Snart är det slut på det roliga… eller så är det bara början?

6 Aug

Mindre än en vecka kvar till jobbstart. Det är inte utan att ångesten börjar smyga sig på och jag ställer mig som alltid frågan: Vad hände egentligen? När försvann tiden iväg så fasligt fort?

Tja, förmodligen medan vi var i Düsseldorf, medan jag och Adrian gick här hemma och tråkade i två och en halv vecka, under vistelsen i Kalmar där schemat var fullspäckat mest hela tiden, och även under de avkopplande dagarna i Malmö samt förstås i det att Pride sög musten ur den allra sista semesterenergin.

Det har varit en intensiv sommar. En somrig sommar. En sommar fylld av aktiviteter, av lek, bad, familjehäng och umgänge med vänner. Vi har faktiskt fått sova en hel del för ovanlighetens skull, vi har grillat, vi har joggat i stekhetta och jag har plitat ner en och annan text. Adrians ordförråd har vuxit och så även graden av trots och egen viljestyrka i hans personlighet.

Och jag har ägnat ungefär 0,3 procent av tiden till att tänka på jobbet. Max.

Nu drar det dock oundvikligen igång och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om saken. Å ena sidan önskar jag att jag fick vara ledig på ett ungefär resten av livet, å andra sidan tror jag att min kropp ropar efter rutiner och att få igång tankeverksamheten – och att det är därför som jag har blivit tröttare och tröttare de senaste veckorna. Hela kroppen går på lågvarv, den segar sig fram och de tankar som poppar upp i huvudet och vill bli en text smälter snart samman med semesterhjärnan och blir en oformlig och suddig klump. Jo, jag längtar (när jag tänker efter ordentligt) efter att få använda huvudet igen, att spåna idéer, komma på smarta lektionsupplägg och pedagogiska lösningar, att den där riktiga skrivlusten och inspirationen ska vakna till liv igen så att texterna bara rinner ut i fingrarna, ner på tangentbordet fortare än blixten – istället som nu, när varje ord måste cirkulera tre-fyra varv i skallen innan det tar sig ut och jag därför under ledigheten har författat cirka fjorton halvfärdiga blogginlägg som nu ligger och skäms i utkastmappen.

Men… läskigt är det allt. Nytt jobb, nya elever, nya kollegor. Sådant som onekligen tar energi samtidigt som det förstås fyller på. Jag saknar mina förra elever, mina kollegor, min förra arbetsplats och jag önskar så innerligt att den där saknaden kommer ersättas av lättnad i och med den kraftigt förkortade restiden, mer tid med mitt barn och min fru, möjligheten att cykla till jobbet; att liksom dra ut på sommarkänslan bara lite till istället för att sitta bort tiden i den där förbaskade tunnelbanan och det nyckfulla pendeltåget. Och så hoppas jag förstås att jag kommer kunna påverka mer på min nya arbetsplats. Att jag ska få vara med och utforma den nya likabehandlingsplanen vet jag redan, och jag vet också att detta är en skola där lärarna verkligen får säga sitt, och så även eleverna. Det hoppas jag kommer underlätta arbetsdagen rejält och hålla inspiration och engagemang vid liv.

Ja. Där befinner jag mig just nu. Så ni vet.

Annonser

3 svar to “Snart är det slut på det roliga… eller så är det bara början?”

  1. Sara J augusti 6, 2013 den 10:24 f m #

    Jag börjar också nytt jobb, mitt första riktiga lärarjobb, på fredag. Det är så sjukt nervöst och jag har hundra tankar om vad jag vill och inte vill men är samtidigt inställd på att jag lär få ställa om helt eftersom ingenting lär vara som jag tror.

  2. Elin - tankar från draknästet augusti 6, 2013 den 4:14 e m #

    Jag vill jättegärna läsa om dina pedagogiska lösningar! Mvh nördig 😉
    Hoppas att du kommer att trivas på nya jobbet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: