Om heteropride, osynliga flator och den ofantliga postpride-tröttheten

5 Aug

Så, Stockholm Pride är över för den här gången och nu är det bara att vänta 51 veckor innan huvudstaden återigen tas över (nåja, I wish…) av queers, transpersoner, bisexuella, flator och bögar. Eller så kan man förstås spana in QX Pridekalender över pridefestivaler runt om i Europa och övriga världen, samt även de mindre festivaler som går av stapeln här i Sverige under året (exempelvis Örebro och Örnsköldsvik Pride om ett par veckor och Linköping Pride i början av september).

Gårdagen spenderades som i en dimma, skulle man kunna säga. En trött, seg, klistrig post-pride-dimma – och både jag, min fru och vårt barn var drabbade av den. Först dryga två veckor på resande fot, sedan ett par dagar och kvällar spenderade i Pride House och Pride Park med hög musik och mängder av folk – och som pricken över i:et en parad som innebar att stå/gå i sammanlagt fyra timmar i stekvärme och gassande solsken. Måendet idag är något bättre, men verkligen bara något, och det här med att försöka skriva intelligenta bloggtexter på löpande band går väl… sådär? (typiskt att jag precis har fått en massa nya följare, hoppas ni inte överger mig innan ni ens hunnit göra er hemmastadda – bättre tider kommer!)

Nåväl. Trots min kritik av årets Pridefestival (vilken även Lady Dahmer belyste) så är jag glad att jag deltog och självklart fick jag med mig bra erfarenheter också. Eller, ”bra erfarenheter” kanske låter lite väl klämkäckt: Det blir tydligt vad vi har att arbeta med härnäst, för även om Sverige är någorlunda långt komna gällande hbtq-frågor så har vi långt kvar. Så är det.

…och något som tydligt visar att vi har en bra bit kvar är det faktum att vissa – år efter år – bara måste ifrågasätta Prides existens, paraddeltagarnas klädsel osv osv. Därför tänkte jag nedan presentera och bemöta tre stycken vanligt förekommande ifrågasättanden som liksom alltid dyker upp både här och där då det vankas pridefestival:

1. ”Om man ska visa att hbtq-människor är normala så borde det väl inte behövas någon särskild festival? Eller ska vi ha heteropride också då eller?”
Denna fantastiska åsikt… helst vill jag bara lägga huvudet på sned och stirra dumt på personen som säger precis sådär. Konstigt förresten att denna ”fundering” alltid uttalas av en heterosexuell cisperson? Kanske är det till och med samma person som gapar om att vi behöver en internationell mansdag? Till dig kan jag först tipsa om att läsa Zettermarks uttömmande svar på varför det inte behövs ett heteropride, och sedan säger jag som Fanny: Men skapa ett eget heteropride då, för tusan!

Vid närmare eftertanke är jag faktiskt extremt nyfiken på hur ett sådant Pride skulle se ut: Vilka programpunkter skulle heteropride ha? Vilka politiska frågor skulle diskuteras? Vilka juridiska hinder för heterosexuella cispersoner skulle lyftas? Skulle det problematiseras hur lätt det är att som hetero och cis tala om sin partner på jobbet, eller skulle det talas om det kränkande i att så ofta omtalas med rätt pronomen? Kanske skulle en debatt om hur ”hen” (egentligen inte alls) inkräktar på alla cispersoners manlighet och kvinnlighet äga rum? Isabella Löwengrip kanske kunde moderera den debatten? Och vad sägs om en filmfestival med väl utvalda romantiska heterofilmer istället för en schlagerkväll? Jag har hört att det ska finnas en rätt gedigen sådan filmskatt exempelvis i USA.

Sedan funderar jag även över detta: Om ett pris till ”Årets hetero” och ”Årets cis” skulle delas ut – på vilka grunder då? ”Någon som har gjort något alldeles särskilt till förmån för alla heterosexuella cispersoners mående, rättigheter och möjligheter under året!” – vem skulle det kunna vara?

Ja, jag antar att ni förstår hur otroligt befängd jag anser att idén om ett heteropride är – åtminstone i exakt den formen som det redan existerande Pride är utformat. Att vara heterosexuell cisperson i Sverige idag är på intet sätt ett problem. Du är liksom normen personifierad (ja, utifrån parametrarna sexualitet och könsidentitet menar jag naturligtvis) och det finns inga juridiska eller sociala hinder för dig i något sammanhang – förutom möjligen under Pridefestivalen, då du (om du är stockholmare eller befinner dig i Stockholm) får stå ut med att kliva bara pyttelite åt sidan under fem (FEM!) dagar. Skulle det möjligtvis kunna vara okej?

(Sedan kan jag ju för säkerhets skull tillägga att heterosexuella cispersoner är högst välkomna på alla pridefestivaler och många heterosar syns redan både på seminarierna, i parken och i paraden. När normkritiska perspektiv generellt diskuteras, och när exempelvis juridiken kring familjebildning och liknande tas upp, ja, då kan detta förstås även gälla dig som hetero och cis. I första hand dock inte, eftersom samhället i stort redan rättar sig helt och fullt efter dina behov.)

2. ”Varför måste alla visa sig så utspökade eller halvnakna i paraden? Om ni vill bli accepterade av samhället vore det väl smartare att klä sig mer neutralt, visa att ni är som alla andra liksom?”
Den här åsikten dyker upp titt som tätt, och jag skulle vilja påstå att även detta är något som sägs av en heterosexuell cisperson i ungefär 98% fallen. Innebörden i det här uttalandet är ungefär: ”Det är helt okej att du bryter mot normen – bara du ser till att ändå följa normen så mycket du kan (så att det inte märks att du avviker, okej?)” Alltså: Det är okej att vara flata så länge du ser kvinnlig ut, det är okej att vara bög så länge du ser manlig ut, och som transperson måste du definitivt se till att se så normal ut du bara kan så ingen fattar att du är trans!!! Eller?

Hela poängen med Pride är att människor ska få vara precis den de är, på insidan och på utsidan, utan att gömma någon endaste del av sig själva. Problemet med ett uttalande som ovan är att det liksom förutsätter att det finns något ”naturligt” i de samhällsnormer kring kön, könsuttryck och sexualitet som råder, och att allt som bryter mot denna ”naturlighet” (som förstås inte är någon naturlighet, utan bara just en norm) är något som människor aktivt väljer att lägga till, enbart för att provocera eller få uppmärksamhet. För inte kan det väl vara så att en skäggig person på största möjliga allvar faktiskt känner sig bekväm i att klä sig i rosa glitterklänning och plyschhatt? Och inte kan det väl vara så att en person med bröst på riktigt tycker att det vore skönt att kunna gå omkring utan BH eller annan överdel som täcker bysten? Och inte sjutton kan någon på allvar vara kär i fler än en person? Det måste ju vara ren och skär provokation! Och om de bara slutar provocera, tja, då kommer hela samhällsklimatet förändras, alla kommer acceptera både q, t, b och h-personer, lagarna kommer skrivas om och ingen blir längre förföljd, misshandlad eller dödad i något enda land på grund av sin sexuella läggning eller sitt könsuttryck…

Eh… tror någon på allvar att det skulle vara en lösning? Att tysta de som öppet vågar visa vilka de är och som säger ifrån? Att än mer osynliggöra de redan osynliggjorda? Att pressa ner normbrytarna i den norm som är för snäv till och med för många normpersoner?

Nej, mina kära vänner: Det är normen som är problemet. Och Prideparaden är ett sätt att försöka vidga normen. Den dag då alla deltagare går paraden i jeans och t-shirt, då alla kvinnor har hästsvans och alla män har kort hår och skäggväxt och då alla har fogat sig i tvåsamhetsnormen, tja, då har hela syftet gått förlorat.

3. ”Bögar har det ju faktiskt jobbigare än lesbiska i samhället i övrigt, så jag tycker att det är helt okej att de får ta lite mer plats under Pride!”
Detta yttrades i kommentarsfältet hos Lady Dahmer och jag har även sett liknande på twitter, bland annat apropå mitt inlägg om bögfokuset på Pride. Dels skulle jag vilja påstå att detta inte alls stämmer, och dels vill jag belysa att det personerna som har yttrat detta missar är att den uppmärksamhet cisbögar får under Pride (och i hbtq-communityt generellt) på intet sätt har att göra med att ”bögar har det så jobbigt, därför måste vi värna om dem lite extra”.

Det finns säkert fler människor som har bögfobi än som har flatfobi, och bögjävel används oftare som skällsord än jävla flata – men detta handlar ju om att flator osynliggörs hela tiden, att kvinnors sexualitet inte tas på lika stort allvar som mäns och att kvinnors sexualitet är till för män. Vidare har det att göra med att det som är manligt angår alla medan det som är kvinnligt angår kvinnor – och på samma sätt angår det som är bögigt under Pride alla, medan det som är flatigt enbart angår flator (publikantalet under Flatgalan är ett bevis på detta). Större delen av innehållet i tidningen QX vänder sig till bögar, det finns ett betydligt större utbud av filmer om och för bögar än filmer om och för flator. ”Den skojige bögen” har en betydligt mer självklar plats även i heterosexuella filmkontexter, och bögen får dessutom vara bög – han blir sällan omvänd på slutet eller hånglar med killar bara för att attrahera en kvinnlig (eller för den delen en manlig) blick.

Att jämföra ”vem som har det värst” leder ingen vart och självklart ser komma på- och komma ut-processer olika ut för olika individer beroende på en mängd olika faktorer – men tydligt är att cisbögarna får störst talutrymme och störst uppmärksamhet på Pride och i hbtq-communityt i stort, precis på samma sätt som (de vita heterosexuella) cismännen är de mest privilegierade i resten av samhället. Och detta förstår jag inte hur någon kan ställa sig bakom.

(Här kan jag även tillägga att på en plats under Prideveckan har jag inga problem alls att ge bögarna lite extra uppmärksamhet, nämligen när det kommer till föräldraskap och i regnbågsfamiljernas sektion under paraden. För är det någonstans där vi tvåsamma flator har ett försprång så är det i barnskaffandet. Något ska de väl ändå ge oss.)

Annonser

5 svar to “Om heteropride, osynliga flator och den ofantliga postpride-tröttheten”

  1. Annica augusti 5, 2013 den 7:23 e m #

    Du är så fantastiskt duktig på att skriva och formulera dig! Blir lika imponerad varje gång.

  2. Meanie Mischievous augusti 8, 2013 den 5:05 e m #

    Vilket himla bra inlägg! Så många svar och så många synvinklar på det hela som jag aldrig tänk på förr!

Trackbacks/Pingbacks

  1. Statuscheck, irritation och egopepp | mina Sanna ord - februari 15, 2014

    […] Något som störde mig rejält igår förresten var upptäckten att Finest Awards infört en ny kategori: Årets HBTQ-bloggare, och att det i denna kategori nominerats inte mindre än sex bögbloggare, endast två flatbloggare (varav en tycker att genuscertifierade förskolor är dåligt) och dessutom en heterosexuell cisperson. Ingen transperson, föga förvånande. Och den heterosexuella cispersonen är ingen mindre än Lady Dahmer – som ju definitivt är värd en nominering, då hennes blogg är enormt viktig för så många och hon dessutom är kanonbra på att lyfta fram andra. Problemet är bara att hon inte är en hbtq-bloggare… Jag är med andra ord inte det minsta irriterad på henne (eh såklart), men däremot tycker jag att fördelningen av nomineringarna, förutom att den är kass, så smärtsamt väl speglar verkligheten: Hbtq = cisbög, helt enkelt. Vilket inte är okej. Ni minns kanske vad jag skrev om Stockholm Pride i somras? (detta och detta) […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: