En helt fantastisk nästan-tvååring och bävan inför framtiden

29 Jun

Adrian fyller två år i september. Jag hänger inte riktigt med känner jag, och just nu är han inne i en sån där period då jag verkligen skulle vilja pausa då och då, spara vissa ögonblick för att kunna plocka fram senare och trycka på repeat om och om igen. Han är så fantastiskt gullig, underhållande och så vansinnigt klok.

Om föräldraskapet i början var 95% jobbigt och 5% kul för mig så har kul-procenten den senaste tiden tagit ledningen över jobbigt-procenten. Faktiskt. En nästan tvååring kan vara jäääkligt jobbig att ha att göra med, för hen tror verkligen att hen äger världen – åtminstone vår nästan-tvååring. Han är orädd i kombination med rätt dålig kroppskontroll, testar gränser, använder det starkaste röstläget som vapen i de mest opassande situationer och tar tillsägningar med ett pillemariskt flin alternativt en ryckning på axlarna. Men också: Språket kommer mer och mer och mer – verb, substantiv, adjektiv; han testar perfekt och imperfekt, bestämd och obestämd form, komparerar och sätter ihop ord och använder uttryck som vi inte hade en aning om att han kände till… det är häftigt. Han har även stenkoll på vilka personer och platser som hör ihop, och nämner vi ett namn så rabblas genast resterande namn i familjen eller ”kategorin” upp. Igår när vi läste en bok om fordon pekade han på flygplanet och sa: ”Plypla! Kalma!” Nästan en månad efter att vi flög till Kalmar.

Och dessutom alla kramar och pussar vi får hela tiden. ”Mysa!” säger han bestämt, tar en i handen och drar bort en till myshörnet i soffan. ”Kamas!” ”Possa!” Likadant med barnen på förskolan, okända barn i lekparken, i affären, på flygplatsen: ”Kamas!”, och så håller han om dem, trycker sin kind mot deras kind och det andra barnets förälder tycker förstås att han är alldeles förtjusande. Ibland funderar vi på om han inte är lite för kramig dock, att vi måste vara noga med att han lär sig att ett nej är ett nej – det är lätt hänt att man bara tänker att det är så fasligt GULLIGT med den där närhetstörsten och att han är fin mot andra barn, men självklart måste han sluta när det andra barnet ser märkbart besvärat ut, vrider sig och kvider ett ”nää”. Och framför allt måste han sluta tro att det är okej att puttas först om han kramas direkt efteråt, något som har hänt både en och två gånger den senaste tiden. Men men, jag antar att sådant löser sig med tiden också. Han är ändå rätt liten än.

Igår kväll var vi ute på lekplatsen här mellan husen och den var som vanligt fylld av barn från området, de flesta lite äldre. Och när jag såg dem leka med varandra hisnade jag lite av tanken på framtiden – de coola tjejerna och de coola grabbarna, ”nu måste killarna vara där borta, för vi tjejer ska faktiskt ha tjejsnack här”!” Killar som klättrade i klätterställningen, de äldsta i täten, machoattityd. Tjejer som stod i grupp vid kanten av basketplanen, de yngre försökte efterlikna de äldre. Och så nånstans där tuffade min lille puff omkring, nyfiket, hoppsansteg, småskrattandes. Han fick syn på en lite pojke (ja, det var utan tvekan en pojke) i sin egen ålder, något äldre kanske, och frågade snällt om han fick ”kama?” Ett tvärt nej till svar. ”Possa?” NEJ. Och så började pojken kasta kritor mot honom.

Alltså. Självklart måste inte alla barn han möter vilja pussas och kramas; det var den där hårda, bråkiga, stereotypt pojkiga attityden som fick mig att rysa inombords. Vi vill ge Adrian tillgång till allt, men att uppmuntra en massa aggression och ”vassa armbågar” – vilket det där barnet så starkt förmedlade – ser jag faktiskt ingen mening med. Jag är förstås medveten om att Adrian inte kommer vilja sitta uppkrupen i famnen och läsa böcker resten av livet, men jag ger honom mycket hellre det i bagaget än sådant som enligt normen anses typiskt pojkigt – vilda högljudda krigslekar, brottas, umgås enbart med andra pojkar. Men går det att undvika? Vi har ingen aning om hurdan den nya förskolan är, hur det blir när han börjar storbarnsgrupp så småningom, vilken skola han kommer hamna i och hur klassen kommer se ut, hur genusmedveten hans lärare kommer vara… Hua.

Bäst att fortsätta befinna sig precis just här och nu. Genomlida de vardagliga striderna med tandborstning (kittlas tydligen i precis hela munnen), badning (går inte alls), matkladd (på bord, stol, golv – och i vardagsrum) och begynnelsen till ”kan själv”-eran. Samt alla mysstunder med pussar och kramar förstås. Resten kommer när det kommer.

Och nu ska vi iväg på treårskalas.

imageAdrian alldeles nykläckt
imageEtt år
image

…och nästan två.

Annonser

16 svar to “En helt fantastisk nästan-tvååring och bävan inför framtiden”

  1. Catarina - jag är inte bara psykolog utan också mamma juni 29, 2013 den 9:13 f m #

    O vet du, en femåring, det är ÄNNU roligare!! Dags o kommentera här, jag har läst nästan från början. Du skriver jättebra och intressant!

    • Roligt att du lämnar ett avtryck! Och ja, jag kan tänka mig att det blir desto festligare när han är fyra-fem! Ser fram emot att verkligen kunna hitta på saker tillsammans, baka ihop eller gå på bio nån gång. Nu vågar vi inte ens låta honom stå på en stol vid diskbänken när vi lagar mat pga att han är på tok för yvig i sina rörelser och inte alls har koll på var stolsitsen börjar och slutar…

      Och tack!

  2. Helena juni 29, 2013 den 10:11 f m #

    Usch ja. Vi väntar en pojke nu i sommar och jag bävar faktiskt också lite för framtiden. Många i min närhet förstår inte alls det här med genus och att alla pojkar (och flickor också för den delen) inte är precis likadana och tycker om samma saker bara för att de tillhör samma kön, och att ”pojkar är stökiga av naturen”. Jag vill att min lilla pojke ska få vara den han är och inte den samhället tycker att han ska vara.

    • Vi föräldrar har trots allt stora möjligheter att påverka, det är en trösterik tanke (även om vi inte kan skydda dem ifrån allt). När kommer bebisen?

      • Helena juni 30, 2013 den 11:11 f m #

        Om allt går enligt planerna så kommer han till oss i mitten av augusti.

  3. Christian Flodin juni 29, 2013 den 1:53 e m #

    Jag tycker det är fantastiskt att Adrian är en ”kramas” och ”pussas”-pojke istället för en så där grabbig jobbig unge. Förhoppningsvis kommer han ifrågasätta det där typiskt ”pojkiga”, när han blir lite större. Tack vare två fantastiska mammor, förstås.

  4. Knyttet juni 29, 2013 den 7:09 e m #

    Ja visst växer de såå fort. Skrämmande hur det som så nyss var ens lilla bebis plötsligt är… inte alls bebis mer. Men varje ålder har verkligen sin charm, och sina utmaningar. Nico har också alltid varit ”mjukare” i sättet än den ”klassiska pojken” men om jag tittar på hans förskolegrupp så tycker jag att det blir allt mer ovanligt med just de där stökiga grabbarna och att det inte är så stor skillnad på pojkar och flickor nu (eller så är det vad jag väljer att se) även om det finns vissa undantag. Nico vill ju oftast bara leka med flickor eller med de mer lugna pojkarna och jag tycker om att han har de dragen och hoppas att de stannar kvar.

    • Det är säkert olika från barngrupp till barngrupp också, eller rättare sagt: Det är förstås skillnad! Vi byter nu från en förskola där de flesta barn kommer från mer eller mindre akademiska hem, till en förskola närmare hem där läget ser helt annorlunda ut och hur dumt det än känns att säga så gör det ju skillnad. Barn som spenderar mycket tid med sina föräldrar (eller andra vuxna), gör saker tillsammans, läser böcker, pysslar och kommunicerar tror jag generellt sett (obs!) blir lugnare osv. än barn som är utomhus och leker med andra barn hela kvällarna utan att vuxna ens finns inom synhåll, som aldrig har den där förälder-barn-tiden på det sättet.

  5. Freja juni 29, 2013 den 9:38 e m #

    Ohh, den där härliga tiden när de äger världen och är öppna för allt och med allt. Innan de börjar bli medvetna om sig själva och hur de uppfattas av omvärlden… Jag har en son som var precis så där, mjuk och öppen mot alla. Och han är fortfarande det, fast han är 14, så de behöver inte fastna i machofällan!

    Men så har vi varit extremt tydliga här hemma, mot båda barnen (han har en 1,5 år yngre syster). Det finns två gränser som aldrig får överträdas. En får aldrig slåss och en får aldrig kalla varandra för fula namn. Annars har det mesta varit tillåtet här hemma, och vi har pratat om allt. Jag vet att vi föräldrar har en skrämmande liten påverkan på våra barns upplevelser av vilka världen anser att de ska vara, men jag lever på hoppet att vi ändå kan ge dem vissa grundförutsättningar!

    Och för att vrida till genusperspektivet ett varv, det är dottern vi behövt vara tydlig med de två gränserna ovan, sonen skulle aldrig få för sig att krossa dem, dottern har väldigt lätt för att vara på väg att hoppa över dem…

    • Jag hoppas att Adrian också kommer vilja prata med oss om saker, att vi kommer ha en nära och öppen relation. Som det verkar så är han ju sådan, och han är väldigt nära båda sina mammor, men vi vet ju inte hur det blir i framtiden… Det är lite läskigt, men just därför fint att höra goda exempel som ditt 🙂 Och precis som du skriver, det måste förstås inte bli just pojken som man måste jaga bort från otäckheter, dock är väl risken större med tanke på hur vanligt det är att barn uppmuntras att gruppera sig efter kön ju äldre de blir.

  6. Helena juni 30, 2013 den 8:21 e m #

    Hittills kan jag säga att det bara blivit roligare och roligare 🙂 Och så gör ni helt rätt i att lära ert barn att förstå när ett annat barn inte vill kramas, det är det inte alla som gör kan jag säga. När vårt barn var liten och bara kunde krypa var det ett annat barn som absolut skulle krypa efter och krama henne, fast hon försökte komma undan. Till slut fick lyckades det andra barnet krama henne innan vi hann med och hon blev jätteledsen, för hon har väldigt stark integritet och kramas absolut inte hur som helst. Då sa ena föräldern ”men SÅ farligt var det väl inte?”. Eh, jo, för vårt barn var det det.

    • (Bättre sent än aldrig)
      Tycker likadant, kroppen är kroppen och självklart ska inte allt tillåtas bara för att en kram i grund och botten är en kärleksfull handling. Förutom de gångerna då Adrian testar genom att först puttas och sen krama direkt efter så känns det dock som att han verkligen gör det av omtanke och mystörst, det är inga brottningskramar han delar ut liksom 🙂 Likväl är ett nej ett nej, såklart.

  7. presens juni 30, 2013 den 8:59 e m #

    Nästan varje dag tänker jag att nu, nu är det den härligaste åldern hittills. Jag undrar hur länge det kommer att hålla i sig och om det finns en ålder som verkligen är bäst…

    Jag har ett väldigt närhetstörstande barn, som älskar att samsova, som gärna sitter i knät och är frikostig med kramar till folk hon tycker om, men hon har samtidigt hög integritet och vi måste ständigt bekräfta henne i att man inte måste kramas om man inte vill. Rätt okej inför morföräldrar som tigger och kräver kramar, lite svårare inför kompisar som envisas med att lära sina barn att kramas förlåt.

  8. Kliar och sticks juli 1, 2013 den 4:21 e m #

    Barn är underbara (nästan jämt) och tack och lov har varje ålder sin tjusning.

    Angående kramandet så går det ju bra bara man respekterar ett nej. En del barn använder kramande lite som ett maktmedel mot jämnåriga och då får man vara där och styra upp kramandet till lämplig nivå;)

    Jag tror att attityden hos det stora barnet sitter i personligheten också. Dragen förstärks givetvis av hur man blir behandlad, men syskon av samma kön i samma familj kan vara oerhört olika.

    Mitt äldsta barn, som går i tvåan, är fortfarande otroligt socialt kompetent, trevlig mot små och stora och leker med killar och tjejer. Han har alltid varit sån och jag tror inte att det kommer att gå över.

    • (Bättre sent än aldrig)
      Jo, det har hänt att Adrian på förskolan nästan blivit nerbrottad av ett annat barn som ”kramats”, och hur mycket han än försöker vrida sig ur så fortsätter det andra barnet. Då handlar det förstås inte om kramar på det kärleksfulla sätter. Har dock aldrig upplevt att Adrian gör så faktiskt… förutom när han, som sagt, testar att puttas först och sen kramas direkt efter. Där är vi stenhårda med att förklara att det inte är okej – den negativa handlingen förmildras ju inte av en positiv handling. Tänker dock att det där är ett sätt att träna på och testa att säga förlåt, så bara att fortsätta guida 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: