Sista kvällen i Düsseldorf, varför jag alltid längtar hit – och varför jag kanske inte skulle trivas här ändå…

24 Jun

Jag har haft drömmar om allt möjligt genom åren och ett som är säkert är att jag inte är världsbäst på att bestämma mig angående ”stora ting”.

Året efter gymnasiet hamnade jag i Düsseldorf efter att jag av en slump hittat en annons på arbetsförmedlingens hemsida från en tysk välbärgad familj som sökte en ny au pair. Bara det skulle jag kunna skriva fyra blogginlägg om – vistelsen hos familjen C, som började som en dröm och slutade med att jag flydde i en flyktbil med mina i hemlighet packade väskor, medan den intrigerande hushållerskan stod ute på garageinfarten och skrek efter mig. Det var hur som helst då jag hittade till den familj som vi befinner oss hos just precis nu, familjen som alltså kom att bli min nya au pair-familj och som gav mig de allra bästa minnena från staden vilken jag sedan dess har återvänt till minst en gång varje år.

Ofta har jag känt att jag inte är riktigt färdig med Tyskland. Jag längtar verkligen hit när jag inte har varit här på länge, och jag älskar ju det tyska språket – men avskyr att jag ohjälpligt tappar flytet successivt i och med att jag så pass sällan är här. Vid två tillfällen har jag varit på väg att än en gång dra hit för en längre tid: I början av lärarutbildningen var det i stort sett klart att jag skulle tillbringa ett utbyteshalvår i Berlin, men jag hoppade av i sista stund av anledningar som jag i skrivande stund inte riktigt minns. Andra gången jag tänkte dra hit var sommaren 2008, sommaren då jag senare hamnade på Skansen istället och därmed träffade kvinnan i mitt liv. Då hade jag egentligen tänkt sommarjobba i Düsseldorf, hade ett jobb på gång och likaså ett rum i ett kollektiv – men så fick jag kalla fötter och satsade på Skansen. Det måste ha varit meningen på något vis, för annars hade jag ju inte ha träffat Lisa.

Och så har vi nuet. Nu är jag gift och har en unge och det kan ibland kännas lite frustrerande att ”äventyrens tid” är förbi. Eller alltså, såklart vi kan hitta på en massa äventyr tillsammans som familj – men inte på det där sättet. Jag kan inte hoppa på en språkkurs i Berlin och bara dra, nej, jag kan inte ens hoppa på den tyska magisterkursen i Stockholm vind för våg, för vi måste liksom ha en säker inkomst.

I morgon är det hur som helst dags att lämna Düsseldorf och Tyskland för den här gången, och ja, jag kommer sakna det. För att inte sakna fullt lika mycket har jag dock gjort en mental lista över de saker som talar mot att flytta hit eller att tillbringa en längre tid här:

  • CDU sitter vid makten.
  • Att få barn innebär slutet för många kvinnors karriär; du kan liksom inte räkna med att få barnomsorg på heltid förrän barnet är 3 år gammalt (och då har du förmodligen fött ett barn till…). Pappaledighet finns inte på kartan för de allra flesta.
  • Att skaffa barn som samkönat par är krångligt. Enbart gifta par får hjälp med assisterad befruktning och homopar får inte gifta sig. Som lesbiskt par måste man därför åka till Danmark alternativt hitta en egen donator och heminseminera. CDU värnar enormt mycket om den heterosexuella kärnfamiljen
  • Barnens framtid stakas ut vid 10 års ålder, eftersom det är då man (= betygen, läraren, föräldrarna) väljer studiegång, Gymnasium, Hauptschule eller Realschule, det vill säga: Ska du plugga vidare på universitet senare eller inte?
  • Språket är otroligt könat, liksom hela den tyska mentaliteten. Alla substantiv har ett kön (maskulina ord är t.ex. alla tekniska apparater medan exempelvis blommor är feminina ord) och inte bara vad gäller yrken, utan även vid ”epitet” som ”vegetarian” och ”alkoholist” är det viktigt att poängtera vilket kön personen har. Jag är exempelvis Vegetarierin = kvinnlig vegetarian. Piuh.
  • …och som en följd av det föregående finns förstås inget ”hen” i det tyska språket.
  • Samt till sist: Allt det goda brödet, chokladen, bakverken och glassen som redan efter fem dagar gjort vår unge besatt och som skulle leda till allas vår undergång om vi vistades här i några månader. Jag avslutar därmed detta lilla inlägg med några ätbilder, bitte schön:
  • image
    image
    image
    image
    image
    image

    …och som sagt: Nu är det bara en (ätar-)kväll kvar – i morgon drar vi hem. Mest av allt längtar jag efter vår stooora sköna säng.

    Annonser

    7 svar to “Sista kvällen i Düsseldorf, varför jag alltid längtar hit – och varför jag kanske inte skulle trivas här ändå…”

    1. Freja juni 24, 2013 den 8:13 e m #

      Min familj har varit i Dusseldorf i helgen, jag får höra vad de tycker när de kommer hem!

    2. presens juni 24, 2013 den 8:37 e m #

      Har du inte läst om universitetet i Dresden, var det väl, där det fattades beslut om att bara använda femininumformer? Det har vi väl pratat om? Könat är ju språket ändå, förstås, men ändå…

      Jag skulle vilja träffa min au-pairfamilj igen, men tror inte att de är intresserade, och jag vet inte vad vi skulle prata om. Min lillstumpa, min första lilla bebis – tänk att hon snart blir sexton år… Ofattbart!

      • Jamen just det, när du säger det så ringer en klocka nånstans. I min kandidatuppsats skrev jag så könsinkluderande jag bara kunde (SchülerInnen och sådär), men visst är de noga med sie och er. Var just i stan och träffade en kompis som bl.a. frågade vilket kön vi önskade att nästa barn skulle ha och vad Adrian tycker om män. Inget illa menat förstås, men bara så typiskt königt so zu sagen 🙂

        Var du också au pair i Tyskland? Mitt barn är snart 11 nu och det märks att hon blivit äldre. Vi har inte setts lika mycket senaste par åren, tidigare sågs vi minst två gånger per år. Jag var familjens sista au pair och den som stannade längst tid, så förmodligen därför som vi blev lite speciella för varandra.

    3. presens juni 25, 2013 den 6:36 f m #

      I Tyskland? Jag?! Nä. Jag var i Paris, och nu är det snart 15 år sen jag kom hem. Barnen är 26, 23 och 15 år nu – och jag tror inte att de kommer ihåg mig. Absolut inte den minsta. Jag träffade dem igen efter ett år, och då kände ju förstås de stora igen mig, och den lilla verkade ändå inte riktigt främlingsblyg med mig, men ändå. Jag är nog mest nyfiken på vad det har blivit av dem.

    Trackbacks/Pingbacks

    1. Snart är det slut på det roliga… eller så är det bara början? | mina Sanna ord - augusti 6, 2013

      […] förmodligen medan vi var i Düsseldorf, medan jag och Adrian gick här hemma och tråkade i två och en halv vecka, under vistelsen i […]

    Kommentera

    Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

    WordPress.com Logo

    Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

    Twitter-bild

    Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

    Facebook-foto

    Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

    Google+ photo

    Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

    Ansluter till %s

    %d bloggare gillar detta: