt barns förskola två mammor, en pappa, några barn och en hund. Pedagogerna tycker att det är jättebra, inte bara för att barnen är kreativa och öppensinnade och så vidare, utan även för att mamma är den absolut populäraste rollen, och på det här viset blir det färre konflikter. 😀

    • Nej, alltså Adrian ”har” ju inte heller någon donator som ett substitut för pappa, däremot HAR han ju två mammor, det är förstås det väsentliga. Donatorn är bara någon som möjliggjorde att han blev till och vi kommer inte prata om det förrän det blir aktuellt, vilket nog dröjer ett tag. Har faktiskt inte ens tänkt så mycket på den biten, nu när jag tänker efter.

      Intressant med motfrågan där, vi är nog bara mer glada att de inte hittar på nåt själva. Och det hade ju kunnat vara så att vi faktiskt kallar donatorn för pappa (konstiga tanke).

  5. Hatchetface juni 17, 2013 den 3:43 e m #

    Vilken märklig människa! Jag tycker det är jättesvårt att försöka få barn att förstå att familjer kan se väldigt olika ut när deras föräldrar bestämt hävdar att ”så är det”.

    F ö, en försiktig undran; Jag tycker mycket om att läsa din blogg, men har jättesvårt när bakgrunden ser ut som den gör. Ränderna liksom rör sig och jag kan inte fokusera på texten. Ett litet påpekande bara, inte så att du behöver ändra för min skull. Tack för en bra blogg.

    • Tack för påpekandet! Har fått samma feedback tidigare och ändrade så ränderna skulle stå stilla men funderar på om jag ska försöka ändra igen… När jag hinner 😉

      Kul att du gillar bloggen ändå!! Och ja, vuxna kan absolut sätta käppar i hjulet för barns öppna sinne…

    • presens juni 17, 2013 den 3:50 e m #

      Jag tycker att det är mycket lättare att få barn att förstå än vissa av deras föräldrar. 😀 (Och jag håller med om bakgrunden. Den är snygg och glad, men distraherande och lite irriterande.)

  6. Fråga Ugglan | Klok som en coffeetablebok juni 17, 2013 den 3:48 e m #

    Åh vad bra skrivet! 🙂 Jag tänker också som du att det skulle bli märkligt att prata om en pappa ‘nånstans’, och tycker att du formulerade det så bra, att donatorn ju inte är någon pappa. Jag har inte ens tänkt på det (vilket förstås säger mer om hur heteronormativt jag lever i vardagen än om själva sakfrågan…) men så är det ju. Skulle ni prata om en pappa utifrån er situation så skulle ni utgå från en biologistisk modell, medan den väg ni valt utgår från en konstruktionistisk modell, där någon för att räknas som pappa måste vara det i social mening. Det är så befriande när det biologiska och sociala skiljs åt!

  7. AnnaCarin juni 17, 2013 den 6:26 e m #

    Jag är ensamstående med en son genom insemination. Han har inte någon pappa, jag säger donator och försöker rätta folk så gott jag kan nu när han är liten. Han har nu när han är två precis börjat hajja det här med pappor. Han leker mycket med mammor och pappor och kallar gärna män för pappa. Jag försöker bara lungt och tydligt prata på hans nivå. Jag tycker det är lite svårt eftersom på den här lilla orten har alla andra barn en mamma och en pappa, vissa har skilda föräldrar men inte på hans dagis. Mamma, pappa och två barn = norm. Önskar ibland att vi bodde i en större stad så vi kunde umgås med barn med liknande bakgrund. Att v ara normbrytande är lättare ibland.

    • Det viktigaste är nog att inte göra någon stor grej av det, att undvika att betona det ”avvikande”. Det är ju vad det är liksom, och det är inte synd om honom, han ”saknar” inget – han har ju en förälder som älskar honom och en massa andra viktiga personer omkring sig, eller hur? Men jag förstår, det blir ännu tydligare när alla andra utifrån sett har det likadant. Jag tvivlar dock på att alla dessa normfamiljer ser exakt lika ut på insidan 🙂

  8. Anna juni 18, 2013 den 10:06 f m #

    Bra poäng att inte säga ”X har en donator istället för en pappa”! Det är ju faktiskt inte heller något de har. (Som vi ser det). Måste ju räcka med att säga typ ”X har två mammor, en lillasyster och en hund.” Punkt. Man behöver väl inte rabbla upp vad man INTE har i familjen.

  9. Helena juli 1, 2013 den 7:09 e m #

    Vi har sagt till våra bsrn att de har två mammor, för vi är två tjejer och föräldrar som är tjejer heter mamma. Sen var det en snäll farbror som vi fick ett frö av. De har således ingen pappa.

  10. K juni 6, 2015 den 3:23 e m #

    Världens sötaste unge! ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: