Jag vill skriva något

1 Jul

Jag vill skriva något om hur olustigt det känns att Sverigedemokraterna tillåts ha en alldeles egen dag i Almedalen, och att det är den svenska befolkningen som har gett dem tillåtelsen.

Jag vill skriva något om hur vansinnigt frustrerad jag blir och hur ilskan inom mig kokar av att läsa alla tweets om Jimmie Åkessons tal (för nej, jag pallade inte att se det, det räckte med intervjun under Nyhetsmorgon i morse och artiklarna i DN), om hur han föraktar feminismen, om hans homofobi, om hur han tycker att det är en skam att Sverige från och med nu tillåter papperslösa att nyttja den svenska sjukvården (hur fan skulle vi annars göra då? Låta sjuka människor tyna bort på gatan eller i någon trappuppgång för att skrämma bort fler att söka sig till Sverige trots att livet i deras ursprungsland är förjävla outhärdligt och värre än så, medan vi faktiskt har resurserna att hjälpa till och lever i ett samhälle med lagar som är tänkta att skydda och värna om alla människor?)

Jag vill skriva något om den rädsla jag känner när jag tänker på att fler och fler människor i det här landet går på SD:s skit, att det var många i publiken som applåderade under Åkessons tal, att det är många som nickar igenkännande varje gång SD talar om hur feminismen kommer och förstör för samhället, att invandringen har gått för långt och att dessa sympatisörer på allvar går på att det är Sverigedemokraterna som står för mänskliga rättigheter på riktigt. Sverigedemokraterna, som vill sortera människor, som vill säga att du får bo här, men du får det inte. Du får bli kär i den, men du bör inte bli kär i den. Du har rätt till vård, men du har det inte. Du är sådan, och du är sådan (och att vara sådan är lite bättre och lite mer som man ska vara, rent biologiskt du vet).

Men jag vet inte vad jag ska skriva. Jag är bara så fylld av den där olusten, frustrationen, ilskan… och den gnagande rädslan.

Annonser

11 svar to “Jag vill skriva något”

  1. AnnaCarin juli 1, 2013 den 9:22 e m #

    Jag körde nerförbi hamnen idag typ kvart över åtta. Fyra personer sneddar över gatan. Jag bromsade in, först i flocken – Jimmie Åkesson. Jisses. När jag berättade det för min mamma när jag kom hem sa hon att jag skulle ha gasat. DET vore ju inte så produktivt. Men jag känner samma frustration och olust. Nu har deras dag varit iaf.

    • Ghost juli 1, 2013 den 9:39 e m #

      Ledsen att göra dig besviken men där såg du nog fel. Han var kvar i rutan bra mycket längre än så.
      Dessutom skulle han kanpperligen gå utan sina livvakter.

      Det bästa sättet att överbevisa andras, i egna ögon, felaktiga åsikter är att argumentera emot.
      Med argument som håller.
      Av någon outgrundlig anledning leder Åkesson trots allt Sveriges tredje största parti…

  2. Sandra på Stökboet juli 1, 2013 den 11:18 e m #

    Jag håller med. Jag känner en sådan där olycksbådande känsla när jag hör honom prata… som en föraning om vad som skulle kunna hända. Hur vårt samhälle som jag intensivt önskar ska bli bättre, friare och medmänskligare istället lika gärna kan gå åt motsatta hållet. Den tanken är djupt obehaglig och fyller mig med rädsla.

  3. Helena juli 2, 2013 den 8:17 f m #

    Usch, ja, jag tycker det är otroligt obehagligt att de ligger så långt fram som de gör i opinionsundersökningarna. Visst, om det är 10 % som röstar på dem är det ändå 90 % som inte gör det, men de där 10 procenten är alldeles för många. Det skrämmer mig enormt att folk lyssnar på deras hatpropaganda (vilket faktiskt är vad det är). Jag såg lite av hans tal på nyheterna igår och får en sådan klump i magen när jag hör honom.

    När de kom in i riksdagen var vårt barn fem månader och när vi fick höra valresultatet var tårarna inte långt borta, det var inte en sådan värld vårt barn skulle växa upp i. Fast det gör mig bara än mer beslutsam att göra allt jag kan för att lära vår dotter att alla människor har lika stort värde.

    • Tänker samma sak, fast besluten att förmedla goda värderingar till mitt barn – och är glad att jag är lärare och därmed har möjligheten att sprida något gott även till mina elever. Dels goda värderingar och respekt gentemot andra människor, dels verkligen arbeta med elevers läs- och analysförmåga. Tror stenhårt på att det finns en koppling där och de som går på Åkessons retorik brister definitivt i sin analysförmåga (och empatiska förmåga, naturligtvis…)

      • Ghost juli 2, 2013 den 11:17 f m #

        Det är inte bara SD som växer, vad jag förstått är det likadant i fler länder här uppe i norr.
        Det sägs allmänt att väljarna består av ”arga, unga män” men fullt så enkelt är det inte.

        Jag är road av att diskutera politik och har förvånats mycket av att det finns så många kvinnor 40+ (den åldersgrupp jag umgås mest med) som har lagt/ska lägga sin röst på SD.

        Deras politik lockar fler och fler, man undrar vad som ska till för att stoppa denna trend…

      • Nej, inte fullt så enkelt, men vet att senaste undersökningen visade att om enbart kvinnor skulle rösta så skulle SD inte komma in i riksdagen (3,8%). Så visst är det främst män som röstar på dem, dock inte enbart arga unga män. Min egen morfar och hans (manliga) kollegor har röstat på dem åtminstone en gång, vet jag, men i övrigt har jag aldrig träffat någon SD-sympatisör faktiskt. Vilka är de? skulle jag vilja veta.

        Och visst undrar man vad som ska till för att detta ska stoppas, oroväckande är vad det är.

      • Helena juli 2, 2013 den 1:13 e m #

        Det jag upplever som gemensamt för de jag med säkerhet vet röstar på SD (och det här säger jag endast baserat på egen erfarenhet och jag menar inte att vara raljerande) är låg utbildningsnivå och låg empatisk förmåga. Typexemplet är min svåger: snickare, bor på samma ort från barndomen (som dessutom råkar vara något av ett nazisttillhåll), svårt att ta till sig främmande saker (herregud för hans kommentarer om de resor han, trots allt, gjort utomlands…) och definitivt svårt för empati.

        Jag vet faktiskt inte hur man ska kunna vända trenden, men jag tror att en viktig del är att redan från barndomen kunna träna upp sin analysförmåga och sin empati, och förstå att vårt priviligierade perspektiv här i väst definitivt inte är det enda som finns. Man lämnar inte hela sitt liv bakom sig för sitt höga nöjes skull eller för att man ser fram emot att leva ett liv där man kan håva in pengar utan att behöva jobba, utan för att man inte ser något annat val. Ett val som faktiskt handlar om liv och död på ett sätt som vi nog aldrig kan förstå här i vårt trygga land.

        Ok, jag ska andas nu.

  4. presens juli 3, 2013 den 6:46 f m #

    Jag känner många som har röstat på SD, det är jag säker på. Det är inte så många som har varit öppna med det, men jag bor i en av de kommuner med högst andel SD-väljare. Och här är det inte bara ”arga unga män” (som min bror). Ja, männen är fler, helt klart, men det är inte det som utmärker väljarna. Nu känner jag ju inte alla i hela stan, men det jag överlag tycker mig märka är trötthet, inte ilska. Folk som är trötta på de vanliga partierna, som är trötta på hur stan har utvecklats, som känner sig missgynnade och ohörda. Ingen av dem har dock, vad jag vet, faktiskt läst partiprogrammet, och flera av dem blev faktiskt förvånade, nästan chockade, av valresultatet när de kom in i riksdagen, och det bemötande de fick. Folk vill ge etablissemanget en känga, och visst anser många att invandringspolitiken är fel, men de flesta skriver faktiskt inte under på SD:s grundvärderingar eller hela deras politik.

    Sen begriper ju inte jag hur man kan rösta på ett parti utan att läsa partiprogrammet, utan att fråga sig hur politiken påverkar en själv ur olika aspekter, ens omgivning, och alla andra människor.

    En mig närstående äldre kvinna röstade på SD i valet innan det där de kom in i riksdagen. När vi tog diskussionen med henne om vad det faktiskt var de vill så blev hon förskräckt. Hon hade bara lyssnat på lite debatter och tyckt att det ju lät vettigt, men deras syn på kvinnor, på ensamstående, på homosar, på människor av annan etnicitet – det ställde hon ju inte upp på. Hon hade bara rakt av köpt argumentet om att vi inte har råd att ta hit fler invandrare, att de pengarna gör mer nytta på plats i andra länder. Sedan dess har hon inte bara låtit bli att rösta på dem, hon tar debatten med folk hon känner, och med partiarbetare på stan också.

    Jag tror att det är farligt att demonisera SD-väljarna. Att reducera dem till ”de andra”. De är människor, precis som vi. Och det är alldeles för enkelt att sitta i sin vita medelklassbubbla med sitt stora kulturella (och i viss mån ekonomiska) kapital och förfasa sig över oinsatta, ointresserade människor som inte vet bättre.

    Jag tror att lösningen ligger framför allt i två saker. Dels måste vi uppmuntra och lära folk – vuxna som barn – att söka information, vara källkritiska och tänka med såväl huvud som hjärta och mage. Man kan inte bara gå på någon jävla magkänsla hela tiden, men om man bara följer logiken så tror jag att det blir fel åt andra hållet. Och dels måste vi ge folk röstutrymme. Den som känner att hen kan påverka, att hen blir lyssnad på, att hen har inflytande över sitt eget liv, är mindre benägen att rösta på missnöjespartier.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: