Vi måste prata om utseendehetsen för att sedan kunna släppa den och gå vidare

27 Jun

Okej, jag fattar inte exakt vad den där feministfighten som pågår på nätet just nu går ut på. Jag fattar faktiskt inte det. Några kritiserar några andra, de kritiserade känner sig (med rätta!) påhoppade och får sedan kritik igen för att de tar åt sig (på fel sätt?). Nånting sånt, tror jag. Men jag ska inte lägga ut texten mer i den frågan, dels för att jag inte har stenkoll, dels för att jag antar att ni som läser min blogg inte har full koll heller och därmed inte är så intresserade.

Något som har kommit upp i diskussionen och som jag anser är desto intressantare är dock frågan om kroppsideal, utseendefixering, fulfobi och smalhets. Alltså: Frågan om huruvida vi ska problematisera normativt kvinnliga ideal och kvinnor som följer/lever upp till dessa eller om vi inte ska göra det alls (för när vi belyser de normativa skönhetsidealen och propagerar för att aktivt motsätta oss dem så gör vi ju också en grej av kvinnors utseenden – och målet är väl att utseendet inte ska spela någon roll alls?).

Jag tänker dock att på samma sätt som det är viktigt att vi pratar om kvinnors och mäns rättigheter och möjligheter – med slutmålet att inte längre behöva prata om kvinnor och män, utan om människor, så måste vi prata om utseende och skönhetsideal för att sedan kunna gå vidare och rycka på axlarna åt allt vad kroppen heter. För alltså, handen på hjärtat – det är ett problem att kvinnor i så hög grad bedöms och värderas utifrån sina kroppar och det är ett problem att många kvinnor påverkas av detta och lägger ner både enorma mängder tid och massor av pengar på att göra sig vackra och för att helt enkelt duga som kvinnor. Att kritisera detta genom att, som exempelvis Schmenus och Lady Dahmer, lyfta fram valmöjligheten att inte sminka sig, inte raka sig, inte smila upp sig på bild – det är ett sätt att vidga det kvinnliga idealet, tänker jag. Och jag tror att många kvinnor tycker att det är jävligt befriande att läsa texter om detta, att se bilder på kvinnor som bara är och som inte är så noga med att ständigt visa upp ”rätt” vinklar av sig själva. Därför att: Bara för att Schmenus och Lady Dahmer (ja, nu håller jag mig till dem) framhäver denna alternativa sorts ”kvinnlighet” (eller mänsklighet) så betyder inte det att de fullt ut förkastar andra typer av ”kvinnlighet”, såsom det normativa idealet och kvinnor som följer detta.

När jag lät mina elever skriva om och diskutera vilka skillnader de trodde att de skulle uppleva om de fick byta kön blev det otroligt tydligt att det här med att vara tjej och kvinna i stort sett bara handlar om utseendet för dem. Smink, kläder, kroppen, håret… medan killar inte behöver tänka på sånt alls. Märk väl: ”inte behöver”, de såg alltså de kvinnliga utseendeidealen som ett måste, som något kvinnor måste förhålla sig till och följa. En tjej i årskurs sex, 12 år gammal, skrev i sin skrivbok att ”det skönaste med att vara kille skulle vara att kunna sova lite längre på morgonen, för då skulle jag inte behöva gå upp tidigt och sminka och fixa mig.” Jag ser ett stort problem med detta, gör inte ni? Jag ser även ett stort problem med att tjejer i sexan-sjuan (och tjugoåriga tjejer, tjugofemåriga, trettiofemåriga kvinnor) sitter med sina mobiltelefoner och fotar sig själva i tid och otid, plutar med läpparna, tränar på att hitta rätt sug i blicken och den rätta vinkeln, lägger upp på facebook och instagram och törstar efter likes.

Det är inget fel i att vilja klä upp sig, sminka sig, raka sig, träna fem dagar i veckan, göra sig till på olika sätt. Men det ska inte ligga någon press i det, det ska inte vara något måste för att du ska ses som en ”riktig kvinna” och slippa hånfulla, nedvärderande blickar, kommentarer om ”hur trött du ser ut” eller snack bakom ryggen om hur sorglig/ovårdad/tjock/ful/okvinnlig du är. Om du försover dig på morgonen ska du väl för tusan kunna dra iväg till skolan eller jobbet utan att känna att du bara måste sminka dig och platta håret först – det bör väl räcka att du hinner få på dig rena kläder? Du ska heller inte behöva må dåligt över att du har celluliter eller bristningar på låren och magen, eller att dina bröst är på tok för långa, din rumpa för stor, att du har synliga åderbråck på benen eller att ditt könshår växer en bit upp på magen och ut över ljumskarna. Det är ju din kropp, det är så den ser ut! Och att det då finns kvinnor som vill framhäva fler sidor av kvinnokroppen än bara en, är inte det bra? Så att pressen ska släppa för den som känner ständig stress över den egna kroppen?

Visst, frågan är komplex och som jag skrev i samband med att Underbara Claras jeansrumpa var på tapeten så riskerar vi att befästa andra, eller rentav samma, ideal om vi kritiserar en så kallad ”perfekt” kropp och lyfter fram en ”inte så perfekt, men bra ändå”-kropp. Naturligtvis. Men, samtidigt, hur ska vi annars göra? Det är ju ständigt och jämt en sorts kvinnokropp som visas upp i sammanhang där det inte uttalat rör sig om ”andra sorters” kvinnokroppar, precis på samma sätt som det alltid är en sorts kärlek (den heterosexuella) som visas upp där det inte uttalat handlar om homosexuell kärlek. Men för att till sist kunna vidga normen och nå dit att alla kroppar (eller alla sorters kärlek) också får vara representerade där man minst anar det och utan att man behöver nämna att ”här kommer det en tjock/hårig/osminkad/orakad kvinna!” (eller ”det här är en film om lesbisk kärlek!”) så måste man ju prata om det först, ge plats åt alla de där mänskliga kropparna, skrika ut att vi finns också! och sedan helt plötsligt så händer det faktiskt något.

…och då kanske vi till exempel inte behöver utsättas för det här i tid och otid:

SAMSUNG

SAMSUNG

Jo jag tackar jag – i ALLA former!
Absolut, mammor kan definitivt se ut såhär – jag har ingen aning om huruvida hon på bilden har fött barn eller inte, men nog vore det trevligt att någon gång se en annan slags mamma också. För trovärdighetens skull, och för att bara visa att det är OKEJ att som mamma (eller kvinna i största allmänhet) se lite trött ut, ha en hängig mage, en bristning här och där, kanske till och med en finne på näsan och onoppade ögonbryn.

Annonser

21 svar to “Vi måste prata om utseendehetsen för att sedan kunna släppa den och gå vidare”

  1. Nathalie Tapper (@NathalieTapper) juni 27, 2013 den 11:39 f m #

    Apropå detta, det som diskuteras idag förutom hur bra Allsång på Skansen var senast, så är det hur fel carola är. Utseendemässigt alltså, inte värderingsmässigt. Utan kjolen är för kort, håret är för mycket, sminket är för mycket…. Så trött på att kvinnors utseende i ett TV program alltid är A och O. Hur ofta hör man någon klanka ner på fel slips?

    • Håller med. Såg inte Allsången, men det är väl egentligen strunt samma i sammanhanget. Kvinnor ser alltid för gamla ut, försöker se (för) unga ut, gör sig till för mycket eller för lite. Galet, verkligen. Och när hon plötsligt är okej, ja, då ska det förstås kommenteras också. Inte undra på att många hetsar så kring sina utseenden…

  2. genus SCHMENUS juni 27, 2013 den 11:43 f m #

    Jag ska läsa ordentligt ikväll Sanna, jag står mitt i fasadtvätt av huset men såg att du pingat mig. Och jag håller med om titeln iaf 😉

  3. Calle juni 27, 2013 den 11:58 f m #

    När jag växte upp var tanterna på badhuset min referensram för hur kvinnor såg ut som vuxna. Där var det minsann inte tillfixat någonstans. Tror att det är därför jag trots allt inte bryr mig så himla mycket om hur jag ser ut även om kroppsångesten slår till ibland ändå. (Som när jag badar i badkaret och min sexbarnsmage flyter upp till ytan…)

    Därför tror jag som du att det är viktigt att vi har alla sorters människor omkring oss och framför allt starka personer som vågar sända ut budskapet ”spelar det någon roll?”

    Blir bara irriterad på sådana där påståenden om att ett företag ”bryr sig”, för det gör de fan inte. Och nu svär jag också.

    • Åh nu kommer jag att tänka på kallbadhuset på Limhamn där vi har hängt lite om somrarna sedan jag träffade min fru. Här snackar vi rediga kroppar (och en och annan plastikopererad, superslimmad, solstekt sådan), och det är så skönt att se. Inget att skämmas för där inte!

      • Calle juni 28, 2013 den 6:41 e m #

        Fler badtanter åt folket, alltså!

  4. Helena juni 27, 2013 den 12:27 e m #

    Ja, men precis! Det handlar ju inte om att lyfta fram det ena som bättre än det andra, bara att visa att det faktiskt finns annat än de superslimmade tjejerna med kurvorna på rätta stället som är det man brukar få se jämt jämt jämt. För de allra flesta krävs det sjukt mycket jobb för att se ut så och det skapar enormt mycket ångest för många när de inte når dit. Om man mår bra av att träna mycket och bara äta nyttigt så är ju det jättebra, men jag tror att det för många bara handlar om ett tvång att uppfylla ett ideal som egentligen kanske är ouppnåeligt för dem.

    För egen del jobbar jag verkligen med att släppa det där utseendekravet, men det är så förbannat svårt. Det sorgligaste är egentligen att det är tanken på att ha badkläder på mig framför min egen mamma som känns jobbigast, eftersom jag hela livet hört hennes nedvärderande inställning till folks extrakilon. Terapi, någon?

    • Det tror jag också, idealet som egentligen är ouppnåeligt (åtminstone under de förutsättningarna man har just där och då, exempelvis som heltidsarbetande småbarnsförälder). Och känner igen mig, min mor har samma inställning till extrakilon och jag har hört det under hela min uppväxt (och hör fortfarande).

  5. Lena i Umeå juni 27, 2013 den 3:22 e m #

    Nähä, inget att kritisera nu heller. Hur ska det här gå?

    Men allvarligt talat så har jag tänkt/funderat/skrivit i liknande banor (fast inte på blogg) när det gäller tjejer och teknik. Bara häromdagen läste jag nån artikel om tjejer som faktiskt ägnade sig åt något traditionellt manligt (tekniskt), och då skrivs det om det i tidningen! Varför? Jo, för det anses så onormalt antar jag. Och visst är det ju bra att det syns att tjejer kan teknik, men jag är osäker om det är rätt väg att märvärdisera det (ursäkta svenskan). Jag gillar att titta på Arga snickaren på tv. Där har man minst en kvinnlig hantverkare med, och hon har vad jag sett aldrig framställts som ”den kvinnliga hantverkaren”. Hon bara finns där helt självklart. Dessutom har ju den arge snickaren själv aldrig godtagit att kvinnor som får hjälp i programmet INTE varit med och byggt. Det är enligt mig normbrytande.

    Så, vad sjutton har detta med ditt inlägg att göra. Jag har kanske helt förirrat mig. Men den röda tråden är nog normer. Så länge man skriver som i det understrukna ovan, och säger ”men tänk!” när en tjej kan något om datorer, då har vi normer som vi behöver diskutera och försöka komma bort ifrån. Och hur det ska göras är inte alltid så enkelt att slå fast.

    Så, en kvinna ska kunna vara lång, kort, späd, grov, sykunnig, datornörd, sminkad, osminkad, bonde, politiker eller vad som helst utan att det ska behöva kommenteras. Typ.

    • Visst är det så, det normbrytande blir spektakulärt – och på ett sätt behöver det ju lyftas för att folk ska fatta att aha, det går att vara kvinna och jobba med lastbilar eller det går att vara manlig barnmorska, för om det inte lyfts fram så tar det ännu längre tid innan normerna vidgas på riktigt. Kan ta ett exempel från diskussionen med mina elever i sexan när de på fullt allvar tyckte att jo, läkare är ju alltid killar och sjuksköterskor är ju alltid tjejer. Dags att lyfta fram hur verkligheten ser ut, känner jag då.

      Ett annat exempel liknande ditt var för övrigt på den årliga fotbollsmatchen mellan lärarna och niorna nu i början av juni, och det kommenterades både här och där hur DUKTIGA de kvinnliga lärarna var som var med och spelade. TÄNK att de kunde springa så fort och skjuta så hårt. Noll kommentarer om de manliga, förstås, för självklart kan män spela fotboll.

  6. Mel juni 27, 2013 den 5:29 e m #

    Det hade varit trevligt att ha haft en lärare som dig då man växte upp. Inte EN gång under mina 12 år i skolan väckte någon lärare denna typen av diskussion. När jag gick ut gymnasiet visste jag inte ens vad genus var för något. :/ Och bilden på mamman.. *gah* – hennes hy såg inte alls ut som en bebisrumpas och glänste inte alls som porslin.

  7. Natalia juni 28, 2013 den 7:49 f m #

    Nu ska ni få höra en ”tragisk” sak. Lång historia kort. Jag brukar fixa mina ögonbryn (noppa och färga) men nu i sommar har jag inte orkat så jag har skjutit på det och surat lite för att jag inte tagit mig tid, t.o.m klandrat mig själv. För några dagar sen insåg jag att det inte spelar någon roll, det är ju såhär jag ser ut, sen log jag lite mot bilden i spegeln och gjorde något vettigare än att noppa brynen. Jag får erkänna (inte helt frivilligt) att jag är rätt mån om mitt utseende, men det är ju inte så konstigt. Som född på 80-talet har jag matats med Fridatidning, dokusåpor, ju name it! Är i allafall glad över att kunna säga att utseendet tar mindre och mindre tid och spelar mindre och mindre roll. I mitt fall har det varit läkande att bli förälder. Jag behövde den skjutsen för att sluta vara så självcentrerad. Nu säger jag INTE att folk utan barn är självcentrerade, men JAG var det och mitt lilla barn blev ett uppvaknande.

  8. Moralfjant - ung & uppkäftig genushäxa juni 28, 2013 den 10:49 f m #

    ÅÅH vad bra inlägg!

  9. TantMango juni 28, 2013 den 11:51 f m #

    Så himla klokt och genomtänkt! Jag tänker alltid att olikhet borde vara normen, fast då är det kanske ingen norm längre för då är den utrotad…

  10. Mycket bra skrivet! Jag en av dem som är trött på kroppar – ALLA kroppar oavsett hur det ser ut så jag orkade inte alls ta mig an hela den där debatten om rumpan och hur kvinnor väljer att porträttera sig själva, vilka kvinnokroppar som ska få synas osv. men jag har längt tänkt att jag ska skriva några rader om det.

    Jag tänker som så att feminismen måste få existera på två plan samtidigt – ett typ teoretiskt/filosofiskt och ett mer praktiskt/här och nu. Jag älskar t ex att vara riktigt teoretiskt och nördig och t ex läsa franska feministfilosofer som vägrar att ens definiera vad som ”är kvinnligt” eftersom de anser att EGENTLIGEN inte finns någonting som ”är kvinnligt” eller t ex teorier om att incestförbudet är själva roten till patriarkatet. Sånt är skitroligt att nörda ner sig i som feminist och en vacker dag kommer vi förhoppningsvis inte behöva definisera vad som ”är kvinnligt” respektive manligt men det hjälper ju inte kvinnorna som lever här idag. Vi kan inte gå runt och vägra definiera vad som är kvinnligt för då kommer den patriarkala bilden av som är kvinnligt att fortleva. Därför måste vi tala om våra kroppar och kroppsideal osv.

    Jag tror att det är väldigt viktigt att skilja på sina teoretiska/filosofiska nördigheter och vilka verktyg vi behöver för att kunna förhålla oss till vår omvärld här och nu.

    • Håller med dig till punkt och pricka! Älskar också teorier och djupare resonemang om kön och sexualitet, men är samtidigt medveten om att inte alla är lika intresserade eller har förmågan/tiden/orken att ta till sig sådant – och just de människorna är oftast viktigast att nå, tänker jag.

Trackbacks/Pingbacks

  1. Feminismen är en paradox som måste få existera på två plan samtidigt. | Blixa bloggar - juli 1, 2013

    […] nu har jag trillat över ett inlägg hos Sanna på Mina sanna ord som inspirerar. Sanna menar att “Vi måste prata om utseendehetsen för att sedan kunna släppa den och gå vidare” och det är i detta den feministiska paradoxen ligger – samtidigt som feminismen vill […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: