Små förändringar i vardagen leder på sikt till större förändringar på samhällsnivå

30 Jun

Jag har tänkt ytterligare på det här angående att hålla hög respektive låg nivå i diskussioner kring och i arbetet med feministiska frågor. Ja, jag skrev ju om att jag är övertygad om att vi genusföräldrar gör samhället ett stor tjänst häromdagen och vill bara förtydliga med ännu ett par exempel.

Såhär tänker jag: De allra flesta helt ”vanliga” medelsvenniga, heterosexuella kärnfamiljer tycker att livet i Sverige är rätt härligt. Vi har det superlyxigt med all vår föräldraledighet, skatten täcker de flesta potentiella utgifter medan barnen växer upp, alla har rätt till likvärdig utbildning och så vidare. Och visst, löneskillnaderna mellan kvinnor och män är rätt stora, vilket många kan oja sig lite över, men vi ska inte klaga för vi hade kunnat bo i ett heeelt annat land med ett heeelt annat klimat och vi får vara nöjda med vad vi har och. så. vidare.

Det vill säga: De flesta tänker inte alls i banor av genus, de tänker inte på att deras livsval kan bidra till ökad ojämställdhet på olika nivåer i samhället, de tänker inte på att det finns personer som inte är hetero eller som inte är cis, att det faktiskt finns sådana som inte alls vill skaffa barn osv osv. De flesta är dock toleranta och så att säga ”fördomsfria”, och tycker förstås att alla ska ha samma rättigheter och att deras barn ska lära sig acceptera personer som är annorlunda (för ”det annorlunda” är för de allra flesta någonting som inte finns i den egna familjen, utan någon annanstans) men de tänker inte på att genom att de inte aktivt bidrar till att synliggöra osynliggjorda grupper eller ifrågasätter sina livsval faktiskt inte heller bidrar till förändring eller förbättring.

Och jag skriver inte detta för att vara spydig eller hånfull nu, verkligen inte, utan för att belysa hur jag är rätt övertygad om att det är. De allra flesta vill, som sagt, andra människor väl, men vi har… tja, för fullt upp med vårt eget och dessutom är det egna ganska bra – så varför skulle vi ens tänka tanken att allt kanske inte är så pass bra som vi tror precis överallt i det här landet?

Burgschki skrev häromdagen att man som bloggare inte ska tro att man förändrar något genom att sitta hemma på kammaren och författa blogginlägg eller twittra, och tonen i den så kallade ”feministkonflikten” har ju även varit att det här med att snacka barnkläder och sexistisk reklam bara är bull.
Men.
Jag håller som bekant inte med.

Tänk igen på den ”helt vanliga genomsnittssvensken” som jag beskriver ovan.

När jag har bloggat om hur vi tänker när vi köper kläder och leksaker till Adrian och varför vi tänker så, och när jag har skrivit om den onödiga heterosexualiseringen i läromedel, om ”genusgodkända” barnböcker och om när mina elever använder hen, just på den där vardagsnära så kallade ”låga” nivån (fast oftast med någon extra, mer djupgående skruv – bara för att jag är så verdammt smart osv.) – då har jag fått positiva reaktioner från personer som aldrig hade tänkt på dessa saker tidigare.

Och då tänker jag att om jag kan bidra till att ännu en medelsvenssonpappa i en småstad någonstans i Sverige väljer att låta sin son ärva vissa av dotterns kläder på samma sätt som dottern alltid har fått ärva sonens, då har jag samtidigt bidragit till en liiiten men naggande god förändring i riktning att sådant som anses typiskt flickigt får samma status som sådant som anses typiskt pojkigt. Och om den där pappan och hans fru även börjar tänka på att oj, nästan alla barnböcker vi läser har ju pojkar i huvudrollen (förutom de böcker som handlar om prinsessor) och alla böcker i bokhyllan handlar för sjutton om heterosexuella familjer… det måste vi göra något åt! – då har mina texter bidragit till att barnen i ytterligare en familj växer upp med synsättet att båda (alla) könen är lika viktiga (eller att kön är rätt ointressant) samt att en familj kan se ut på olika sätt. Och sådana små attitydförändringar gör skillnad.

För övrigt skrev även Fråga Ugglan (som verkligen kan konsten att skriva precis lagom långt och alltid slå huvudet på spiken – hög och låg i nivå i ett, kan man säga) om det här med hög respektive låg nivå i debatten. Läsvärt.

Nu ska jag iväg och överraskas av min fru och nu tror jag att jag är färdig med funderingarna kring högt och lågt. För den här gången.

Advertisements

16 svar to “Små förändringar i vardagen leder på sikt till större förändringar på samhällsnivå”

  1. Calle juni 30, 2013 den 3:55 e m #

    Jag håller verkligen med dig.

    Jag tror också att det är viktigt att hålla rätt nivå i relation till den en vänder sig till. Pratade om feminism häromdagen med en person som inte ens förstod begreppen överordning respektive underordning och då är det knappast läge att diskutera intersex eller cis ens.

    Vi behöver också vara ödmjuka inför andra människor och få mötas av ödmjukhet själva. Du visade ett prov på det då jag häromdagen skrev om just intersex och du förklarade lite om hur det ligger till. Jag fick möjlighet att lära mig något och slapp känna mig som en idiot.

    För vi reagerar säkert ganska lika inför människor som tycker sig veta bättre och som
    briljerar med sin kunskap genom mentala klappar på huvudet – genom att stänga av.

    ”…i det ögonblick samtalet har upphört har i grunden också möjligheten att komma vidare i det mellanmänskliga gått förlorad.” (Godi Keller)

  2. Fråga Ugglan | Klok som en coffeetablebok juni 30, 2013 den 4:00 e m #

    Det är klart att du kan bidra till förändring genom ditt skrivande, du gör ett jättebra jobb!

  3. burgschki juni 30, 2013 den 5:33 e m #

    Det jag menade var att det som främst spelar roll är hur du är och agerar bortom sociala medier. En protest mot vad jag anser vara tomma ord på nätet dvs man förfasar sig över en bild på Facebook delar den och där slutar engagemanget. Uttryckte mig ngt tillspetsat ja. Och i allmänhet anser jag bloggar o twitteares inflytande vara ngt överdrivet.

    • Det håller jag med dig om, viktigt i så fall att förfasa sig OCH motivera, förklara osv. Och så tänker jag att det är bättre att blogga för några hundra läsare i veckan än att sitta hemma vid köksbordet och gnälla UTAN att skriva om det.

      …sedan tillhör ju jag de förträffliga som både säger och gör på olika sätt och därför ger jag mig härmed en medalj 😉

  4. Regnbågsmammorna juni 30, 2013 den 9:05 e m #

    Men hej, kul att du hittat till oss, jag har aldrig hittat till dig förr och det är alltid kul med nya bekantskaper. Är just hemkommen från bästa helgen i Göteborg så nu är det läggdags men snart tittar jag in igen och läser lite mer 🙂 Kram på er

  5. Gabriella juni 30, 2013 den 9:35 e m #

    Jag läste tyska i höstas och på provet om familjen fick jag ett släktträd och skulle skriva släktbanden, och det var faktiskt ett homopar med!

    Trist att bli glad över en sådan sak, men det är ju faktiskt ett steg framåt varje gång det händer. Därför kan inte alla arbeta feministiskt på en ”hög nivå”, när sånt här fortfarande gör en glad. Likadant att barnkläder oftast (alltid?) delas upp efter kön, Jag menar, då är vi inte klara på den ”låga nivån” än.

  6. susitar juni 30, 2013 den 10:44 e m #

    Det finns ”nätaktivism” som jag finner totalt onödig. Folk som klickar gilla på facebookgrupper som typ ”Vi som är emot våld” eller ”Vi som inte tycker om mobbning”… För finns det särskilt många som faktiskt medvetet är FÖR våld eller mobbning? Och kommer ett sådant knapptryck att inspirera någon eller ändra någons åsikt?

    Men det finns bra saker folk gör på nätet också, som inspirerar och lär ut.

    T ex, Trollhares blogg, som jag ramlade över en slump när jag sökte på något (tror det var autism-relaterat), har lärt mig som är cis en massa om hur situationen för transpersoner i Sverige ser ut. Från grundläggande saker som att komma ihåg att använda en persons föredragna namn och pronomen, till politisk kamp om sterilisering. Hans blogg fick mig att gå från en person som inte visste något om transsexualism till en person som faktiskt bryr sig och på något vis kan känna igen mig bland transpersoner fast jag är cis.

    Jag försöker göra något åt samma håll, men man behöver ju läsare också… Och jag antar att feminism och barnuppfostran som du skriver om, eller könskorrigering och neuropsykiatriska diagnoser som Trollhare skriver om, är lite mer populära ämnen än det jag skriver om. 😛

  7. enfeminista juni 30, 2013 den 10:57 e m #

    Tror att alla typer av förändring, små som stora behövs! Det är ju bara att se på problemet i sig, det har ju så många olika nivåer och avkrokar att det är omöjligt att lösa det med bara en grej.

  8. Helena juli 1, 2013 den 9:57 f m #

    Hej, hittade precis din blogg. Jag och min sambo har två barn som vi fått via IVF. Den ena som är tre och ett halvt går på förskola, den andra börjar till hösten. Jag tycker att du har en massa klokt att säga. Vi får tillsammans försöka kämpa för att samhället hela tiden blir bättre och mer öppet för alla. Ibland länns det tungt dock. Kram!

Trackbacks/Pingbacks

  1. Det osannolika i att vara TVÅ brudar | mina Sanna ord - juli 1, 2013

    […] lilla exempel knyter tydligt an till vad jag skrev om igår; hur de flesta människor vill väl, säger sig vara öppna och ”fördomsfria” (och det […]

  2. Fler hbtq-föräldrar behöver synas i det offentliga rummet | mina Sanna ord - juli 7, 2013

    […] förhållningssätt” räcker inte, vilket jag har skrivit om flera gånger tidigare (här och här bland annat) för du kan fortfarande bidra till osynliggörande – särskilt om du själv […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: