Ett barndomsminne anno 2000*

18 Jun

Tiden då vi bodde i Storklas kommer jag aldrig att glömma. Jag och Fanny lekte jämt, och bostadsområdet var som hela världen. Vår lägenhet, hennes lägenhet, den gemensamma trädgården, skogen bakom, lekplatsen och alla andra grannar. Smeds, den obehaglige gubben bredvid oss och som alla i hela Storklas tyckte illa om. Oskar och Linnea, det gamla paret över oss som alltid var snälla och bjöd in oss på fika. Sura gubben och hans tjatande fru, som vi bara var tvungen att smyga på. Gunnar, den snälle farbrorn som vek pappersbåtar och öppnade dörren till förrådet där vi alltid hittade en massa roliga saker.

Jag och Fanny var egentligen mer som syskon än som kompisar. Hon var storasystern som hittade på en massa roliga lekar, lärde mig snuskiga ramsor, struntade i mig när hon hade andra kompisar och hotade att gå om hon inte fick som hon ville. Jag var lillasystern som sprang gråtande efter henne när vi hade bråkat och lät henne få den finaste dockan. Samtidigt var det jag som alltid visste bäst och ville att allt skulle göras rätt och rättvist. Och när vi åt den obligatoriska kvällsmackan inne hos Fanny på kvällarna, både familjerna, kunde man tro att det var jag som var den äldsta av oss; hon hann smutsa ner hela sig under en måltid, medan jag fick panik så fort jag fick en brödsmula på mig.

Första gången jag och Fanny träffades var i juni 1989. Jag och mamma hade precis flyttat. Från det grå hyreshuset inne i stan, ut till Storklas. Ett ganska stort, barnvänligt bostadsrättsområde i ett litet samhälle en mil norr om Kalmar. Det fanns åtta lägenheter i varje hus, men det kändes mer som att bo i radhus eftersom alla hade egen trädgård (åtminstone vi som hade marklägenhet) och trapporna upp till andra våningen fanns på utsidan och inte i något trapphus.

Vi gick och ringde på hemma hos Fanny ganska snart efter att vi flyttat in, och mamma stod och pratade en stund med Fannys mamma Lotta. Jag kommer ihåg att jag stod bredvid och Fanny kom utrusande i hallen med en rosa keps på huvudet. Hon gömde sig bakom sin styvpappa, Hans, och sprang sedan iväg igen. Då var jag knappt fyra år, och Fanny skulle fylla fem. Och bara några veckor efter första träffen var vi bästa kompisar, som bråkade nästan lika mycket som vi hade roligt.

Fanny var fenomenal på att hitta på en massa konstiga lekar och vi satt aldrig mer än i tio sekunder utan att ha något att göra. Var vi inte ute och smög på grannarna eller ”lagade mat” med bark från en speciell stubbe i skogen på baksidan, så lekte vi ”twaks”, ”tass tass tass” eller ”smällarått”. Alla tre lekar var väldigt intelligent uttänkta och alltid lika spännande att göra. ”Tass tass tass” gick, helt logiskt, ut på att vi satt instängda inne i klädkammaren och läste varsin bok. Varje gång det nämndes något om mat i boken fick vi ta en godisbit. Och om vi tittade i springan under dörren så kunde vi se att det ibland tassade förbi kor, grisar och åsnor ute i hallen. ”Smällarått” var rullar av toalettpapper som fylldes med vatten (otroligt hållbart) och sedan kastades i vattenpölar. Det blev aldrig någon riktig smäll, men vi slutade aldrig att hoppas. ”Twaks”, slutligen, innebar att vi sprang runt och sjöng Batmanmelodin och vi avslutade varje strof med att byta ut ”Batman” mot ”twaks”, dra ner byxorna och visa rumpan. Den leken gjorde vi främst inomhus…

Ibland mimade vi också. Antingen till Freestyle eller till Lili & Susie. Jag fick alltid vara Lili eftersom Susie var sötast, trots att skivan var min (det har jag aldrig förlåtit henne för). Något annat vi gjorde där jag också fick det ”sämsta” var när vi lekte häst i Fannys badrum. Fanny hade en golvmopp till häst som hon la mellan handfatet och tvättmaskinen, sedan kunde hon sitta på den och låtsas att hon red. På mitten hängde hon en burk tandtråd som skulle föreställa hästens snopp… Min häst var en liten sopborste som absolut inte gick att sitta på och jag använde istället min ”häst” att blanda hästarnas mat med i tvättkorgen.

Bråkade gjorde vi, som sagt, väldigt ofta. Småsaker kunde bli otroligt stora och fick till slut oss båda (eller åtminstone mig) att börja gråta. Jag, som gick på kyrkans barntimmar med min dagmamma, visste att man kom till himlen när man dog, och Fanny visste att man blev nedgrävd i jorden och uppäten av maskarna. Efter att våra pedagogiska mammor talat om för oss att människor trodde olika gjorde Fanny en kompromiss: Skinnet kanske åker upp till himlen, men skelettet ligger kvar!
Som tur var så var vi aldrig ovänner särskilt länge – vi behövde ändå varandra så pass mycket.

På kvällarna på somrarna brukade det alltid sitta ett gäng ”stora” ungdomar nere vid dagis. Nu i efterhand har jag räknat ut att de inte kunde vara mer än fjorton-femton år vid den tiden, men för oss var det helt fantastiskt att vi fick vara med dem. Ibland vågade vi oss inte fram, utan smög på dem en stund innan de fick syn på oss. Sedan satt vi antingen med dem på bänkarna vid dagisets framsida, eller var de med oss på lekplatsen. En gång kastade en kille en vattenballong som landade rakt på mitt knä och då fick jag sitta i en av tjejernas, Jennys, famn. Tjejerna hade mig som favorit, för jag var så liten och söt, medan Fanny var favorit hos de coola killarna. De tyckte att hon var mycket häftigare än jag, eftersom hon vågade käfta emot dem, kasta saker på dem och alltid pratade om när hon hade sett ”När lammen tystnar”.

En dag flyttade det in en ny familj i ett av grannhusen. De var från Stockholm och hade två barn, Nike och Kalle. Jag tror att Nike var något år yngre än jag och Kalle var hennes lillebror. Hemma hos Nike fick man göra saker som vi absolut inte fick göra hemma. Till exempel var det fullt tillåtet att hälla ut badvatten över hela badrumsgolvet när vi badade, och sedan åka skridskor med plastbunkar. Fanny och jag bråkade alltid om vem som skulle få bada hemma hos Nike, för oftast fick bara en i taget vara där. Samtidigt som det var roligt att leka hemma hos Nike, så var vi väldigt elaka. Det var alltid Fannys idéer, men jag var ju trots allt med på dem. Någon gång lekte vi ”tipp” med russin. Det var Fanny och jag som bestämde vilket russin som skulle var ”tipp” och så skulle Nike gissa och äta upp alla russin som hon gissade fel på. Det elaka var att vi först tuggade på alla russin, och jag tror till och med att vi struntade i att bestämma en ”tipp” och lät henne äta allihop. En annan gång hällde Fanny saft i Nikes säng och tvingade henne att göra armhävningar i det.

Strax efter att jag hade fyllt fem år berättade mamma för mig att jag skulle få ett syskon. Jag blev jätteglad, och en kort tid efter fick jag veta att Fanny också skulle få ett. Jag hade ju redan en nyfödd syster, men eftersom hon bodde hemma hos pappa så minns jag inte så mycket av henne de första åren. Tillsammans med våra föräldrar satt vi i soffan hemma hos Fanny och såg på en film som Lotta hade köpt på ICA: ”Såhär blev jag till”. Det var en tecknad film som visade ganska grundligt hur det går till när ett barn blir till. Såhär i efterhand, när jag har sett filmen igen, kan jag väl tycka att den inte var riktigt lämplig för femåringar just…

Våra syskon föddes med fyra dagars mellanrum. Fannys lillasyster Ida den 15 augusti och min lillebror Emil den nittonde. Dagen då Emil föddes var även min första dag på lekis, och jag var otroligt stolt då jag inför alla mina nya lekiskompisar kunde berätta att jag hade varit på BB klockan fem den morgonen och hälsat på min nyfödda bror.

Samtidigt som jag började på Pyttans lekis så började Fanny ettan i en annan skola, vilket betydde att vi inte skulle gå i samma skola sedan när det var min tur att börja ettan. Efter ytterligare några år flyttade Fannys familj ifrån Storklas och vi umgicks inte på några år, ungefär genom hela mellanstadietiden. Men det senaste året har vi börjat umgås igen, mest på grund av att jag flyttat lite närmare där Fanny bor, och jag tror att vi alltid kommer ha någon form av kontakt.

Vi växte upp tillsammans och uppväxttiden glömmer man inte bort i första taget, åtminstone inte i det här fallet…

*Sanna Nilsson 9B, HT -00

(Under arbetet med ”En komikers uppväxt” i vintras hade jag med mig den här gamla texten och läste den för mina elever, eftersom jag skrev den i anslutning till just den boken när jag gick i högstadiet. Nu under städning och rensning dök den upp, och jag tänkte att vad sjutton – jag postar den! Gamla kära minnen passar ju bra såhär lagom till sommarlovets början…)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: