Fler hbtq-föräldrar behöver synas i det offentliga rummet

7 Jul

Jag har pms och är så att säga lite extra ”lättretlig”. Inte för att det ska tas som en ursäkt, men som en förklaring och även som den positiva anledningen till att jag plötsligt fick skrivarenergi trots ännu en okristligt tidig morgon med min älskade unge. Jag läste det här inlägget inne hos Lady Dahmer och blev aningen provocerad. Nej, inte av själva inlägget egentligen, för det är fint att hon belyser heteronormen och homosexualitet, men… Jag blir provocerad av att det heteronormativa samhället smittar av sig på våra barn och att de personer som verkligen drabbas av heteronormen och därmed bäst kan påtala och belysa den – homosexuella, bisexuella, transpersoner, queera – så sällan kommer till tals i det offentliga rummet, får dela med sig av sina berättelser (på samma sätt som heterosexuella för jämnan delar med sig av sina) och synliggöra hetero- och cisnormen utifrån sina perspektiv. Särskilt saknar jag synliga hbtq-föräldrar och familjer som på något annat vis bryter mot den heterosexuella kärnfamiljsnormen – och dessa tänkte jag fokusera på nu.

Vilket jag tjatar om för jämnan är det bland barn och ungdomar som attitydförändringar kan och måste ske på riktigt. Barnfamiljer, förskola och skola är därmed viktiga delar i det normförändrande, normvidgande arbetet. Och vilka bär ansvaret på dessa arenor? De vuxna förstås: Föräldrarna, andra viktiga vuxna i barnens liv, pedagogerna. Att ha ett ”fördomsfritt och öppet förhållningssätt” räcker inte, vilket jag har skrivit om flera gånger tidigare (här och här bland annat) för du kan fortfarande bidra till osynliggörande – särskilt om du själv uppfyller normen på alla tänkbara plan (för egen del är jag exempelvis medveten om att jag även om jag lever med en kvinna uppfyller väldigt många andra normer).

Så, vad har vi för verktyg? 1. Språket, förstås: Hur vi talar om olika saker, olika människor och fenomen. Kön, sexualitet, familjer, relationer, kärlek – hur pratar vi med våra barn om sådant? Vilka perspektiv inkluderar vi på ett självklart sätt? 2. Litteratur, tidningar, filmer och tv-program: Förekommer det några alternativa familjebildningar i de böcker vi läser och de filmer vi visar? Erbjuder vi böcker och filmer med barn av olika kön i huvudrollerna? Hur framställs könen och deras relationer? 3. Vilka umgås vi med – består hela bekantskapskretsen av heterosexuella kärnfamiljer? Det är inte särskilt lätt att förändra sin bekantskapskrets förstås, men det kan vara något att åtminstone synliggöra för sig själv och fundera på varför det ser ut så. 4. Vad konsumerar vi själva för litteratur, film, tv-program, tidningar och bloggar? Om det är så att allt vi läser och tittar på handlar om och är skapat av heterosexuella cispersoner, tja, då kanske vi kan försöka vidga vår repertoar bara en liten aning, om inte annat så för att vi ska ha fler perspektiv i bakhuvudet när vi talar med våra barn.

Men. Där har vi haken: Har vi något annat att välja på?

Just litteratur som riktar sig till föräldrar och som inte är heteronormativ saknar jag verkligen. Föräldratidningar, föräldrahandböcker, större föräldrabloggar. Det finns helt enkelt inga sådana där hbtq-personer återkommande och på ett självklart sätt kommer till tals och därmed får synas i det offentliga rummet – i egenskap av hbtq-person och förälder på samma gång. Jag har varit i kontakt med tidningen mama några gånger och påtalat att jag tycker att de ska bli mer inkluderande vad gäller hbtq-perspektivet, och jag har fått uppmuntrande svar – men de tycker liksom att de verkligen tänker på detta och redan arbetar för att bli bättre. Okej, jag märker att de har tänkt till och jag uppskattar verkligen deras reportage  om exempelvis genus och pojkars läsning, kompisboende mammor, att de tipsar om barnboken ”Jösta och Johan” (som dock inte är en särskilt ny och inte heller en särskilt bra bok om man ska tänka normkritiskt), använder ”hen” och att de i en artikel nyligen hade med en bisexuell mamma som deltog med fingerat namn… men räcker detta för att locka och inkludera en större läsarkrets och bidra till förändring? Vad sägs till exempel om en krönika då och då av en hbtq-förälder? Att rekrytera en bloggande hbtq-förälder? Aktivt försöka komma i kontakt med regnbågsfamiljer och be om litteraturtips och tips på ämnen att skriva om? Eller är det för mycket begärt ”då vi trots allt är rätt få”?

Nu handlar inte detta om tidningen mama förstås, och jag kan bara strunta i att köpa den tidningen när jag känner att den inte riktar sig till mig – men saken är ju den att alla föräldratidningar är heteronormativa (säg gärna emot och tipsa mig om ni tycker att jag har fel!). Likadant ser det ut i föräldrahandböcker, där alternativa familjebildningar och regnbågsfamiljer på sin höjd får vara en parentes eller ett tillägg längst bak i varje kapitel (alternativt något som nämns redan i inledningen i ordalag som ”vi försöker även inkludera familjer som inte ser ut som normen” – och sedan ser man inte röken av detta välvilliga försök någonstans i hela boken). Böcker om regnbågsfamiljer tenderar i den utsträckning de existerar att vara politiska, samhällskritiska, upplysande – något som också behövs, men för att på riktigt vidga normen och förändra synen på vad kärlek är, vad en relation kan vara och hur en familj kan se ut, ja, då behöver vi ta ett steg till.

…och ytterligare ett bevis på att den där heteronormen håller oss alla i sitt grepp är att jag känner mig rätt… obekväm när jag skriver det här inlägget. Gnällig, som att jag begär för mycket och egentligen borde vara nöjd. Jag som fått tillåtelsen att skaffa ett barn och gifta mig och allt…

För övrigt har jag ett projekt på gång som handlar just om detta: hbtq, normer och föräldraskap. Jag vet att jag inte är ensam om det, jag såg exempelvis här att en antologi om queerfamiljer är på gång, men min idé ser lite annorlunda ut om jag har förstått saken rätt. Jag nämner det i en liten notis såhär längst ner eftersom jag inte vill avslöja för mycket än då jag befinner mig i planeringsstadiet, men jag hintar om det och om någon är nyfiken på att veta mer och kanske bidra på något sätt så får ni gärna maila: minasannaord@gmail.com  

Annonser

18 svar to “Fler hbtq-föräldrar behöver synas i det offentliga rummet”

  1. Lena juli 7, 2013 den 12:02 e m #

    Jag är så glad att jag hittat igen din blogg. Själv är jag nog väldigt mycket norm, även om jag lyckats bli mamma till en halvasiat, och fått en amerikan till svärdotter. Det är så lärorikt att få de där perspektiven som man själv aldrig kommer att få erfarenhet av.

    Och du har inte bara ett annat perspektiv, du är också fantastiskt bra på att skriva om detta. En himla klok person helt enkelt.

  2. Knyttet juli 7, 2013 den 12:55 e m #

    Håller absolut med dig… och tyvärr är det väl så att det krävs att man tar upp det om och om igen… men också att man olika situationer vågar fråga och prata om det. När jag arbetade som kurator i grundskolan var det bland annat en tjej som hade två mammor och de andra barnen tyckte aldrig att det var konstigt medan lärarna konsekvent vägrade prata om det ”eftersom det kanske var känsligt”… Jo uppenbarligen var det ju känsligt för lärarna själva. Hade även ett större gräl med rektorn på den skolan då en vikarie hade talat om homosexualitet med barnen i lågstadiet (det kom upp då de frågade om hon hade en pojkvän och hon sa att nej, hon hade en flickvän) och fick tillsägelse av rektorn att det var olämpligt! Finns såå mycket kvar att förändra och jag får väl känna mig tacksam att jag råkat hamna inom heteronormen

    Tipsa absolut mer om det finns ännu fler bra barnböcker för barn som bryter normerna, eller ännu hellre barnfilm (men det tvivlar jag på att det ens finns).

    • Oj, vilken rektor! Ibland blir man mörkrädd… Eftersom jag sällan, eller aldrig möter sånt (förmodligen för att alla vet vad jag står för) så tänker jag ibland att jo, men nu har nog allt blivit bättre! Bra med historier som får ner en på jorden igen, eller vad jag ska säga.

      Ja, jag måste själv hålla utkik efter fler böcker känner jag, och tips kommer absolut! Filmer är klurigare, definitivt.

  3. Helena juli 7, 2013 den 1:20 e m #

    Jag tycker absolut inte att du är gnällig som tar upp det här. Det är självklart att det är frustrerande att till viss del känna att man alltid lite är satt på undantag, det tror jag gäller alla som inte följer normen. Jag känner själv hur svårt det är att få med ”icke-normen” på ett naturligt sätt, när man på många sätt följer den rakt av själv. Därför tycker jag det är jättebra och jätteviktigt att det finns personer som du som lyfter fram sådant här så att man får tänka efter lite extra.

  4. Sofia juli 7, 2013 den 2:30 e m #

    Intresant artikel! Jag har hört mycket bra om boken Jösta och Johan, så jag undrar, skulle du kunna förklara lite mer ingående om varför du inte tycker den är bra?

  5. Kliar och sticks juli 7, 2013 den 3:37 e m #

    Jag skriver som jag skrev i Lady Dahmers kommentarsfält.. Visst, böckerna finns där, tankarna också, men var finns de riktiga människorna? De är helt osynliga i mitt liv och inte för att jag har valt det.

    • I mitt liv är de inte osynliga 😉 Men så ibland hamnar vi i ett sammanhang där jag ser mig omkring och undrar om det inte finns något enda samkönat par där – tills jag inser att det är vi som står för den procenten, haha. Men ja, jag vet inte. Du får hålla ögonen öppna!

  6. peachbeast juli 7, 2013 den 5:37 e m #

    Det är bara bra att du skriver om detta. Det är inte gnälligt! Fortsätt med det 🙂

  7. presens juli 7, 2013 den 5:48 e m #

    Jag är jättenyfiken!

  8. Sofi med e juli 8, 2013 den 8:18 f m #

    Syrrans ungar som är 3 och 6 år gamla har växt upp med mig ganska så nära. Det har alltid varit ”moster och tant Bea” men jag tror inte riktigt att myntet har trillat ner riktigt än… Jag tror inte det ”hjälpt” att de har en moster som är gay. De kommer ändå ha blivit såpass ”skadade” av normen så de kommer reagera. Men förhoppningsvis kommer de ha större förståelse och tycka att det inte är så udda när de väl har insett detta.

    • nathalietapper juli 8, 2013 den 7:18 e m #

      Man är ju olika som personer – men om man som t.ex. jag och min fru ibland kramas, sitter nära och håller hand eller pussas, säger ”älskling” eller annat så är det ju inte så att barnen plötsligt en dag förstår att vi är ihop utan våra syskonbarn m.fl/kompisars barn etc. ser ju det när vi umgås med dem!

      • Sofi med e juli 9, 2013 den 8:34 f m #

        Riktigt små ungar fattar ju inte det här med att vara tillsammans. Den minsta frågar mig ibland var mina ungar är. Han har inte så stor koll ännu 😉
        Men det jag menar är att ungarna reagerar inte än. Först när dom lär sig från samhället att det inte är meningen att man ska vara tillsammans med nån från samma kön.. Först då tror jag att de kommer börja fundera på det. Nu lever de i sin bubbla. Där deras föräldrar berättat att man kan vara kär i vem som helst utan ifrågasättande.

  9. Den andra mamman juli 8, 2013 den 5:49 e m #

    Har tänkt samma saker som du, speciellt vad gäller de böcker som vänder sig till blivande föräldrar. Det behövs andra böcker, som INTE genomgående förutsätter att hela familjebildandet handlar om vad en biologisk mamma och en biologisk pappa gjort i sängen … Usch, tänker jag, och just de här välvilliga men närmast kränkande parentetiska raderna om ”annorlunda familjer” … Jag blir galen på dem!

Trackbacks/Pingbacks

  1. En tillbakablick | mina Sanna ord - juli 29, 2013

    […] Fler hbtq-föräldrar behöver synas i det offentliga rummet […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: