Varför vi borde sluta lära barn vem som är ”hon” och vem som är ”han”

7 Aug

En liten diskussion pågår just nu i facebookgruppen ”Genusmedvetet föräldraskap” angående att köna personer och figurer (både i litteraturen och ute i verkligheten) inför sina barn, och jag kommer osökt att tänka på en situation på en förskola som jag hörde om (eller själv upplevde? Himmel, ibland sviker minnet): Barnen satt i ring, pedagogerna pekade på ett barn i taget och så skulle det tränas på vilka i gruppen som var en ”hon” och vilka som var en ”han”. Det var rätt länge sedan just den här händelsen och jag minns som sagt inte ens om jag själv bevittnade den eller om någon annan berättade om det för mig, men jag är rätt övertygad om att sådant fortfarande sker; att man som pedagog, som förälder eller annan viktig vuxen i stor utsträckning rättar barn som använder ”fel” pronomen om andra samt gärna pratar om att flickor ska benämnas som ”hon” och pojkar som ”han” och så vidare. Ja, jag har säkert gjort det själv en gång i tiden.

Med tanke på att folk generellt sett är väldigt noga med att placera in individer i korrekt könsfack (och då förstås enbart i kvinno- eller mansfacket…) så kan jag tänka mig att de flesta är noga att lära barn att säga just han och hon till rätt personer – för att säga fel är väl… ofint? Och att säga hen – iiih, ett politiskt ställningstagande och ett öppet förnekande av att kön över huvud taget existerar, hjälp!!!

Jag och min fru försöker så långt det är möjligt inte markera för vårt barn att kön är något viktigt. Vi pekar inte på barn eller vuxna och säger ”titta flickan där!” eller ”den där mannen där borta” utan vi talar just om barn och om vuxna. Dels kan vi inte veta hur personerna vi ser definierar sig eller kommer definiera sig, dels vill vi inte lära vårt barn att särskilda markörer är kopplade till en viss könstillhörighet och dels vill vi förmedla att kön inte är en så vansinnigt viktig kategori. Angående det senare tänker jag att enbart genom att peka ut ”pojkar” och ”män” i omvärlden och samtidigt gång på gång förklara för Adrian att han är en ”pojke” så bidrar vi till normen som till att börja med tycker att kön är en viktig kategori, samt att alla som benämns som ”pojkar” på något magiskt vis hör ihop, bör sälla sig till varandra, klä sig likadant och så vidare (och att gruppen ”pojkar” är något helt annat än gruppen ”flickor”).

Samtidigt är jag medveten om att eftersom vi lever i ett könsfixerat samhälle, och eftersom det enligt samhällsnormen (och juridiken) enbart finns två kön så är det ofta särskilt viktigt för personer som bryter mot en eller flera könsnormer, t.ex. transpersoner, att bli omnämnda med sitt pronomen och att kategoriseras in i rätt könskategori, alternativt att inte hamna i någon kategori alls – och detta är naturligtvis ingenting som jag ifrågasätter. Jag tänker dock att dessa personer (och även alla normpersoner) skulle gynnas av ett språk som inte könar hela förbannade tiden (särskilt som vi dessutom könar på grund av synliga yttre attribut, utifrån vilka vi liksom gissar vilket könsorgan och därmed vilket könsidentitet och könstillhörighet personer har…  cisnormen i ett litet nötskal).

Jag skrev tidigare om hur skönt det vore att kunna använda ”hen” i sandlådan, att ”hen” liksom kunde få bli ett ”rumsrent” och socialt accepterat pronomen precis överallt och att folk (främst cispersoner) kunde sluta se detta lilla ord som ett hot mot deras egen könsidentitet… och ju mer jag tänker på detta, desto starkare blir min önskan att vi en dag nästan helt ska kunna skippa både ”hon” och ”han” som pronomen i tredje person. Varför inte, egentligen? Bland annat i finskan finns inga könade pronomen och så vitt jag vet är folk inte nämnvärt identitetsförvirrade där. Naturligtvis skapar det inte automatiskt ett normkritiskt förhållningssätt till kön bara genom ett könsneutralt språk, men det kan ju heller definitivt inte skada. Att ”hen” blir det vedertagna pronomenet i tredje person och att vi inte stup i kvarten benämner människor som ”tjejer”/”hon” och ”killar”/”han” utesluter ju inte heller att vissa uttrycker att de allra helst omnämns som ”hon” och ”bruden” istället för med exempelvis förnamn.

Framför allt blir jag bara så störd, ja nästan äcklad, av vissas fixering vid vilket kön (i första hand) barn har. Vid reastället utanför en barnklädersbutik i Malmö hörde jag två personer diskutera hur vansinnigt duuumt det var att de inte hade koll på könet till en väns ofödda bebis än – för då kan man ju inte handla nåt!! Jag förstår helt enkelt inte den inställningen, och jag förstår verkligen inte den i inledningen beskrivna situationen heller. Att näsvist fråga om kön på ett ofött eller ett litet barn, att aktivt lära barn att där är en pojke och där är en flicka – det känns lite som ett… övergrepp i min värld. Faktiskt.

Samtidigt är det svårt att som enskild individ i alla sammanhang stå emot normen. Ja, jag omnämner exempelvis mitt barn som ”han” och om någon frågar efter hans kön och inte går med på svaret ”ett barn” svarar vi att han är en pojke (vilket han ju enligt juridiken och den synliga biologin är) men genom vårt normkritiska förhållningssätt till kön och vad ”han” och ”hon” kan vara för något hoppas jag att han kommer få ett vidare perspektiv ändå. Det går inte heller att blunda för hur verkligheten och hur samhället ser ut, och normerna måste naturligtvis också benämnas och bemötas. Det är en balansgång.

Rabiata Fanny skriver för övrigt helt könsneutralt i sin blogg och har beskrivit bland annat här varför hon gör det; en förklaring som både är lättförståelig, rak och väl underbyggd tycker jag. 

Advertisements

7 svar to “Varför vi borde sluta lära barn vem som är ”hon” och vem som är ”han””

  1. presenskonjunktiv augusti 7, 2013 den 5:33 e m #

    Skitbra! Jag pendlar mellan att hata alla ”tjejen”, ”grabben” och så vidare som folk häver ur sig, och tycka att det är fascinerande. Jag säger alltid ”barnet” om andra barn när jag pratar med mitt eget, men jag är verkligen i minoritet. Nästan alla andra envisas med att köna. Mest irriterande är det ju när folk faktiskt inte vet, men ändå vägrar att sejfa med ”barnet” eller ”kompisen”.

  2. En flicka som är stark augusti 7, 2013 den 6:39 e m #

    Intressant blogg även om jag inte delar alla åsikter 🙂

  3. Helena augusti 7, 2013 den 8:49 e m #

    Det är onekligen något man ibland får se till att tänka på själv när man pratar, men för det mesta säger vi ”barnet” om okända barn, fast nog är det sällan man hör någon annan göra likadant. För ett tag sedan var det en pappa som gjorde det i lekrummet på Burger King och det var så roligt att höra. Det roliga var att deras barn var det enda utom vårt som inte var tydligt könat med kläderna och dessutom hade mamman likadana shorts som jag. Kändes som att träffa en tvillingsjäl 😉

    Nu har ju vårt barn fattat att det finns skillnader mellan pojkar och flickor och säger själv ofta hon eller han om andra barn, men ofta säger hon ”barnet” och det känns alltid lika bra.

  4. Julia augusti 8, 2013 den 7:13 f m #

    du har så rätt och vi jobbar på detta i vår familj. I litteratur eller med andra barn är det lätt att använda hen eller barnet eller barnets namn. Men till våra egna barn slinker det med ett ”pojke” eller ”gosse” eller ”han” med och jag vill liksom bita av mig tungan. Inte för att de inte ska få veta att de är pojkar (som många tycks tolka det som) utan för att det är onödigt. Mina barn börjar på förskola om någon vecka och jag tvivlar på att de kommer att leva i ovisshet. Alla andra är ju omedvetet noga med att kalla dem killar och jag vill själv vara motvikten som inte ständigt påpekar att de är pojkar. Jag tror själv att jag lyckats eliminera 2/3 av alla könsreferenser men det stör mig att det kommer av bara farten när jag inte medvetet förhåller mig till detta.
    jag drömmer om en värld där vi inte automatiskt könar allt och alla av bara farten!

  5. Jazzmalin-Jazza Lugnt augusti 9, 2013 den 8:12 f m #

    Riktigt bra skrivet! Önskar att folk var mer öppna för det tankesättet. Jag gruvar mig för när jag skaffar barn och hela min släkt och familj ska köpa rosa kläder till tjejen eller blå kläder till killen och peka ut deras kön. Fick nyss en ny tremänning (Tjej) och min sida av släkten gick ihop och köpte rosa kläder, menar inte att rosa är fel men de som köpte gåvan skulle sedan försvara köpet när mamman som är genusmedveten öppnar presenten. ”Det blir ju så opersonligt om vi säger hen”, ”Flickor och pojkar är inte likadana” och blablabla… gör mig så förbannad men jag sitter tyst och biter ihop för annars får jag hela släkten emot mig. Har du några liknande erfarenheter och hur brukar du göra? Jag vill ju inte precis börja bråka på släktträffen om man säger så!

  6. Anna augusti 12, 2013 den 8:25 e m #

    Har också alltid sagt ”barnet” (eller om möjligt frågat barn/förälder om barnets namn) om andra oavsett om jag vet deras kön. Men sen började sonen på förskolan. Och när jag frågade om de arbetar med genusfrågor svarade förskolläraren glatt ”O ja, vi pratar mycket om vem som är pojke och vem som är flicka, så det har de full koll på”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: