Om privilegiet att kunna bli gravid och föda ett barn

5 Jul

För något år sedan dök en statusuppdatering upp i mitt facebookflöde som har hängt med mig sedan dess. Jag minns inte ordagrant hur det var formulerat, men på ett ungefär: Alla ni som uppdaterar om hur fruktansvärt jobbigt det är att ha småbarn, om sömnlöshet och trots, tänk på att det bland era vänner kan finnas någon ofrivilligt barnlös som skulle offra sin ena arm för att ta del av det ni har. Era stackare!

Jag är en av dem som titt som tätt talar om för facebook att min unge vaknade 04.45 igen, och även om jag försöker göra det med en lagom humoristisk-ironisk-bitter ton så tänker jag alltid på den där lilla texten. Jag vet ju att vi är lyckligt lottade som fick den där ungen till slut, och även om jag naturligtvis tycker att man måste få spy ur sig ibland (för alltså ja, sömnbrist gör en galen) så är det på intet vis synd om mig och jag är definitivt inte utsatt på samma sätt som den som förgäves försökt få barn i flera år. Lite om det här med att det är bra att vända perspektiven och se vad man har skrev jag för övrigt om här.

Den där facebookstatusen och även min egen (och flera bekantas) krokiga väg till ett barn dök återigen upp i mitt huvud när jag läste Lady Dahmers inlägg om fri abort häromdagen. Jag vill, liksom i mitt förra inlägg på samma ämne, börja med att poängtera att jag är för fri abort och mot skuldbeläggning av enskilda personer som av den ena eller andra anledningen ser abort som det enda möjliga alternativet, så att ingen kommenterar utifrån en uppfattning om att så inte är fallet. Detta inlägg kommer dessutom inte alls handla om aborträtten, utan om förväntningar, normer och privilegier kopplade till graviditet, fertilitet och den biologiska kvinnokroppen, ja, tankar som dök upp i huvudet när jag läste Lady Dahmers inlägg samt diskussionen som följde i kommentarsfältet.

Det som fick mig att reagera på Lady Dahmers inlägg var inte det faktum att hon gjort tre aborter eller att hon valde att berätta om dessa, utan det var hennes sätt att formulera sig och den triumferande tonen när hon talade om aborterna, vilken jag förstår att hon använde för att på ett starkt och provocerande sätt göra ett statement: Ingen ska behöva känna skuld när hen väljer/tvingas att göra en abort, och framför allt ska ingen annan komma och tala om för personen att hen gjort fel; den utomstående har nämligen ingen aning om bakgrunden till detta beslut. Fine, håller med.

Jag blev dock aningen illa berörd av texten och av tonen hos några kommentatorer i den efterföljande diskussionen. Det blev tydligt att det enligt vissa finns åsikter som är rätt i den här frågan – ja, vissa tankar och funderingar som är korrekta, och den som la till ett ”men…” i sitt svar fick räkna med att få stämpeln som hycklare, fascist eller skuldbeläggare. Som jag belyste i mitt inlägg igår är det dock oundvikligt att relaterade frågor rörande graviditet, fertilitet, sortering av människor, sexualitet, kön, fosterdiagnostik osv. dyker upp i den här diskussionen, och det är också oundvikligt att personer med olika erfarenheter i bagaget har olika tankar om (oönskade) graviditeter och abort. I många fall handlade dock inte deltagarnas frågor och tyckanden i det här fallet om själva aborträtten, utan om de relaterade tankarna som väcktes av diskussionen. Så även mina tankar och min obehagsklump i magen utifrån perspektivet ofrivillig barnlöshet och svårigheter att bli gravid/få barn.

Jag kunde inte låta bli att se ett maktperspektiv i Lady Dahmers inlägg – vem som besitter ett privilegium och vem som faller utanför normen och därmed är mindre privilegierad och på många sätt ännu mer utsatt. Den heterosexuella fertila personen (och föräldern) på ena sidan, och den icke-heterosexuella och/eller infertila (och ofrivilligt barnlösa) personen på den andra. Därför valde jag att lämna en kommentar där jag helt enkelt belyste detta. Andra kommentatorer menade genast att ”vadå, i så fall kan man inte prata om något alls för det finns alltid någon som kan bli sårad!” (”vadå, i så fall kan man ju inte säga vitlök heller – det finns ju vita som kan bli sårade!” blir min spontana reaktion). Nej – så enkelt är det inte och det var inte heller alls det jag menade. Normen är att som biologisk kvinna hux flux kunna bli gravid, bära och föda ett barn. Om det är något som majoriteten av alla flickor växer upp med är det självklarheten i att de en dag ska bära ett barn i sin kropp. Som biologisk kvinna tar du, och din omvärld, helt enkelt för givet att du kan välja att bli gravid eller inte och att du kommer kunna bli gravid om du vill – och de allra flesta lyckas ju förr eller senare. För många blir det inte bara ett barn utan två eller tre, och flera av dessa (ofta heterosexuella) är så fertila att de bara behöver hålla om en spermiebärande person för att bli gravida – vilket förstås kan vara otroligt jobbigt, det kan jag tänka mig.

Men någonstans tänker jag att det inte får glömmas bort att fertilitet är ett privilegium. Inte alltid något kärt privilegium, precis som många män kan känna att det inte alls är särskilt lattjo att vara man alla gånger, men likväl ett privilegium. När jag ändå håller på kan jag dra en parallell till min egen amning och den enorma mjölkproduktion som jag led av. Just det: led av, för det var inte det minsta roligt att ha såna vansinniga mängder mjölk – dock ett privilegium jämfört med att inte alls kunna amma sitt barn om man vill. Och det är på något vis det jag vill komma åt: Privilegiet att kunna välja. Vill jag ha barn eller vill jag det inte? Vill jag amma mitt barn eller vill jag det inte?

(Mitt i allt detta kan någon invända att det ÄR ju inget privilegium att vara potentiell barnafödare i vårt land, i synnerhet inte ekonomiskt, och både barnafödande och amning är något som väldigt ofta prackas på kvinnor och skapar massa press – just för att det ses som en självklarhet! Men detta är andra frågor som rör jämställdhet och hur vi värderar det normativt och biologiskt kvinnliga, tänker jag. Om inte annat för att mitt inlägg blir så sablar långt annars.)

För att komma till någon form av slutpoäng. Jag menar på intet sätt att den som högst oplanerat och ofrivilligt blir gravid ska tacka och ta emot av hänsyn till personer som inte kan få barn – självklart inte. Jag tänker dock, utifrån min egen erfarenhet att en graviditet är något man måste kämpa för, att det finns olika sätt att tala om och förhålla sig till graviditet, barnafödande, fertilitet och därmed även abort och det att det finns flera perspektiv som är värda att se i detta komplexa och känsliga ämne – utan att för den skull vilja inskränka eller tumma på aborträtten.

Är abort något eftersträvansvärt, något man ska ta lättvindigt på? Nej, det tycker inte jag – för då utgår man i samma andetag ifrån att det här med att bli gravid inte är någon stor grej, att det är en enkel match att vid ett mer passande tillfälle sätta en ny unge till världen samt glömmer bort att en abort är ett medicinskt ingrepp som kan ge komplikationer. Att abort är nödvändigt när olyckan är framme, det är en helt annan sak. Det är åtminstone min åsikt, och jag förstår att den som är heterosexuell, fertil som bara den och redan har barn alternativt aktivt har valt bort barn kanske ser det på ett annat sätt, kanske tycker de att det där med oönskade graviditeter och abort inte är någon big deal alls – men tro mig: För den som måste genomgå en tidskrävande och psykiskt, fysiskt och ekonomiskt kostsam process för att bli gravid (och som kanske inte ens lyckas) är en graviditet definitivt precis just det: En big deal.

För övrigt postade även Ett tigerliv ett inlägg om samma ämne, och Knyttet skrev om detsamma igår. För den som vill läsa ännu mer.

Annonser

19 svar to “Om privilegiet att kunna bli gravid och föda ett barn”

  1. Ghost juli 5, 2013 den 3:51 e m #

    Ja, att kunna bli gravid och föda barn är privilegier!
    Något så många tar för givet som för andra kostar på både psykiskt och eventuellt ekonomiskt.

    Min första graviditet såg jag som självklar, vi blev gravid efter cirka ett halvår. Sedan satte sjukdomen käppar i hjulet men med hjälp av en mindre operation lyckas vi till sist.

    Den sjukdom som trots allt är relativt vanlig men ändå väldigt okänd, som ställer till så mycket lidande på fler sätt än problemet att bli gravid.
    Sjukdomen Endomertios, som är ärftlig så jag är tacksam att jag fått söner. De slipper iallafall det eländet som Endometriosen ställer till med.

    Det skulle jag kunna utveckla men då ramlar vi tillbaka till abortfrågan och det var nog inte meningen med det här inlägget.

  2. Knyttet juli 5, 2013 den 6:26 e m #

    Mycket bra skrivet! Du lyckas alltid med att få till en mycket mer klok och insiktsfull spinn på det jag tänker än vad jag själv kan få. Tycker speciellt om att du lyckades få med att även ett oönskat privilegium fortfarande är ett privilegium.
    Och tack för länken 🙂

  3. Mell juli 5, 2013 den 10:10 e m #

    http://www.1177.se/Norrbotten/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Ofrivillig-barnloshet/

    Fast det är norm att kunna få barn, så är det många fler än man tror som har problem med ofrivillig barnlöshet. Mellan 1/5 och 1/7 av alla par i Sverige har svårt att få barn tillsammans. Jag kan tycka att det är viktigt för ofrivilligt barnlösa att veta att de inte är ensamma, och likaledes viktigt för andra hur vanligt det är så att de inte marginaliserar problemet.

    • Håller med dig! Märkligt att något som är så pass vanligt är så tabubelagt och på många sätt osynliggjort. När jag pratade med en vän om en gemensam bekant från förr som nu är gravid, genom assisterad befruktning visade det sig – ”men det kanske jag inte borde ha sagt??” menade min vän, som om det vore något skamfyllt.

  4. Delade juli 5, 2013 den 11:07 e m #

    Tack för ett väldigt tänkvärt inlägg. Jag är heterosexuell och har nu två barn (tvillingar) efter fem års kamp att bli gravid. Jag påminns gång på gång om vilken annorlunda situation vi är i när jag hör de vanliga uttrycken ”skaffa barn”, ”skaffa syskon”. Jag kan verkligen haja till och helt förundrad försöka förstå hur det känns att kunna välja (eller åtminstone ha skäl att tro sig kunna välja).

    • Håller med! Nu var vår väg inte lika krokig och lång som er trots allt, men just det där att bara kunna göra en unge och ta det för givet… svårt att relatera till! Hoppas du noterade att jag (kanske något otydligt) inkluderade alla ofrivilligt barnlösa i mitt inlägg, hetero som homo.

      Vilken fin blogg du har, förresten!

  5. s juli 6, 2013 den 8:11 f m #

    Men jag kan inte låta bli att bli provocerad av formuleringen att det är ett privilegium att kunna bli gravid, även om jag förstås förstår vad du menar. En majoritet av jordens kvinnor har ingen eller mycket liten kontroll över sin reproduktion – för en oräknelig mängd av dessa är inte förmågan att bli gravid (igen och igen och igen) ett privilegium. I en värld utan preventivmedel och utan fri abort är förmågan att bli gravid för många kvinnor en förbannelse snarare än ett privilegium och något som håller tillbaka kvinnans frigörelse.
    Att det finns människor som vill föda barn men inte kan tycker jag inte alls hör hemma i abortdiskussionen. Självklart är det en sorg (har själv varit ofrivilligt barnlös under många år), men jag förstår inte varför det perspektivet måste lyftas när man diskuterar oönskade graviditeter. Det är som att kräva att ofrivilligt barnlösa alltid måste komma ihåg och förhålla sig till att det globalt och historiskt sett finns miljoner kvinnor som tvingas/tvingats föda barn de inte velat ha.

    • Jag håller med dig och jag håller inte med dig. Vad jag försökte vara extremt tydlig med i inlägget var att jag absolut inte ser mina tankar som en diskussion om aborträtten, och jag menar heller verkligen INTE att detta skulle vara en aktuell diskussion när en person står inför att välja abort eller inte. Har hen blivit gravid utan att vilja ha barn och är helt säker på det finns inga som helst tvivel: Gör abort!

      Anledningen till att jag blev illa berörd av LDs inlägg och av vissa personers uttalanden i diskussionen var det lättvindiga sättet att se på graviditet, och ännu mer inställningen till att graviditet är något självklart som alla kommer ”drabbas” av förr eller senare, som en förkylning eller ett brutet ben. Så KAN inte jag se det, för så är det inte för mig och för väldigt många andra. Graviditet och barnafödande är norm och bara en sån sak som att abort är gratis medan hjälp till ofrivilligt barnlösa kostar enormt med pengar visar det. Obs obs, tycker INTE att abort borde kosta, aldrig i livet.

      I mitt inlägg utgick jag naturligtvis även från ett västerländskt, ja, svenskt perspektiv och jag är väl medveten om att vi har fått kämpa för att komma dit vi är idag. Jag vill inte backa, jag vill inte tumma en millimeter på aborträtten – men jag vill lyfta att det trots allt, som det ser ut i vårt samhälle, är ett privilegium att vara fertil som biologisk kvinna och att gruppen ofrivilligt barnlösa är osynlig och utsatt. Och även om du inte bör ha detta i åtanke när du står inför en abort så kan du (=folk överlag) ha det i åtanke i samtalet och förhållningssättet till graviditet och fertilitet. Det är liksom ingen självklarhet.

      Ungefär så. Skriver i mobilen men hoppas jag var tydlig nog.

  6. Chiaki juli 6, 2013 den 3:00 e m #

    Jag gillar dina tankar om privilegier, och att även t.ex. oönskad fertilitet är ett privilegium (trots att det såklart är jobbigt för individen). Jag tycker det anknyter rätt bra till tidigare diskussioner om t.ex. vithetsnormen och att försöka se var man själv står i hierarkin även om man kanske inte känner sig så privilegierad.
    Som kvinna står jag ju under mannen och även om det gör mig strukturellt diskriminerad så måste jag vara medveten om att jag ändå står över den färgade kvinnan.
    Så även om man som väldigt fertil kvinna kan tycka att det är jobbigt att tvingas göra aborter hela tiden så är man ändå (kanske inte som individ, men som del av en grupp!) privilegierad jämfört med en infertil kvinna.
    Jag tror alltså att det viktiga här är att försöka se sig själv som en del av strukturen. Visst kan även den heterosexuella, gifta, vita cis överklass-mannen känna sig orättvist behandlad, men han måste ändå förstå att han hör till den grupp som står överst i samhällshierarkin.

  7. stp juli 7, 2013 den 6:13 e m #

    Jag kan verkligen inte hålla med dig. Önskar att jag inte själv var så färgad av tanken om en önskvärd hysterektomi. Då kanske jag hade kunnat se ifrån ditt perspektiv. Men nu känner jag det bara som att jag ska ha dåligt samvete över att jag inte vill ha nån fertilitet. Och gjort aborter. På nåt sätt känns det skammande att jag inte vill ha barn. Enligt dig. Hoppas jag misstolkar dig.

    På ett sätt så håller jag med LD mer, för det är upplysande att tala om aborter utan några negativa känslor. Att det inte är så farligt. Hon vill att vi ska tala mer om det. (tolkar jag det som) Men du vill att vi ska vara tystare och låta dig prata mer? varför kan du inte se det som att alla kan få tala?

    Fridens liljor.

    • stp juli 7, 2013 den 6:53 e m #

      Obs! Menade ej som att alla ska få tala, bara att det ena (lds hållning) och det andra, din erfarenhet, inte måste stå mot varandra. Kommer inte på den svenska formuleringen här men hoppas du förstår…

    • Jag är definitivt inte emot abort och jag förstår till fullo personer som genomgått aborter, jag vill inte grotta ner mig i någons anledningar eller under vilka premisser graviditeten kommit till. Verkligen inte, för det är inte min ensak. Och det är därför jag så tydligt poängterar min ståndpunkt i inlägget och tydligt lägger till att mina tankar egentligen inte handlar om aborträtten, utan om tankar som dök upp i huvudet när jag läste LD:s inlägg och vissa kommentarer. Jag blev helt enkelt illa berörd av tonen, av vissa formuleringar, och jag blir då och då illa berörd och frustrerad när folk talar om graviditeter och fertilitet som något självklart, som något valbart, som något du kan bestämma över eller ”det händer ju när det händer” – för så är det inte för alla, långt ifrån. Sedan är det otroligt orättvist att vissa som vill ha barn inte kan få det och vissa som inte alls vill ha barn är fertila som bara den…

      Jag förstår helt och fullt att det finns delar i det här inlägget som kan få någon att känna sig träffad – på samma sätt som jag kände mig träffad, eller ja, illa berörd, av diskussionen hos LD – och det är kanske ofrånkomligt. Graviditet och barnafödande är förbaskat känsliga saker, alla biologiska kvinnor måste ju på ett eller annat sätt förhålla sig till det och myntet har flera sidor. Försöker i skrivande stund formulera mig ytterligare om just den biten, men får se om jag får ihop det.

      Och, jag tycker att vi behöver tala om abort, på samma sätt som det behöver talas om ofrivillig barnlöshet (vet många som inte berättar för omvärlden att de tvingats göra IVF och att vara tvungen att helt släppa tanken på biologiska barn är för många skamfyllt snarare än sorgligt för den berörda). Och naturligtvis behöver det även talas mer om oönskade graviditeter, preventivmedel och allt som hör till. Det var som sagt inte själva temat eller att LD gjort tre aborter som fick mina tankar i spinn, utan hennes ton. Ett annat inlägg på samma tema hade jag kanske inte reagerat på, utan skrivit det här inlägget med en annan utgångspunkt.

      Hoppas jag tydliggjorde något där!

      • stp juli 7, 2013 den 7:14 e m #

        Ja det blev bättre fram tills slutet där du vill att det skulle skrivits med en annan ton. Hade det varit bättre om hon skrivit det med en ledsam ton? alltså detta är ju någon hon själv har varit med om, då har hon väl rätt att själv sätta tonen? Måste man va ledsen efter en abort? Hur kan du anmärka på hennes ton?

        Hade du blivit påverkad negativt om det varit en kvinna med ivferfarenhet som skrivit ett liknande inlägg? Alltså tagit det med en klackspark och inte gjort nån grej?

        På ett sätt känns det som att steget till att vara prolife (typ genom neka abort, istället propagera för adoption om ej önskvärd för tänk på alla som inte kan få barn) inte är så långt men jag är inte så klartänkt idag.

      • Nej, jag anmärker inte och jag menar inte att hon ”borde” ha gjort någonting, jag säger bara hur orden togs emot av mig – och ja, i en annan ton hade jag kanske inte reagerat som jag gjorde, men… så var ju inte inlägget riktat till mig eller ofrivilligt barnlösa personer heller, eller hur? Därmed inte sagt att den läses även av dessa personer, och då är det väl rätt självklart att olika reaktioner dyker upp beroende på folks egna erfarenheter och känslor kring graviditet/abort. LD:s text skrevs ju helt klart för att väcka reaktion, för att på ett kraftfullt sätt göra ett statement – och det lyckades hon med.

        Med ”ton” menar jag t.ex. när hon/andra skrev om graviditeter som om det vore något självklart och ingen big deal alls, utan mer något man drabbas av hux flux. Och ja, förmodligen är det väl så också för (vissa?) personer som lever heterosexuellt och är väldigt fertila – en graviditet är ingen stor grej (men det är däremot ett barn, och vill man då inte ha ett barn –> abort förstås). I min värld och många andras är själva graviditeten en stor grej, och eh nej, det har ingenting med prolife att göra (det gick inte ens in i mitt huvud att det skulle bli ett BARN när vi äntligen blev gravida, vi hade ju bara väntat så länge på att bli just gravida – få ett plus på stickan – att det där som kommer sen, med själva graviditeten, förlossningen och ett barn inte hade fått plats i tankarna).

        Olika sätt att se på graviditet och fertilitet helt enkelt, och jag säger det igen: det har ingenting med aborträtten att göra.

        Och just det, din fråga: Om en kvinna som blivit gravid via IVF gjorde abort skulle jag förmodligen fundera på orsaken. IVF görs ju efter x antal försök, ja ofta åratal av försök, att bli gravid på annat sätt (samlag alt. insemination). Det kostar ofta väldigt mycket pengar med IVF som man betalar ur egen ficka (om det inte lyckas på 2-3 försök) och innan en IVF kommer till stånd måste paret/kvinnan genomgå psykologsamtal och fysiskt och psykiskt krävande tester och behandlingar. Ett väl genomtänkt beslut med andra ord. Av den anledningen skulle jag förmodligen helt enkelt tänka att även aborten var ett väl genomtänkt beslut det också, inget annat.

        …och till sist (shit, långt blev det nu, sorry): Jag avskydde att vara gravid, så nej, jag skulle inte i min vildaste fantasi vilja övertyga någon som inte vill ha barn att föda ett åt mig eller någon annan. Är djupt imponerad av kvinnor som föder massor av barn och av kvinnor som kan tänka sig att föda barn åt andra.

    • Måste bara lägga till en sak också om din första kommentar (såg inte först): Jag tycker att det är självklart att man ska kunna välja bort barn utan att bli skuldbelagd eller känna skam för det, på samma sätt som ingen ska behöva känna skuld/skam efter en abort och på samma sätt som en ofrivilligt barnlös inte ska behöva känna skam. Normen att kvinnor ska föda barn drabbar ju även kvinnor som inte vill ha barn, eller hur? Och sådana normer ska alltid problematiseras tycker jag!

      • stp juli 8, 2013 den 10:59 e m #

        Jag har som sagt svårt att se att du inte lägger ihop ett plus ett här, dvs skuldbelägger om man har fel ton ang. sin abort. Men! Jag kanske är för känslomässigt engagerad där för att inte ta åt mig.

        Dock tycker jag att din syn på ”privilegiet” i att ha fötts med en fertil livmoder (som sen är heterosexuell) låter för mycket som ”men tänk på barnen i afrika”! Eller som att man kan klaga över växtvärk i benen ”men tänk på dom som inte har några ben!”. Jag tycker inte att känslan över en abort har något med ivf att göra. Men! Jag är ju ej i en sits där jag behöver ivf så det står bara för mig.

        Och att vad du än säger om att du inte tycker att detta har något med abort att göra, även fast du drar in det.

        Vill även förtydliga att jag menade med en ivfkvinnas ton, om hon hade tagit sin ivfbehandling med en klackspark, inte att hon skulle göra abort på ivffoster.

        Diskussionen böjar dock gå över mitt huvud nu så jag kanske bara tackar för svaren.

      • Men då måste jag bara avsluta med att säga att alltså, ingen kan ju hjälpa att hen är man, har ljus hy, saknar funktionsnedsättning (tex har två ben som fungerar att gå med) osv – men likväl är detta privilegier. Privilegiet ligger ju inte i själva biologin utan i det sociala som vi människor skapat, och som kvinna är du utsatt på många sätt (ja även som man) om du inte kan föda barn (eller göra en kvinna med barn). Du är inte en ”riktig” kvinna för riktiga kvinnor kan föda barn, enligt normen – och samhället är ju också väldigt fixerat vid biologi, vilket också spelar in här. Läs svaret jag skrev nedan till SanSigma om du vill om detta.

        Nåväl. Detta är helt uppenbart superkänsligt och vi har helt olika förhållningssätt till graviditet och fertilitet, du och jag, vilket såklart också gör att det blir svårt att komma till konsensus. Skriftliga diskussioner är kluriga, eftersom orden får eget liv och kanske tas emot på ett helt annat sätt än de var menade.

        Dock måste jag bara igen trycka på att jag inte skuldbelägger någon pga hur den talar om abort, utan att jag blev illa berörd av tonen utifrån mina egna erfarenheter och mitt perspektiv – det är en helt annan sak. Jag kan säga nåt till dig som inte var illa menat, men om du ändå känner att du tog illa vid dig, ja kanske blev kränkt, kan jag inte komma och säga att du skuldbelägger mig. Din känsla är ju din känsla i det fallet, och jag kanske rörde en öm tå.

        Släppa och gå vidare?

  8. SanSigma juli 8, 2013 den 1:33 e m #

    Sad har du för definition av ”privilegium” i detta inlägg? Jag har uppfattningen att ett privilegium är något som har med samhället och inte med biologin att göra – det är ett privilegium att ha tillgång till vård om du blir sjuk, men inte att på grund av sina gener sällan bli sjuk. Att vara vit är en priviligierad position, men givetvis inte av biologiska skäl. Att skriva att förmågan att bli gravid är ett privilegium ger det mina ögon en ton av social orättvisa som jag inte ser där (men jag kanske inte tittar tillräckligt noga). A

    • Puh, jag försöker just nu formulera ännu ett inlägg på temat graviditet och fertilitet, normer och biologi och hur alla kvinnor (alla människor) på något vis måste förhålla sig till detta… men jag får icke ihop det utan att bli extremt långrandig! Får se om jag lyckas till sist eller om jag helt enkelt släpper ämnet och går vidare – detta är trots allt inte något jag har som standard att blogga om, och just nu är jag dessutom extremt trött i huvudet.

      Precis som du skriver så ser jag självklart privilegier, normer och strukturer som socialt betingade och jag känner inte att jag skulle vilja stoppa in ”fertilitet” som ännu en diskrimineringsgrund eller liknande, för jag tänker inte att det är på… den nivån, eller vad jag ska kalla det, att infertila/ofrivilligt barnlösa är strukturellt underordnade fertila eller så. Inte på det viset. Att jag i mina funderingar här menar att fertilitet är ett privilegium har att göra med det att det helt enkelt är en social norm att du som ”riktig” kvinna ska bära och föda ett barn, en norm som naturligtvis har sitt ursprung biologin eller hur jag ska uttrycka mig, men som också har att göra med att vårt samhälle är väldigt fixerade vid biologi. Som jag mycket kort nämner i inlägget kan den där normen ställa till det även för en kvinna som är fertil om hon inte vill föda barn, MEN den som är fertil besitter ändå ett privilegium genom att hon kan välja: Vill jag föda barn eller vill jag det inte?

      Många kvinnor som är ofrivilligt barnlösa mår inte enbart dåligt pga sorgen att inte få barn, utan även pga skammen över att de inte är ”riktiga kvinnor”. Personer som har bestämt sig för att adoptera kan få höra att det är synd om dem att de inte kan få ett ”riktigt” barn osv. vilket ju definitivt har att göra med normen att biologi är enormt viktigt och i kvinnans fall själva barnafödandet. Lesbiska par där den ena kvinnan föder första barnet får också väldigt ofta höra att ”men sen vill väl hon (den andra mamman) föda ett eget barn?”

      Sammanfattningsvis, även om fertilitet i grunden är något biologiskt (vilket ju även kön, hudfärg, funktionsnedsättning är) så finns även starka sociala normer kopplade till det som spelar in när det t.ex. visar sig att en kvinna inte kan föda barn (eller för den delen när en man visar sig inte ha några livsdugliga spermier).

      Lite rörigt, sorry, men ungefär så tänker jag just nu.

      …och förresten, att pga sina gener sällan bli sjuk skulle man ju kunna jämföra med att ha full funktionsförmåga, och jo, det är ju ett privilegium?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: