Jag har ju vid ett par tillfällen skrivit om att komma på och komma ut som lesbisk, och en av de absolut vanligaste frågorna man får som icke-hetero är just den: När kom du på det? och sedan: När kom du ut och hur reagerade omvärlden?
Trots att dessa frågor helt och fullt utgår ifrån en heteronorm och därmed inte alls är normkritiska så brukar jag svara, dels för att jag är rätt egocentrerad och älskar att prata om mig själv, dels för att dessa historier är en stor del av mitt liv och dels för att jag tycker att det är bra att upplysa – så länge det inte är det enda jag gör.
…men NU hörni, alla mina heterosexuella läsare skulle jag vilja bolla tillbaka frågan: När kom ni på att ni är hetero? Och med det menar jag inte nödvändigtvis er första heterosexuella kyss eller första gången ni nyfiket och med pirr i magen fluktade på någon av annat kön än ert eget, utan verkligen när ni kom på att er sexuella läggning är heterosexuell. Jag kan även bjuda på några följdfrågor: Har ni alltid varit hetero, eller har ni haft homosexuella kärlekshistorier också? Hur reagerar omvärlden på er heterosexualitet och vad är det jobbigaste respektive bästa med att vara hetero? Hur kom ni ut, och hur ofta kommer ni ut (det vill säga ”skyltar” med er sexuella läggning)? Tänk efter noga! Jag är supernyfiken. (Men obs! Ni behöver inte redogöra för vad ni har för er i sängen osv, jag och min normkritiska kompetens fattar att heterosexualitet inte enbart handlar om sex…)
Ni heterosar som har egna bloggar får hemskt gärna blogga om saken och sedan länka här i kommentarsfältet (bloggutmaning?) och ni helt vanliga heteroläsare får gärna dela med er nedan. Kom igen nu!
Sanna Mac Donald 
Jag vet faktiskt fortfarande inte om jag bara är hetero eller kanske bi. Finner att jag kan bli attraherad av både män och kvinnor men att jag upplever kvinnor som mer sympatiska än män. Funderar och fantiserar och drömmer ibland om kvinnor men har ännu inte vågat ta steget och testa, saken blir inte heller lättare av att jag älskar min man. Har alltid utgått ifrån att jag är en hetero cisperson men har alltså under den senaste tiden funderat om jag kanske är bi. Hur vet man egentligen? Tack för en bra fråga och en fantastiskt bra blogg!
Ja, hur vet man egentligen? Efter att ha läst allas svar blir det också ännu tydligare hur svårt (och därmed egentligen rätt onödigt…) det är att sortera in sig själv och andra i EN sexuell läggning.
Jag har nog aldrig riktigt kommit på det. Jag är fortfarande inte säker på om jag gillar killar,tjejer eller båda. Jag har dock bara varit i relationer med män (har totalt haft två relationer varav den jag är i nu är min andra). Jag vet inte om mitt val är mitt eget eller normen som är inpräntad i mitt huvud. Jag funderar mycket kring detta men blir inte klokare för det.
Jag har aldrig varit kär i någon innan jag lärt känna dem. Jag kan tycka att någon är snygg men blir aldrig kär. Jag var ganska ointresserad av kärlek fram tills att jag började på gymnasiet. Då träffade jag min första pojkvän. Dock var jag inte särskilt intresserad från början utan det växte fram hos mig (och växte sedan bort hos mig när jag verkligen lärt känna honom). Min andra är jag tillsammans med just nu och han var jag attraherad av innan vi blev tillsammans och det håller i sig. Detta är nog min första egentliga kärleksrelation för här finns massor med känslor – både ljusa och mörka.
Om jag skulle gissa på min läggning skulle jag nog säga hetero baserat på andelen män jag tycker är snygga jämfört med andelen kvinnor. Det är alltså ingen tydlig känsla och ibland undrar jag om det verkligen räcker för att veta.
Tänk att vi (eller folk överlag) är så noga med att kategorisera människors sexualitet när det helt uppenbart är väldigt komplext och flytande…
Så är det uppenbart att alla människor sexualitet är flytande och komplexa? Är det du menar? Om det är det du menar vad bygger du det svaret på? Jag är heterosexuell, har alltid varit det och så kommer det alltid vara eftersom jag är just heterosexuell . OM, jag har uppfattat dig rättså tycker jag det är väldigt konstigt att du tycker det är helt uppenbart att människors sexualitet är komplexa och flytande. Ja, vissa människors sexualitet är komplexa men inte alla.
Nej nej, inte varje enskild människas, men sexualitet som fenomen. Det är inte så enkelt som att alla människor kan delas in i en av de tre juridiskt möjliga sexuella läggningarna och tjoff, så var det klart. Genom att utforma lagar som behandlar samkönade par olika än olikkönade par, och utifrån normen sett så tänker människor ofta så dock – och framför allt är ju olika sexuella läggningar (eller sexuella uttryck kanske) olika accepterade av andra, olika mycket önskvärda osv. Och när jag läser alla svar i detta kommentarsfält och hör svart på vitt om hur så många någon gång har vacklat eller åtminstone funderat så känns ju dessa uppdelningar och normer som tillhör ännu löjligare. Varför ska det sättas en etikett på en utifrån vem man blir förälskad i, attraherad av, vill leva med osv? Vem hjälper det?
För det första så vet jag knappt vilken etikett som jag ska sätta på mig själv… För ögonblicket har jag en monogam relation med en person av motsatta könet, så idag kan jag väl kalla mig hetero. (Som en parantes så skulle jag önska att tvåsamheten oftare ifrågasattes, oavsett läggning. Men det är en annan historia.)
Det bästa med att vara hetero är att det är så självklart. Jag säger ”jag och min kille” och ingen tycker att det är något konstigt med det. Det svåraste är att det är så lätt att falla in i könsrollsmönster, att inte ifrågasätta. Det är bekvämt att göra det som samhället förväntar sig av en. Typ att jag lagar mat och han byter däck på bilen… :S Också att jag upplever att människor som jag pratar med tänker att ”hon är hetero, punkt slut”. Det öppnas sällan för att prata om andra typer av relationer, eller annat sex. Åtminstone inte i mina kretsar.
Jag själv kommer ut som hetero när jag säger ”i helgen var jag hos min pojkvän” och liknade. Eller när kompisar går in på min fb-sida och ser att jag har en relation med en man. Men jag blir ju också outad när jag blir presenterad som ”Andreas tjej”. Har aldrig riktigt tänkt på det förut, bra ögonöppnare!
Ögonöppnare är alltid bra 😀 och ja, jag håller med: tvåsamhetsnormen borde definitivt ifrågasättas mer!!
Som 60-talist (antik?) och född på en mindre ort så visste man inget annat. ”Alla” var hetero såvitt man visste.
Tills min bästis 14-åriga lillsyrra gråtande berättade för mig att hon ”blev kär i tjejer”. Oj som jag tröstade henne och sa att ”det går nog över”, för att jag inte visste bättre. Låter heltokigt idag men då var det så… i början på 80-talet.
Det gick inte över såklart, har tänkt på det ibland… när hon låg i min famn och grät. Hur ledsen och förtvivlad hon var som var ”annorlunda”.
Fast det var inget svar på när jag kom på att jag var hetero… det var nog inget jag direkt kom på heller, fostrad och klar för just heterolivet.
http://hemmahosknyttet.blogg.se/2013/july/sannas-bloggutmaning.html
Jippi! Ska läsa, begrunda och kommentera så fort jag hinner 🙂
Är inte hetero men alla utgår från det då jag är gift med en man. Det tycker jag är lite jobbigt ibland faktiskt. Är väl bi, levde länge som homosexuell och hade ”bestämt mig” för att jag var det. Sen träffade jag min man och så blev det som det blev. När jag sen träffar andra homosexuella (tjejer oftast) så vill jag berätta det, men det blir liksom konstigt att klämma in ett ”jo förresten var jag ihop med tjejer förut”… Önskar att det inte skulle spela någon roll men tycker att det finns en förståelse oss emellan som levt utanför heteronormen som är viktig även i vänskapsförhållanden. Hm vet inte om det blev snurrigt nu. Hehe.
jag förstår precis hur du menar! är för tillfället sambo med en man, vilket förstås får alla att ta för givet att man är heterosexuell och dessutom svårt att greppa det om man förklarar åt dem att det inte är så.
Jag har gått andra vägen från att vara gift och levt i ett förhållande med en kvinna till att nu leva ihop med en man. Inte lätt heller, speciellt inte när man har barn.
Jag vet inte om jag är hetero eller om jag är bi. Jag har bara haft förhållanden/varit kär i män. Men jag finner kvinnor väldigt attraktiva och har gärna sex med dem. Jag har dock aldrig varit kär i en kvinna. Men det skulle lika gärna kunna ha att göra med att jag inte hittat ”rätt” kvinna. Jag har varit kär i väldigt få män, så jag har nog ”svårt” för att bli kär oavsett kön. Detta är något jag funderat på sedan jag var tonåring. Jag känner inte att jag måste vara det ena eller det andra, jag är sådan som jag är. Precis som jag inte bryr mig om vänners/kollegors/omgivningens sexuella läggning. Men de flesta i min omgivning ser mig nog som hetero då mina förhållanden alla varit med män. Just nu är jag singel och det frågas ofta om jag inte ska skaffa en kille, men jag trivs som singel. Blev dessutom positivt överraskad förra året då en kollega frågar om jag har kille och jag nekar och hon då frågar om jag har en tjej istället för att bara anta att jag är singel.
Nå, eh inte för jag vet om jag fick fram något logiskt/smart. Men jag funderar vidare kring ämnet och tackar för en väldigt bra blogg!
Jag ställde dig just den frågan tidigare just för att jag har funderat över det här med ”när man vet”. Själv vet jag inte ännu. (Måste man veta?) jag har bara varit i heterosexuella förllanden, men kan nog fatta tycke för kvinnor också. Så jag antar att jag är bi. Steget att ta kontakt med en tjej känns större då jag inte vet hennes läggning, mao. antar jag att de killar jag tar kontakt med är hetero. Den där normen är svår att släppa. Jag antar att jag som yngre har sett mig som hetero för att det är normen, jag funderade inte på min läggning. Det har kommit nu senare när jag insett att jag kan bli väldigt förtjust också i tjejer.
Omgivningen antar att jag är hetero. Det frågas bara om pojkvänner. Så jag behövde inte ”komma ut”. Får se sen om jag skulle råka träffa en tjej. Det bästa med att vara hetero är väl att man slipper frågor. Det sämsta kanske är att man aldrig har reflekterat över sin läggning, man bara följer normen.
(Ursäkta råddigt svar, ipden är inte min vän).
Nej, egentligen behöver man ju inte veta. Det sjuka är att samhället så tydligt gör skillnad, och även den som inte vet blir insorterad i en kategori (och därmed en privilegierad eller icke-privilegierad position) bara genom att leva i en heterosexuell eller homosexuell relation. Helt okej för övrigt att du ställde frågan 🙂
Ooh, den utmaningen gillar jag! Jag hoppas på att kunna få ihop något, förhoppningsvis när vi ska sitta fyra timmar i bilen hem imorgon, dock har vi pratglada svärmor som sällskap, så vi får se hur det blir med tankeron 😉
Vilken intressant utmaning! Själv kom jag faktiskt på att jag är hetero för bara ett par månader sen. När jag var tonåring så funderade jag mycket på det här om jag var hetero eller möjligtvis bi. Jag har bara haft manliga partners men just där i tonåren så kände jag en viss dragning även till kvinnor. Jag har visserligen aldrig varit direkt intresserad av någon verklig kvinna, men däremot hade en stor del av mina sexuella fantasier lesbiska inslag. Men nu är jag alltså 25 och för bara ett par månader sedan insåg jag som sagt att jag faktiskt inte känner någon som helst dragning till kvinnor längre, varken IRL eller i fantasin. Så numera ser jag mig själv som helt och hållet hetero.
Det jobbigaste med att vara hetero är nog att jag hela tiden måste kämpa mot patriarkatet i min relation med min sambo. Som tur är så är även han feminist vilket underlättar en hel del, men det är ändå hela tiden upp till mig som kvinna att ta det största ansvaret för att göra vår relation mer jämställd. Egentligen vet jag inte om det finns något som är direkt bra med att vara hetero i sig. Det positiva kommer väl snarare av att jag slipper förklara mig eller ”komma ut” varje gång jag lär känna nya människor eftersom jag redan tillhör normen. Men i relationen i sig kan jag nog inte komma på att det skulle vara fördelaktigt att vara en man och en kvinna istället för två kvinnor (eller att ha en icke monogam relation för den delen).
Jag lyckades få ihop något trots allt, det väckte en del intressanta tankar 🙂 https://etttigerliv.wordpress.com/2013/07/29/sannas-bloggutmaning-jag-kommer-ut-ur-heterogarderoben/
Yey! Läser så fort jag hinner!
Åh, vilken oerhört intressant frågeställning! Jag ska se om jag till och med vågar ta mig an utmaningen i min egen blogg, om inte annat så har du i alla fall (än en gång) sparkat igång mitt tankemaskineri. Tack för att du gör det!
Ja! Blogga om det!
Jag försökte besvara frågorna, misslyckades, men skrev i alla fall. Läs gärna mina virriga funderingar!
Jag har väl antagligen fostrats till att bli hetro, och kom väl antagligen ut med min sexualitet (alltså inte VILKEN sexuell läggning jag hade utan ATT jag hade en sexualitet, att det var heterosexualitet var givet) när jag presenterade min första ”pojkvän”. Visst hade jag hetrorelationer som barn också (när en frågade chans och lekte pussleken liksom), men inget jag kommer ihåg att jag pratade med min familj om.
Allt hamnade nog lite i skuggan av min homosexuella bror också. Jag ifrågasattes aldrig och det pratades inte om min läggning för de hade fult upp med hans. Vilket är förståeligt.
Jag har däremot inte tvekat nån gång. Jag kan absolut bli attraherad av tjejer, men jag har aldrig velat vara i en kärleksrelation med en.
Det bästa är ju lätt att aldrig bli ifrågasatt, att min sexualitet ses som normen och att jag kan bli bekräftad vart jag än vänder mig.
Det sämsta är att mina relationer är med män.
Få män är bara som de är, de är män före människor.
Tja både jag och omgivningen förutsatte väl att jag var hetero fram tills tonåren någon gång då flera vänner och bekanta började identifiera sig som bi. Det var väl först då jag öht började fundera på om jag kunde vara något annat än hetero. Jag hade visserligen alltid dragits till killar men möjligheten att vara bi fanns ju ändå. Sen kom en period av velande mellan tanken att jag nog var väldigt hetero och att jag kanske var lite bi trots allt. I dagsläget bryr jag mig inte så mycket men ser mig väl i första hand som hetero även om jag inte med säkerhet kan säga till 100%. Det bästa med att vara hetero är att jag slipper fundera över hur folk kommer att reagera när jag pratar om min partner. Folk blir aldrig förvånade, överdrivet glada eller osäkra utan de bara är. Vilket är skönt. Det sämsta är att det är så jävla normativt. Dessutom blir man som kvinna utsatt för en massa sexism när man umgås med män. Vilket inte är lika lätt att välja bort som hetero.
Ramlade in på din blogg via twitter och tycker att det här är en intressant fråga. Lika intressant är det faktum att den bara besvarats av kvinnliga läsare och att dessa överlag verkar vara väldigt öppna inför möjligheten att de eventuellt skulle kunna vara bisexuella. Min erfarenhet är också att det är mycket vanligare att kvinnor – åtminstone kvinnor mellan säg 20 och 35 – både reflekterar över sina och andra sexualitet och är mer toleranta inför sådant som anses avvika ifrån normen. När jag var tonåring var det fullständigt självklart att alla killar var heterosexuella och sexualitet och sex var inget som diskuterades förutom möjligtvis när det handlade om att befästa sin alfahannestatus genom att visa upp sina erövringar. Som man är jag förstås gynnad i väldigt många sammanhang, men jag hade gärna velat diskutera och fundera över känslor, normer, förväntningar och rädslor i mycket större utsträckning än vad som var möjligt under min uppväxt.
Själv är jag och har alltid varit heterosexuell. Visst har jag fantiserat om sex med andra – oftast helt fiktiva män – men utanför fantasins kontrollerade värld har jag ytterst sällan känt någon sexuell dragning till män och jag har aldrig heller varit förälskad i dem.
Jo, visst är det generellt sett så – att kvinnor nog i högre utsträckning tillåts fundera kring sin sexualitet, och det finns ju många orsaker till att det är så; dels att kvinnors sexualitet inte tas på lika stort allvar, eller vad man ska säga – den är oskyldig, och ett hångel eller sex mellan två tjejer är därför inte ett lika stort normbrott som när en man testar att hångla med en man. För en man innebär det ju, enligt normen, att han i så fall förlorar en del av sin manlighet, eftersom att vara bög verkligen inte passar in i den normativa mansrollen… Porrindustrin kan vi väl också ta som en anledning, där porr som riktar som mot heterosexuella ofta har lesbiska inslag, men mycket sällan (aldrig??) har inslag av bögsex.
Och som lesbisk har man ju därför både fördelar och nackdelar, tänker jag: Fördelar för att man kan utforska mer utan att få en stämpel på sig, nackdelar just av samma anledning; att sexualiteten liksom inte riktigt tas på allvar och ”sen kommer du väl vilja ha en man ändå”. Som bög svårare kanske att komma ut, men väl invigd i hbtq-communityt har du sedan ett rejält ”övertag” eftersom hbtq-communityt är väldigt bögnormativt.
det är inget jag har fått reda ut själv, det har andra sagt till mig att jag är genom hela livet. jag slutade leka med min bästis simon när jag var sju år, för det var för konstigt att vara för mycket med en kille när man börjat skolan. om vi skulle ha fortsatt att leka med varandra var vi nog tvungna att KOMMA UT som ett par, och det hade ingen av oss lust med. jag har aldrig haft en sån bra kompis efter honom.