Om att gå till botten med sexualitets- och könsnormer och varför det visst spelar roll vem jag blir kär i

8 Aug

Kommer ni ihåg när jag frågade er om hur och när ni kom på att ni är hetero? Och hur era tankar kring definitionen av er sexuella läggning går eller har gått? Det var ett par veckor sedan och jag har sedan dess velat skriva något sammanfattande och skitsmart om alltihop, för det är verkligen intressant att läsa era funderingar om saken, både i kommentarsfältet och i era egna blogginlägg som jag länkar till längst ner i detta inlägg (framför allt blir jag stolt över att jag har så många normkritiska läsare!).

Det var främst personer som jag antingen vet är eller som jag tolkar som kvinnor som svarade på frågan (vilket förstås mycket har att göra med att många kvinnor läser min blogg) och något utmärkande för mångas svar är att de flesta tycks ha funderat en hel del kring vad de egentligen ska definiera sig som. Vissa definierar sig som bi men lever i heterorelationer och andra har konstaterat att nej, jag är nog fullt ut hetero trots allt. En av de få män som svarar vittnar om, vilket inte är särskilt förvånande, att det inte alls är lika tillåtande inom mansgruppen att fundera kring eller vackla i sin heterosexualitet – åtminstone upplever han att det är så. Mer om det i kommentarsfältet!

Vad som först och främst slår mig efter att ha ställt och fått svar på den här frågan är det galna i att sexuella läggningar, sexuella identiteter och uttryck måste kategoriseras och värderas på det sätt de gör – här i Sverige och ännu tydligare och värre på andra ställen runt om i världen. Särskilt när man diskuterar bisexualitet blir det så otroligt tydligt hur ologiskt det är att ha lagar och sociala regler som behandlar och värderar olika sexuella uttryck olika. Som bisexuell, eller som ”sexuellt vacklande”, står du liksom (utifrån sett) med ett ben innanför normen och ett ben utanför. I den ena kärleks- eller sexuella relationen betraktas du som HETERO = normal och har hela lagen och hela samhället på din sida, och i den andra betraktas du som HOMO = avvikare och livet blir plötsligt inte alls lika enkelt. Som BI – vem är du då i heterosamhället, och vem är du i homosamhället? (Svaret på den frågan och fler funderingar om bisexualitet överlåter jag dock till er som definierar er som bisexuella, eftersom jag själv inte gör det.)

Något som också slår mig är att det ofta är lätt för en person som definierar sig som normen – exempelvis som heterosexuell eller som cisperson, för att blanda in kön en stund – att säga ”tja, det är inte så noga egentligen… jag skulle nog kunna falla för någon av samma kön om det var rätt person” eller ”jag är ju kvinna och benämns helst som ‘hon’ men det är inte så viktigt för mig”. Det senare känner jag igen hos mig själv; på grund av att min könsidentitet och mitt könsuttryck till åtminstone 95% följer normen och jag är trygg i det så är det inte hela världen om någon säger ”hen” eller rentav ”han” till mig…

…men: För en person som avviker mot köns- och sexualitetsnormer är det ofta betydligt viktigare. Inte bara för den egna identitetens skull, utan för att samhället behandlar och värderar en olika (och om du inte aktivt och öppet definierar dig så finns du liksom inte!). Att du som heterosexuell anser att ”sexuell läggning inte är så himla viktigt”, att du berättar om hur du någon gång har hånglat med eller har attraherats av personer av samma kön exempelvis på tv, fråntar inte dig några privilegier: Du följer fortfarande normen utifrån sett, du ses fortfarande som heterosexuell och har därmed fortfarande alla sociala och juridiska fördelar som heterosexualiteten ger. Och det är viktigt att tänka på. Inte för att du därför ska sluta tänka som du gör kring din sexualitet, och du ska absolut inte skämmas över din heterosexuella läggning eller heterosexuella relation – men vara medveten om att det finns en skillnad i och med att din läggning är förväntad och allmänt accepterad.

Är jag tydlig nog?

Apropå allt detta kom jag att tänka på alla kärleks- och allmänna frågespalter jag läste som barn och tonåring; det var KP, det var Frida, Okej, SuperStarlet och senare även Vecko-Revyn. Då och då publicerades brev från personer som funderade på om de var homo eller bi just, och så undrade de hur de bäst skulle berätta för familjen. I många fall råddes det att berätta för familjen innan någon partner introducerades, för annars kunde ”familjens chock blir för stor och partnern få ta skiten”. Ungefär så, fast med andra ord förstås. Jag vet inte hur dessa frågespalter svarar på sådana frågor idag, men jag är 100% övertygad om att frågorna fortfarande ställs: Hur ska jag berätta? För vem ska jag berätta? När ska jag berätta – och är det ”trovärdigt” att berätta innan jag har eller har haft någon samkönad partner?! (Behöver jag lägga till att en heterosexuell läggning aldrig behöver bevisas? Liksom inte heller en könsidentitet som följer normen? Och som ytterligare tankenöt: Tror ni att svaret ”dina föräldrar ska väl inte bry sig om vem du blir kär i!” skulle vara rimligt att ge?) 

Det är med andra ord lätt (som normperson) att säga att ingen borde bry sig om ”vem andra ligger med” eller ”vem andra blir kära i”, och att det är löjligt att homo- och bisexuella måste komma ut och inte heterosexuella – men fortfarande är det fakta att folk bryr sig, att de värderar människors sexualitet och könsidentitet olika och att enbart normbrytarna på grund av detta har en betydande och ofta livspräglande komma ut-process.

Så, vad vill jag komma fram till? Förutom att lagarna måste förändras så att alla människor (och familjebildningar) som faktiskt finns också erkänns och behandlas lika (vilka lagar jag syftar på får ni själva fundera på, nu är min hjärna trött), så måste vi helt enkelt syna normen i sömmarna för att komma någon vart. Det räcker inte att acceptera, tolerera, respektera och stå upp för normbrytarna – vi måste upptäcka och synliggöra hur samhället och hur vi själva (o)medvetet reproducerar de normer som gång på gång gynnar heterosexualitet, som gynnar cisidentitet. Som heterosexuell och/eller cisperson måste vi då få syn på de egna privilegierna, få syn på hur vår normativa identitet har formats utifrån hur samhället ser ut och vad samhället har förväntat sig av oss, syna hur normpersoner framställs i media, hur normativa identiteter ständigt ses som neutrala och så vidare.

Först när vi gör det så kan något förändras på riktigt, tror jag, och en vacker dag i en avlägsen framtid kanske inte någon behöver komma ut längre, varken som trans-, bi-, homo-, cis- eller hetero-person och både kön och sexualitet ses helt enkelt som de flytande fenomen de faktiskt är, för hörni: Kön är definitivt något mer komplext än två, och sexualitet är utan tvekan betydligt mer komplext än tre.

…och här kommer läsarnas intressanta och kloka inlägg om heteronormen och att bli och vara hetero (hoppas jag inte har glömt någon):

Ileeas inlägg Att inte ha en garderob att komma ut ur.
Helena // Ett tigerlivs inlägg Jag kommer ut ur heterogarderoben.
Knyttets inlägg Sannas bloggutmaning.
Schmenus inlägg Jag kommer ut.
Hundmorsans inlägg Jag kommer också ut.

Annonser

12 svar to “Om att gå till botten med sexualitets- och könsnormer och varför det visst spelar roll vem jag blir kär i”

  1. Roos augusti 8, 2013 den 1:17 e m #

    Så himla bra Sanna!!

  2. Sandra på Stökboet augusti 8, 2013 den 5:49 e m #

    Klockrent Sanna! Häromdagen sa vår storasyster, bara lite sådär helt apropå ingenting, (till Johan som berättade för mig) att hon tänkte att hon nog kommer att bli kär i en tjej om hon blir kär. Och jag blir så himla glad. Inte för att det spelar någon roll om hon nu blir kär i tjejer eller killar eller både och, utan för att hon bara säger det, liksom har funderat lite och sen pratar om det. Det gör mig glad och stolt som förälder.

    Förhoppningen är precis som du säger, att framtiden inte behöver begränsa oss och vår sexualitet till kön, utan enbart till känslor. Den du gillar den gillar du helt enkelt 😉

  3. Anonym augusti 8, 2013 den 7:55 e m #

    Åh ja! Ibland hör jag heteropersoner som säger saker i stil med ”Varför skulle du behöva komma ut som homo?” (och menar då att man inte borde behöva göra det, precis som att man inte behöver komma ut som hetero). Och jag förstår ju att tanken är god, och jag vill också att det ska bli så inom en snar framtid. Men just nu funkar det inte på det sättet, och när någon säger så till mig känns det faktiskt inte så bra.

    Jag har inte kommit ut inför min familj, och jag har en enorm skräck inför det. Att då komma som hetero (och aldrig ens ha behövt tänka på att komma ut) och säga att det inte är nån stor grej (”det är väl bara att ta hem din partner och presentera henne för familjen!” ungefär) får mig att skämmas lite för min rädsla.
    På samma sätt finns det en del heteros som gärna ”peppar”, och nästan vill pusha homopar att t.ex. hålla hand offentligt eller inte vara rädda för att visa sin kärlek offentligt. Visst förstår jag att man vill visa sitt stöd på det viset, men ibland känns det som att heteropersoner inte riktigt tar den här rädslan, eller bristen på ork att alltid göra sitt kärleksliv till nån slags politisk aktion, på allvar. Ett ”Du gör som du vill och känner för, men ifall du vågar så ska du veta att jag är här och stöttar dig” hade varit betydligt bättre.

    Kanske handlar det om att man som hetero också vill vara delaktig i att föra nån slags HBTQ-kamp? Man vet bara inte riktigt hur man själv, som hetero, ska kunna göra något, så därför måste man ta det via de HBTQ-personer man känner?

    (Väljer att kommentera detta anonymt, även om jag har kommenterat förut med namn och bloggadress. Jag är väl lite paranoid, men jag har som sagt inte kommit ut än, och vill helst inte att det kommer fram via en bloggkommentar xD)

    • presens augusti 9, 2013 den 7:55 f m #

      Det har jag inte tänkt på, men nu när du säger det så känns det ju helt självklart. Välvilliga heteropersoner som inte bara vill visa sig vidsynta och fria, utan även vill driva en aktiv hbtq-kamp, men som inte vet hur. Säkert.

  4. Helena augusti 8, 2013 den 7:59 e m #

    Mycket bra skrivet! Jag får erkänna att jag var lite nervös när jag skrev mitt inlägg, just för att jag är så priviligierad som normperson att det finns risk att trampa någon på tårna när man skriver om ett sådant ämne. Men det var mycket intressant att skriva om just för att jag funderat en hel del över hur jag egentligen kan veta. Blir man kär handlar det ju alltid om att träffa rätt person vid rätt tillfälle och bara för att man följt ett visst mönster tidigare finns egentligen inget som säger att man alltid kommer att göra det.

  5. susitar augusti 8, 2013 den 8:11 e m #

    Hm… kommer att tänka på att man under antiken (iaf i Grekland och Rom, enligt min historienörd till vän), inte kategoriserade sexualitet på det här viset. Man satte inte etiketter som ”homosexuell” eller ”heterosexuell”, utan det var lite fritt fram (för fria män) att knulla vem man ville. Gifta sig skulle man ju ändå, men detta hade sällan med kärlek att göra, utan snarare ekonomi och att föra familjen vidare.

    Förut tänkte jag att jag vill ju vara stolt över att bi, och tänkte att med en sådan inställning skulle folk som jag bli osynliga… men å andra sidan skulle väl heterosexuella också bli lika osynliga? Vem vet, kanske sågs den där äldre mannen som absolut inte ville bli avsugen av en ung och fräsch kille som lite trist? Hm…

    Det var väl först under 1800-talet man började använda orden homo/bi/heterosexuell? Under den där tiden då allt skulle etiketteras, och man gärna ville bota folk från allt möjligt, från hysteri till nervositet.

    Jag vet inte riktigt vad min egen åsikt är. Jag tänker väl bara att folk som säger att ”det inte spelar någon roll” och så, menar väl. De kanske är uppvuxna i ett sammanhang där homofobin bara är något man ser på internet. Jag vet att jag har haft det rätt bra, och blir faktiskt förvånad varje gång jag stöter på homo/bifobi, för jag förväntar mig ju inte att det ska vara någon skillnad.

  6. Fanny november 6, 2013 den 1:17 e m #

    Hej! Hittade just din blogg!
    Ville skriva två saker:
    1. Jag är själv bi och kan bli så arg på det där att man ”måste bestämma sig”. Vafan. När min lillebrorsa fick reda på min sexuella läggning sa han först något sånt, men efter att jag förklarat hur det funkar så förstod han, och bryr sig inte alls längre. Mina föräldrar är dock homofober, och en gång råkade min lillebror säga i en konversation till mig, ”men du tänder ju på brudar också, så du vet väl vad jag snackar om”. Mamma tappade saker på golvet och blev helt stunned, och sa ”MENDUHARJUPOJKVÄN!!!!”. Min bror skämtade bort det, och mamma tror än idag att jag är straight. Jag har väl inte orkat ta den fighten. Dagen jag drar hem flickvän får de väl chockas.
    2. Jag har läst dina inlägg om att klä barn könsneutralt, och jag kan precis som du bli provocerad när jag ser en familj där barnen är klädda så könsstereotypiska! En vän till mig tycker dock att det är en form av ondska att utsätta barn för könsneutrala kläder för att barnen troligast blir mobbat då. Att man puttar barnen ut i striden. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara på det, jag har själv inte barn så jag känner mig bara allmänt okunnig. Jag har inte hittat någonstans där du bemötit sånna argument, skulle du kunna göra det? 🙂

    Kram, och tack för bra blogg!

    • Välkommen hit och tack för pepp!

      Alltså, vad tänker din kompis att könsneutralt innebär? Vi handlar kläder på båda barnavdelningarna och klär vårt barn i jeans, tights, manchesterbyxor i olika färger samt tröjor, linnen, koftor, skjortor, blusar i olika färger och med olika tryck. Ibland har han klänning, dock aldrig spets och ryschpysch och heller aldrig ”gubbkläder”. Sådant får han välja själv sen om han vill ha på sig. Att klä genusmedvetet handlar ju inte om att förbjuda plagg utan att erbjuda mer samt medvetenheten om att klädsel påverkar hur barnet bemöts. Att en liten pojke bemöts typiskt grabbigt ser jag ingen vinst i… sorry. Han måste såklart få gråta när han slår sig eller är ledsen, ska uppmuntras att prata om hur han känner istället för att slåss och tränas i empati och omhändertagande genom lugnare sociala lekar. Har skrivit här om varför det är ett statement att klä sina barn enligt normen: https://minasannaord.wordpress.com/2013/08/14/att-kla-sina-barn-enligt-normen-ar-ocksa-ett-statement-och-ett-an-mer-skadligt-sadant/

  7. jaylazkar januari 21, 2014 den 12:00 e m #

    Hejjj!! Vad bra att du skriver om det här! Tänkte dock på en grej dock inte om det du skrivit utan rubrikerna till inläggen du länkat till: att många av dem heter något med ”komma ut ur garderoben” fick en känsla om att det känns som appropriering. Alltså att ”komma ut” kan ju oftast vara en så stor del av icke-heteros liv och sen kommer heteros och liksom tar den processen/formuleringen när de ska beskriva sin egen sexualitet. Känner att det är lite förminskande av oss icke-heteros som blir utsatta för olika former av förtryck i patriarkatet just pga är icke-hetero. Former av förtryck heteros liksom inte kommer behöva bli utsatta för. Går det att förstå lite vad jag menar? Ville mest lufta denna tanke. Får väl skriva ett eget blogginlägg om just detta.

    Men återigen, tack och bra att du tar upp detta ämne på det sätt du gör. Jag tror att det är mycket bra. Kram!

Trackbacks/Pingbacks

  1. Om inte jag kommer ut – vem ska göra det då? | mina Sanna ord - september 13, 2013

    […] det är jäkligt lätt att – när diskussionen dyker upp – tala om för alla att ”jag bryr mig inte vem du ligger med” eller ”alla människor får bli kära i vem de vill!” Men när hela miljön runt […]

  2. Att det blir en stor grej när en kändis kommer ut visar att vi har en lång bit kvar att vandra | mina Sanna ord - februari 15, 2014

    […] Om att gå till botten med köns- och sexualitetsnormer och varför det visst spelar roll vem jag bl… […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: