Den där ambivalensen

22 Jul

Adrian njuter järnet här i Kalmar. Att springa runt i gräset är ungefär det bästa han vet, och när han inte springer runt runt så gräver han i jorden efter maskar, försöker dricka vatten direkt ur vattenslangen, äter bär från buskarna eller hjälper till att bära ved. I hela min kropp skriker det: Vi måste ha en trädgård!!! Vi kan inte sitta bort livet i en jävla lägenhet! Och som alla andra somrar hänger vi på Hemnet och spanar in utbudet här i krokarna, det ena huset mer ödsligt belagt än det andra. Jag vet dock att jag behöver ha människor runt omkring mig, och som alltid vacklar jag något vansinnigt inombords. Å ena sidan känns det bara helt och hållet rätt att på allvar börja planera för en flytt hit; närhet till nästan hela min familj, kunna köpa ett mysigt hus med trädgård utan att fullständigt ruineras, lugn och ro och vi kan använda fritiden till vettiga saker – typ till att umgås med varandra, vara utomhus mer, jag kan sitta i min lilla kammare och skriva böcker och planera föreläsningar… Och å andra sidan blir jag alldeles livrädd efter en stunds funderande: Skulle jag verkligen palla med att bo i en sån här liten stad? Skulle jag inte sakna Stockholm för mycket? Men vad i Stockholm? (förutom det mest uppenbara, vänner och sådär) Jag skulle definitivt inte sakna tunnelbanan och pendeltåget, jag skulle inte sakna avstånden och inte heller t-centralen. Jag skulle förmodligen sakna möjligheten att kunna gå på massor av museer, teatrar, konserter, alla indiska restauranger… men å andra sidan nyttjar vi ju sällan det där utbudet – vi hinner inte. Så istället sitter vi där i vår lägenhet och längtar oss bort, längtar efter att bo i ett hus med en massa barnfamiljer runt omkring oss så att Adrian kan leka och vi kan sitta på altanen och spana in solnedgången (eller något annat klyschigt).

Fasen vad svårt det är.

Och när min hjärna känner för något, då vill den att det ska hända på studs – nu, direkt! Inte om två år, utan genast – vilket förstås inte går, för oavsett vad så måste vi ha ett jobb också, och det finns liksom inga jobb här.

Så precis just nu gäller att vi helt enkelt njuter av den knappa veckan som vi har kvar här innan vi drar vidare söderut. Hittills har vi hunnit med att bada en heldag på Öland, hälsat på en kär barndomsvän som jag inte hade sett på många år, vi har varit i Växjö och hälsat på min syster och en vän från gymnasietiden, vi har grillat hemma hos mina morföräldrar och vi har strosat på stan. Idag blir det mer bad och sedan ska vi se kvartsfinalen mellan Norge och Spanien live, i morgon drar Lisa och jag över till Öland för två dagars cruising och mys tillsammans. Fullt program med andra ord… vilket osökt för mig in på den där tanken igen: Tänk om vi bodde här för jämnan. Då skulle vi inte behöva hetsa för att hinna njuta av allt detta, då skulle det vara vardag.

Men… skulle även den vardagen kännas hopplöst trist till slut då? Hur tar man reda på det?
adrianolisa

Annonser

18 svar to “Den där ambivalensen”

  1. enfeminista juli 22, 2013 den 8:33 f m #

    Stockholms utbud försvinner inte, ni kan ju åka och uppleva det en vecka istället för tvärt om? 🙂

    • Deg har du förstås rätt i… men nog är det klurigt detta. Jag har liksom inte bott i Kalmar sedan jag var 18! Nästan 10 år nu.

      • enfeminista juli 22, 2013 den 9:15 f m #

        Självklart! Och även om man inte flyttar för att flytta tillbaka, så är det inte så att ni måste stanna där för alltid om det inte blir bra.

  2. Knyttet juli 22, 2013 den 9:19 f m #

    Vi bor på landet, dit andra åker på semester, och aldrig att jag tröttnar 🙂 underbart är det. Men så är jag ingen stadsmänniska heller.

  3. Majas bekännelser juli 22, 2013 den 9:24 f m #

    Jag håller helt med om att ni ska försöka! Det värsta som kan hända är att ni sitter där om några år och vill söka er till något nytt igen. Och då är det ju inte värre än att ni gör det.

    Men det värsta om ni inte provar nåt nytt (landet!!) är att ni sitter om några år och ångrar att ni inte gjorde det. Den tiden kommer ju inte tillbaka.

    Jag njuter av varje dag med barnen på landet. Vi bor en mil utanför en mellanstor stad och då finns möjligheterna att få lite av varje. Men jag vet inte heller hur stort Kalmar är. Men kom ihåg, man ångrar sällan nåt man gjort, bara sånt man inte gjort…

    • Kalmar har ändå allt som man behöver, 60000 invånare och här finns ju till och med Ikea 😉 Nära till Öland och en riktig turiststad, så visst är det en bra småstad. Åh… ni är så många som är så övertygande här, snart kommer jag spontanköpa ett hus! Haha!

  4. Erika juli 22, 2013 den 9:45 f m #

    Jag tänker redan som du gör trots att jag inte har familj än. Stockholm är lika mycket hemma som min hemstad är, men i längden blir det tufft att ha två hem, alltid saknar en något/någon! Även om jag gillar Stockholm nu tror jag inte att jag kommer bo där i framtiden. Jag vill ge mina ev. barn samma typ av uppväxt som jag själv har haft. De ska kunna plocka jordgubbar i trädgårdslandet, springa barfota överallt på sommaren och ha nära till släkten 🙂 Jag tycker att ni ska prova! Annars får ni aldrig veta hur det kunde blivit 🙂

  5. presenskonjunktiv juli 22, 2013 den 8:28 e m #

    Jag tänker såhär: Vad är roligast att åka på semester till – Stockholm eller Kalmar? Var är det enklast att ha en vardag? Var får ni mest tid, mest pengar och mest hus?

    Och tydligen ska det bli extrem lärarbrist i typ hela Sverige om två år – och det har redan börjat märkas.

    För övrigt: vidare söderut? Hur långt söderut!

  6. Helena juli 22, 2013 den 9:54 e m #

    Jag tycket vi har det perfekt som det är här. Lugnt, men ändå nära storstad om man vill, massor av barn i området och framför allt är trädgården guld värd. Det märks att vårt barn uppskattar den också, så jag ångrar inte alls att vi flyttade hit, trots att vi inte längre bor i en stad där ”alla” affärer finns.

    Som andra har sagt här ovan, man ångrar bara det man inte gör. Fast det är klart att det kan vara skrämmande att flytta tillbaka sådär, särskilt om det fanns någon anledning att flytta från början, om du förstår hur jag menar. Å andra sidan behöver man ju inte flytta riktigt så långt heller för att få mycket av det ni vill ha, om en flytt ända till Kalmar känns för stort.

  7. Sofia juli 22, 2013 den 11:33 e m #

    Jag funderade precis som dig för cirka två år sedan efter att ha bott i Stockholm i tre år med min sambo. Kände att längtan efter min hemstad, familjen och vänner var stark men att min sambo ville stanna. Av flera olika anledningar tog vårat förhållande slut och jag tog steget att flytta hem, det bästa jag gjort! Började plugga, jobba, och har ett mycket härligare och lugnare liv än i sthlm! Har 5-10 minuters cyklande som avstånd till ”allt” och har fått bättre kontakt med många vänner som jag knappt träffade när jag bodde i Sthlm. Jag kan träffa mina föräldrar för middag en kväll istället för att hälsa på de en helg varannan månad. Tycker att ni kan ta en seriös funderare och isf sätta ett mål, t ex till våren 2015 ska ni bo i Kalmar. Så hinner ni leta jobb, hus och verkligen känna att det känns bra! Är ett stort steg men samtidigt, vad är viktigast? Tid med de du älskar och att må bra! Självklart ska ni göra det som är bäst för er familj, men ville dela med mig av mina upplevelser 🙂 lycka till!

Trackbacks/Pingbacks

  1. Snart är det slut på det roliga… eller så är det bara början? | mina Sanna ord - augusti 6, 2013

    […] i Düsseldorf, medan jag och Adrian gick här hemma och tråkade i två och en halv vecka, under vistelsen i Kalmar där schemat var fullspäckat mest hela tiden, och även under de avkopplande dagarna i Malmö samt […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: