Den ständiga fighten mot heteronormen… och den helt vanliga vardagen

15 Jul

Jag och Adrian har tråkigt. Klockan är inte ens åtta och tristessen, rastlösheten, blää-heten har redan infunnit sig. Härligt. Hela dagen igår var en kavalkad i tråkighet, småkonflikterna avlöste varandra här hemma och jag var så fruktansvärt trött (sovtrött och trött-på-min-unge-trött) att jag ömsom tänkte ”Låt mig få gå till jobbet!” och ömsom ”Jag behöver semester efter den här ‘semestern’!” Nästa sommar kommer Adrian endast få vara ledig när både jag och Lisa är lediga, för ärligt talat: Detta fungerar inte. Alla andra är ju bortresta, vem sjutton ska vi leka med? Och vem är vaken klockan 05.30 och känner för att få spontanbesök?

Nu leker Adrian på balkongen, häller ut vatten på asfalten nedanför och ropar att han ser katter och traktorer. Det låter väl mysigt och sommaridylliskt? Jag passar samtidigt på att än en gång googla efter barnböcker om regnbågsfamiljer, för det känns inte riktigt rimligt att de få som vi har hemma är de enda som finns ute på marknaden: Sönderlästa ”Värsta prutten, Lolly!”, ”Pinsamt värre, Krille!”, samt även ”Jösta och Johan” (som vi alltid ändrar texten i av skäl jag beskrivit här) och förstås ”Lill-Zlatan och morbror Raring” som på ett väldigt subtilt sätt berättar om att Lill-Zlatans morbror har en pojkvän (jag tror faktiskt inte att någon enda treåring skulle tänka tanken att Steve och morbror Raring är ett kärlekspar…).imageGoogle hjälpte mig att hitta en och annan bok, bland annat ett gäng av Karolina Schubert från Spegel förlag, och även en rätt ny bok av Sara Stridsberg – ”Mamman och havet”. Den senare blir jag sugen på att köpa, men Schuberts böcker tycks fokusera så mycket på det faktum att barnen har två föräldrar av samma kön, eller för den delen tre eller fyra föräldrar – typ ”Max och Moa har två mammor!” – och det går jag inte riktigt igång på. Hur många böcker har titlar som ”Adam har en mamma och en pappa!” eller ”Roja och hennes heteroföräldrar på nya äventyr” liksom? Inte en enda såvitt jag vet, och att fokusera på det avvikande på det där sättet… nä, det gillar jag verkligen inte.

Vi kommer ju någon gång berätta för Adrian hur han kom till, vi läser Familjeboken som jag tidigare har tipsat om, barn på lekplatsen frågar redan typ varje dag om Adrian verkligen har två mammor och undrar igen och igen var hans pappa är och så vidare – så varför ska de skönlitterära barnböckerna lägga in en utpekande, upplysande del och än en gång befästa att detta är något ANNORLUNDA? Det talar ju verkligheten om för oss så bra ändå, och Adrian kommer säkerligen bli jätteduktig på att förklara att nej, jag har faktiskt ingen pappa

Ibland kommer jag på mig själv med att tänka den jättekonstiga tanken ”jo men om en av tio böcker i Adrians bokhylla handlar om en regnbågsfamilj så är ju det rimligt, heterofamiljer är ju trots allt vanligast” – men sen bara: Va? Just precis därför – att heterofamiljer är vanligast – bör ju böckerna i Adrians bokhylla (och helst även filmerna han tittar på) vara alldeles sprängfyllda med normbrytande familjer, eller hur? Det finns inte direkt en ”risk” att han därför skulle börja tro att homofamiljer är vanligast, liksom… (även om det vore rätt härligt!).

…men det är den där sabla heteronormen som kommer och spökar i mitt huvud. Normen som har lärt mig att heterosexualitet inte bara är vanligt, utan också normalt, neutralt, rumsrent i alla lägen – medan homosexualitet inte bara är ovanligare, utan även mindre normalt, inte alls neutralt och nä, att berätta om sin icke-heterosexuella läggning i alla sammanhang kan man inte riktigt räkna med – folk kan ju tycka att det är lite obekvämt. Extra förmätet skulle det förstås vara att låta det avvikande ta större plats än normen. Suck, säger jag bara, för egentligen tänker jag inte ens så, jag har inte den inställningen vare sig till min egen sexuella läggning eller till vår familjebildning. För mig är det naturligast i världen, och jag är alltid alltid ÖPPEN med hur min familj ser ut. Något annat vore ju fasansfullt, i synnerhet nu när vi har barn.

Fighten mot heteronormen är dock ändå ständigt påtaglig, och på ett eller annat vis tänker jag minst en gång varje dag på att jag inte är hetero. Det är inte direkt jobbigt, det är inte synd om mig – men det är ett faktum att fundera på, för det visar att vi har mycket kvar att jobba med i det här samhället. Ett steg i rätt riktning är att det skrivs fler normkritiska barnböcker, görs normkritiska barnprogram och barnfilmer (vem känner sig manad?), så att barnen som växer upp nu inte blir lika normskadade och faktiskt fattar att det som råkar vara vanligast för den skull inte är viktigast, mest okej eller något att automatiskt räkna med ”när inget annat nämns” – oavsett om det gäller kön, sexualitet, hudfärg, etnicitet, religion eller funktionsförmåga.

(Och, inte att förglömma hörni: Det går ständigt framåt, vad än Jimmie Åkesson och damfotbollshatarna försöker med för tokiga tricks.)

Nu ska vi packa oss ut en sväng innan Adrian river lägenheten. För alltså, nej, han leker inte längre på balkongen. Sedan jag började skriva det här inlägget för en dryg timme sedan har vi hunnit äta frukost, se på tv i omgångar samt byta en rejäl bajsblöja, och jag har förflyttat mig själv och datorn minst fjorton gånger medan Adrian pockat på min uppmärksamhet på x antal olika sätt. Om det var någon som tyckte inlägget kändes spretigt så har ni förklaringen där.
Heteronormsfighten vs Den lesbiska mammavardagen 0-1.

I den här ett år gamla artikeln ur tidningen Mama tipsas för övrigt om fler böcker som vi ännu inte har i vår bokhylla, och det här och det här seminariet under Stockholm Pride önskar jag att jag hade möjlighet att gå på… Kanske är det någon av er som har det?

Annonser

20 svar to “Den ständiga fighten mot heteronormen… och den helt vanliga vardagen”

  1. Fråga Ugglan | Klok som en coffeetablebok juli 15, 2013 den 9:45 f m #

    Jag har också ”semester”. Två timmar in på dagen så är jag helt utmattad. Och det är en månad kvar… Jag är inte gjord för att ta hand om ettåringar, helt klart.

  2. Helena juli 15, 2013 den 9:50 f m #

    Jag gissar på att en del av problemet är att de flesta som skriver barnböcker är just heterosexuella och de ser helt enkelt inte problemet med att alla barnböcker följer heteronormen, för de är så uppe i den själva att de inte lyckas ifrågasätta det. Som du säger behöver man ju inte göra någon grej av det. I en av Vem-böckerna av Stina Wirsén tror jag det är fågel som har två mammor och det är inget ”kolla, två mammor!”, utan bara ”fågels ena mamma säger” och ”fågels andra mamma säger”.

    Och så var det den där tristessen. Jag är ledig själv med vår tiger i morgon och på onsdag och funderar över vad sjutton vi ska hitta på. Hon är ju helnöjd med att vara hemma med sina leksaker och kanske gå till lekparken och gunga i en timme, medan jag får spunk av att inte hitta på något mer en hel dag, för att inte tala om två. Och en uttråkad mamma är ingen rolig mamma, så det gäller att hitta på någonting i alla fall. Pappan är betydligt mer nöjd med att tillbringa en hel dag på hennes villkor, så det får de göra på torsdag och fredag 🙂

    • Just det, Vem-boken ja! Alltså Adrian är ju sjukt missnöjd med att vara hemma, vill helst ut klockan 6… och ger vi oss inte ut tidigt är det halvt kört pga att jag blir så trött. Dessutom trist utan vuxensällskap tycker jag, jag blir helt knäpp! Nu är vi dock på en lekplats och jag är en asocial mobilmamma.

      • Helena juli 15, 2013 den 11:20 f m #

        Ja, gud, ett vuxet samtal kan vara guld värt…

      • presens juli 15, 2013 den 12:02 e m #

        Det är Kanin. 🙂 Fast i en annan bok, när Kanin ska sova över hos Lilla nallen, så pratas det bara om ”Kanins mamma”. Så kan man väl kanske säga, men jag brukar ändra till att Kanins ena mamma kommer och lämnar, och att de ska ringa Kanins mammor när han blir ledsen.

        Man får vara osocial och pausa med mobilen. Ja, jag vet att många tycker att det är fruktansvärt och tyder på brist på intresse och respekt för barnet, men ärligt. Man behöver det. Och om jag fipplar med min telefon samtidigt som jag gungar barnet, eller när hon sitter och gräver i lugn och ro, eller glatt åker rutschkana, så lider inte hon av det. Det är ju trist om man sitter med näsan begravd i telefonen eller en bok i timmar i sträck, men det finns ju inte…

        Och nu blev jag på bokshoppinghumör. Kära hustrun tycker att vi har långt för många barnböcker, men kan man ha det? Jag kanske ska ta en utrensning innan jag försöker klämma in något nytt. Jag hade tänkt introducera Lotta på Bråkmakargatan nu. Kärnfamiljsnormativt så det stänker om det, men en egensinnig, viljestark liten tös som inte alls gör som hon blir tillsagd.

      • Jag skulle kunna köpa hur många böcker som helst! Och det är bra med många för variationens skull. Roligt också när en bok lagts undan och sen plockas fram igen efter några månader och han liksom återupptäcker den. Böckerna vi läste när han var ett halvår tex, de gillar han ju nu också – men nu förstår han allt också 🙂

  3. Kliar och sticks juli 15, 2013 den 9:57 f m #

    Trösta dig med att nästa sommar så har ni ett helt annat barn. Då är han äldre, enklare och i en annan fas i livet:)

    • Sant sant!

      • presens juli 15, 2013 den 11:58 f m #

        Precis. Fatta vilken skillnad det är på att vara ledig med en 2,5-åring och med en 3,5-åring. Jag antar att det kommer att vara ännu lättare och ännu roligare nästa år. (Även om jag är lite…nervös för vad vi faktiskt ska hitta på under vår ”ensam”-vecka.

  4. hundmorsan juli 15, 2013 den 1:38 e m #

    Jag tycker du ska skriva en barnbok Sanna! Helt ärligt alltså! Kram

  5. Elin juli 15, 2013 den 5:32 e m #

    Synd att vi inte bor närmare varandra, jag och min hund hade gärna underhållit ert barn lite då och då 🙂

    Annars så tänker jag att barn till heteroföräldrar nästan är i ännu större behov av normbrytande böcker/filmer o.s.v. De barn som inte har den stora turen att som Adrian ha föräldrar som verkligen har tänkt till…!

    • Åh, det hade varit trevligt – Adrian älskar verkligen djur! (Hur ska detta gå?? Vi får bosätta oss på 4H så småningom 🙂 ) Vi kommer till Växjö i helgen förresten, ska hälsa på min syster, kanske går det att kombinera… men det kan jag höra av mig om lite mer privat, så att säga.

      Och ja, det har du absolut rätt i. Vi tänker ju hela tiden och han träffar familjer som ser ut på alla möjliga sätt. Barn till heteroföräldrar som umgås med andra barn till heteroföräldrar lever ju i en mycket liten bubbla.

      • Elin juli 15, 2013 den 5:37 e m #

        Jaaaa! Jag är hemma i helgen, hör av dig 😀

  6. Majas bekännelser juli 15, 2013 den 7:09 e m #

    Jag kan bara hålla med ”hundmorsan”. Hon tog orden ur min mun, liksom. Skriv en barnbok!! Då får du ju den som du vill. Och utifrån de blogginlägg jag läst så är du ju väldigt duktig på att skriva!! Go for it! Men det får kanske bli nästa sommar… För jag lovar att när Adrian är tre så är det bra mycket lättare! Min yngsta är 2,5 och det är som natt och dag mot förra sommaren. Nu kan han leka själv i trädgården medan jag rensar ogräs. Precis det man vill göra hela sommaren… 😉 Försök att njuta av tiden nu, trots allt! Den kommer inte igen (klyschigt värre, men sant)! Och skriv en barnbok! Så blir alla glada!

    • Tack för det 😀 Och ja, hoppas på en aningen ”lättare” sommar nästa år! Ser fram emot att kunna verkligen göra saker tillsammans också, baka och måla, nu är han så otålig och flyktig och så fort man plockat fram nåt går han…

  7. sarah juli 17, 2013 den 1:42 e m #

    jag skriver inte detta för att på nått sätt vara elak utan för att jag känner att jag aldrig riktigt har fått ett bra svar. Jag har inget emot homosexuella, har en nära vän som en homosexuell och älskar honom för den han är. Men förstår inte varför homosexuella ska bli kränkta när man säger att homosexualitet faktiskt inte är naturligt. Du har svårt att hitta böcker och filmer där barn har två pappor eller mammor just för att det inte är naturligt, rent biologiskt. Vi människor är ju skapta på det viset att en man och en kvinna ska få barn. Hur mycket vi än diskuterar så är det ett faktum och vi kommer inte bort från det. Så som jag ser det så är homosexualitet något som avviker från den naturliga men som samhället har börjat acceptera.

  8. Anelan juli 17, 2013 den 6:11 e m #

    Här hemma har Kim och Skrutten länge varit en favorit, och Jag vill ha baklava! gillas den med. Fast mest av alla gillas Varför gråter pappan? Jag skrev till och med en PM i specialpedagogik med den som grund. En väldigt fin bok är Tänk om, jag gråter en skvätt varje gång vi läser den. Men nu vet jag inte vad som hände, det var ju inte boktips jag skulle skriva utan att Jag också funderat länge på varför det 1. Måste göras en grej av att det är två mammor. 2. Det så ofta är ”mamma och hennes tjej” eller att en nämns som mamma och den andra med namn. Varför inte bara mammorna? 3. Varför det i vissa fall krävs en dektektivförmåga a la T.Sventon för att förstå relationerna. Och 4. Som inte har med saken att göra men HUR svårt kan det vara att skriva förskola i barnböcker?!

  9. hippiemamman juli 25, 2013 den 10:27 f m #

    I boken ”Jag vill ha baklava” har barnen två mammor. Inga konstigheter alls, det bara nämns som ”min andra mamma” osv. Bra bok i övrigt tycker jag! (tar även upp lite med etnicitet och utländsk kultur också på ett bra sätt). Olika förlag. http://www.bokus.com/bok/9789185845248/jag-vill-ha-baklava/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: