Att klä sina barn enligt normen är också ett statement

14 Aug

Lady Dahmer fick höra att hon utsatte sina barn för sjuka genusexperiment efter att ha lagt upp foton på sonen Tamlin i klänning och så skrev hon detta ypperliga inlägg om hur hennes två barn delar garderob, att de alltid väljer själva och att det varken finns något ”mitt och ditt” eller något ”tjejigt och killigt” hemma hos dem. Bra så, tycker jag. Och så kommer jag osökt att tänka på diskussionstrådarna jag startade på Familjeliv i vintras där jag frågade varför föräldrar valde att klä sina barn enligt normen, och de vilda debatter som då utlöstes (ja, okej, det var ett trick för att locka hit läsare i bloggens begynnelse och jag blev rätt övermätt på Familjeliv efter detta upptåg). Att vara genusmedveten handlar inte om att förbjuda bloggade jag i samband med det, och precis detta missar så kallade genusmotståndare och anti-genusmänniskor ofta.

Framför allt tycks många genusmotståndare tro att genusmedvetenhet är någon slags religion, något som du kan välja att tro på eller inte. Men nej, att genus – det vill säga det sociala könet eller könsrollen – är någonting annat än det juridiska könet, dina genitalier och/eller din genuppsättning är fakta. Och att individers (visade) intressen, beteenden, kläder, frisyrer och så vidare så ofta kan kopplas till juridiskt och biologiskt kön har att göra med sociala normer, värderingar, aktiva val (från början från vårdnadshavarnas och övriga samhällets sida, senare från individen själv). Att vara medveten om dessa normer och strukturer (genusmedveten alltså, för övertydlighetens skull) handlar alltså inte om att förbjuda någon hens könsidentitet eller könsuttryck, utan precis tvärtom: Det handlar om att erbjuda och erkänna fler valmöjligheter. Och faktum är ju att det finns personer som, vare sig de vill eller inte, bryter mot köns- och sexualitetsnormer. Dessa normbrytare får lida extremt mycket just för att omvärlden i så hög grad inte är genusmedveten (eller normkritisk).

Att exempelvis uppmuntra en pojke att leka med dockor eller köpa rosa kläder och klänningar till honom anser genusmotståndare (och allmänt genusokunniga) ofta är ett statement, ett ställningstagande och i nästa steg olämpligt eller åtminstone ganska obekvämt. Man utsätter barnet för risker, hen kanske blir förvirrad, mobbad. Dessa personer inser inte att det är lika mycket ett ställningstagande att till punkt och pricka följa normen, att exempelvis undvika att erbjuda sonen en dockvagn, att lära dottern att aldrig sätta sin fot på den så kallade pojkavdelningen och att alltid fråga pojkar vilka flickor de tycker är sötast och tvärtom. Detta är också aktiva val och i min värld mycket skadligare – för trots idogt kämpande att upprätthålla tvåkönsnormen och heteronormen så kommer vissa personer vilja/vara tvungna att rucka på dessa normer, de kommer inte känna sig bekväma i den serverade könsrollen, de kommer inte bli förälskade i personer av det så kallade ”motsatta” könet. Och vad händer då? Allt ansvar läggs på normbrytaren; att komma på vem hen är i förhållande till normen, att våga berätta för andra, att komma ut, våga vara sig själv, att informera omvärlden om att hen också finns och i vått och torrt stå upp för sig själv – också när hen blir ifrågasatt, förlöjligad, misstänkliggjord.

Många tycker att det känns lättare att låta en dotter ärva sonens eller killkusinens gamla vinterjacka, byxor, jympaskor, en och annan tröja än att låta sonen ärva dotterns eller tjejkusinens dito (att Lady Dahmer blir ifrågasatt just när hennes son klär sig i kläder som uppfattas som tjejiga är alltså ingen slump). I de starka könsnormerna och i vårt patriarkala samhälle anses det normativt manliga och pojkiga liksom mer neutralt, det är något som mer eller mindre angår alla oavsett kön – och en flicka som antar vissa normativt pojkiga attribut och egenskaper, hon ses ofta som en ”stark tjej”. Det kvinnligt och flickigt kodade däremot, det är inte neutralt; det angår bara kvinnor, flickor, tjejer – och att klä eller utrusta pojkar med normativt flickiga attribut, det är att göra honom löjlig, fjollig, genant.

Och här klämmer skon rejält för detta visar också hur otroligt viktigt genusmedvetenhet är. Vi kommer ingen vart genom att förbjuda det flickiga eller kvinnliga, vi har inte vunnit något genom att flickor blir mer som pojkar eller kvinnor blir mer som män. Målet måste vara att individer får utveckla sina egna identiteter utan att dessa värderas högre eller lägre. Och så länge det ”flickiga” är störtomöjligt för en pojke att anamma så kommer vi inte nå dit. Framför allt måste vi tänka bortom tvåkönsnormen, för som jag har skrivit tidigare: Kön är betydligt mer komplext än två.

Mer läsning:
Mördarrobotar är coola, Barbie är fjantig och det är tjejer också för den delen
Om idoldyrkan, genus och jämställdhet

Annonser

16 svar to “Att klä sina barn enligt normen är också ett statement”

  1. Stephanie augusti 14, 2013 den 10:29 f m #

    Alltså, väldigt bra.
    Jag tänker också på när flickor börjar utforska sin sexualitet som barn. Pillar på snippan och sådär. De flesta föräldrar tar bort handen och säger ”usch, aja baja, nej inte pilla där”. Pojkar däremot. Där är det okej att pilla på snoppen i tid och otid och även bland andra människor.
    Klart att kvinnor i vuxen ålder känner mer skam över sin sexualitet än vad män gör. Det är nog inte många föräldrar som reflekterar över hur man behandlar barn olika på den fronten.
    Och så nyligen storhandlade jag på maxi. Gick förbi leksaksavdelningen för att titta om jag kunde hitta något till Adrian. Men alltså, det är ju inte klokt hur uppdelat det är. Framförallt reflekterar jag över att ”pojkavdelningen” har mycket roligare leksaker. Jag menar, där finns aktiva leksaker. Saker som rör sig, låter, kul saker. ”Flickavdelningen” är ju bara en massa passiva leksaker. Som att flickor bara skulle vilja sitta stilla på golvet och kamma dockans hår.
    Får mig att tänka på en undersökning som jag fick höra om när jag läste sexologi. Vuxna fick gå in i ett rum med flera (små) barn. De fick inte veta barnens kön. Men några barn var klädda i rosa och några i blått. De vuxna fick sedan umgås och leka med barnen. Det man såg var att alla barn med blå kläder fick väldigt aktiv lek. Stoja och stimma och hoppa och snurra och sådär. Barn i rosa kläder blev behandlade väldigt passivt. Ligga på golvet och kittla magen, gosa och kramas. Man kopplade detta till kön. Att barn i rosa togs för givet som flickor. är det inte sorgligt!

  2. Tanja - rastlös augusti 14, 2013 den 1:16 e m #

    Åh, vilket bra inlägg.

  3. Linnea augusti 14, 2013 den 2:47 e m #

    Klockrent! Jag delar på FB!

  4. Ellinor augusti 14, 2013 den 8:11 e m #

    Du och LD är ju bara bäst. Trots att barn inte står på tapeten för mig än på en sisådär 10 år (är 19, student och singel. Trippelfel liksom, haha) så skulle jag lätt köpa en bok om barnuppfostran om du och/eller Natasja skrev en. Har lärt mig massa om hur jag ska prata med min femåringe halvbror som tyvärr redan är inne i normen till max. Men kan man göra någon nytta så 🙂

  5. KajsaKanel augusti 14, 2013 den 11:28 e m #

    Åh fantastiskt bra skrivet! Jag är så glad att jag har hittat till din blogg! Tack för att du tar dig tid att formulera dina kloka tankar 🙂

  6. Eva augusti 16, 2013 den 8:15 f m #

    Ja, jättebra, håller med ovanstående! Som lite äldre och med ögon som börjar bråka har jag dock svårt att läsa det svarta i marginalen med den färgade bakgrunden. Det är snyggt! Men svårt. Kanske fler som har svårt och du kan om du vill ändra på något vis.

    • Jag är medveten om att menyn i marginalen inte är klockren… tidigare hade jag ränder på tvären och då blev man helt snurrig av att titta. Nu testar jag såhär ett tag. Ska se efter om det går att skapa vita rutor eller liknande runt ”om mig”-rutan osv för att det ska gå att läsa lättare… Tack för feedback!

  7. Stefan augusti 16, 2013 den 11:40 f m #

    Väldigt bra och läsvärt. Håller med helt oh hållet. Det är skumt vilka konstiga reaktioner man får när man bryter normer. Personligen går jag barfota och i kilt större delen av sommar halvåret och får en hel del konstiga blickar.

  8. Anna augusti 16, 2013 den 1:02 e m #

    Är själv i 60-årsålder. När jag var liten fick jag en massa dockor och klossar. Lekte med båda. När min bror fyllde 7 fick han …’Den lilla snickaren’, en låda med hammare, såg och sågblad, skruvmejsel, pryl, etc. Och meccano. Jag drogs till detta som till en magnet och medan han fortsatte att leka med mina och sina dockor och små plastdjur, var jag som en igel på hans leksaker. Tills pappa påpekade att det var pojkleksaker och inget för mig att leka med. Fast när han inte var hemma ….När jag började på mellanstadiet fick jag tillbringa många timmar i hans verkstad. Det var vida bättre än fritidslokalen, en stokig sal med en massa ungar och en lärare. En av pappas anställda var kvinna och jag fick hjälpa till så mycket jag ville. Klippa tråd till polerborstar, trä trådbuntar i stålskivor, etc. När jag blev lite äldre fick jag till och med borra hål i skivorna med en pelarborr. Det var livet det! Utan att pappa fick säga ett knyst, kvinnan gjorde ju samma saker som hans manliga anställda. Fick sedermera en femma i teknik i gymnasiet, jag kunde redan mycket och var inte det minsta rädd för maskinerna. Fast jag kan fortfarande inte träffa huvudet på spiken med en hammare.

    Nu har jag bara pojkar. Deras far är en fena på teknik och att laga greror. Han brukar ta över deras försök att laga eller snickra saker. Det har haft en avtändande verkan på gossarna. Först när de flyttar ut tar de sig an egna uppgifter. Då är han inte där och ‘kan bättre’.

    Vad jag ville säga är att det är föräldrarnas attityd som styr i första rummet och inte kön och intressen.

  9. perabl augusti 16, 2013 den 10:57 e m #

    Håller fullständigt med dig SannaM. Mycket bra skrivet.

Trackbacks/Pingbacks

  1. Tack för mig på ett tag! | mina Sanna ord - december 2, 2013

    […] barnkläder som dessa 2. Snälla Stockholm Pride, är det inte dags att vidga perspektiven nu? 3. Att klä sina barn enligt normen är också ett statement 4. Tycker du att jag ska vara tacksam för att samhället ”accepterar” mig? 5. Just nu […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: