Något som gör mig riktigt rädd

17 Aug

DN:s osignerade ledare från tidigare i veckan (vilken jag är rätt säker på skrevs av Hanne Kjöller) har resulterat i mängder av reaktioner från alla möjliga håll, och två mycket läsvärda textsvar är FI:s Sissela Nordling Blancos samt juristen Kerstin Burman med fleras. Det jag fokuserade på i min korta text om saken var respektlösheten mot och okunnigheten om transpersoner, men nästan lika illa var raderna om hur allt numera är frid och fröjd i vårt land för homo- och bisexuella personer. För nej, allt är inte frid och fröjd, och att en heterosexuell cisperson sitter och påstår sådant är helt vansinnigt. Vad vet hen om vår situation?

Det finns fortfarande människor som anser att homosexualitet är onaturligt och att denna åsikt är helt legitim att ha, det finns personer som rakt ut (fast gärna under anonymitet) skriver till mig att ”lesbiska jävlar inte borde ha barn” och det finns ännu fler som liksom DN:s ledarskribent tänker att bara för att de själva ”inte bryr sig vem jag ligger med” så har homo- och bisexualitet fått samma status i samhället som heterosexualitet (och därför är slaget vunnet och vi behöver inte prata mer om det). Här, i Sverige, just precis nu. Och många triggas ytterligare av att hb- och även t-personer får alltfler rättigheter, naturligtvis; undrar hur långt utvecklingen ska tillåtas gå och så vidare.

Sofie med e tipsade mig om den här artikeln om att barn till hbt-föräldrar i Ryssland kan komma att omhändertas (ja, nu länkar jag väldigt mycket här – ni får klicka som vettvillingar) och den får mig verkligen att rysa. Ja, hela situationen i Ryssland just nu får mig att rysa. Jag känner på riktigt ett starkt obehag – för Ryssland är nära, det är inte på andra sidan jordklotet. Och när vi stod på Gröna Lund igår kväll och lyssnade på Miss Li, Adrian sovande i vagnen och jag och min fru stod båda och höll i vagnens handtag, hennes hand ovanpå min, då sa vi till varandra att ”här står vi och sprider propaganda”. För hade det varit i Ryssland så hade vi ju gjort det. Och det hade varit olagligt. Så såg jag mig omkring och runt oss stod flera heteropar, med och utan barn, höll om varandra, vilade i varandras närvaro – och de skulle aldrig någonsin kunna få skit för det. Deras relation är i allas ögon helt naturlig, helt neutral, helt självklar – och det är inte något paren själva har valt, precis som vi inte har valt vem vi blev kära i. Det är så fruktansvärt orättvist, det gör mig uppriktigt ledsen och jag kan inte för mitt liv förstå att så många andra människor runt om i världen anser att den ena relationen ena är helt och hållet självklar, medan den andra är äcklig, onaturlig, fel och ska straffas med fängelse eller till och med döden. Hur kan jag vara säker på att utvecklingen här i Sverige inte börjar dra åt det hållet också?

På vägen hem med tunnelbanan satt vi allra längst fram i en vagn och de var bara jag, min fru, det sovande barnet och en ensam man som satt där. Jag och min fru pratade om det ena och det andra, flera samtalsämnen som avslöjade att vi var en familj och att vi känner andra regnbågsfamiljer. Mannen satt bara och stirrade tomt ut i luften och förmodligen var han bara en helt vanlig trött man på väg hem från ett sent arbetspass, eller vad vet jag. Men. I min hjärna trängdes ändå olika tankar om vem han kunde vara och vad han kanske tänkte om mig, om vår familj. Är han en sådan som på nätet och hemma i sitt vardagsrum kallar damlandslaget i fotboll för lesbiska horor? Röstar han på Sverigedemokraterna och tycker att homosexuella inte borde få skaffa barn? Det skulle kunna vara så, det är ingen omöjlighet. Och däri ligger skillnaden och det som bevisar att slaget inte är vunnet beträffande hb-personers ställning i samhället: Hade jag haft en man istället för en fru och vi (som vita medelklasspersoner) hade suttit där på tunnelbanan med vårt sovande barn i vagnen så hade jag aldrig tänkt så. Jag hade aldrig undrat om den där ensamme mannen hatade oss i tysthet eller inte. Jag hade aldrig funderat på om han skulle kliva av på samma station som vi och känt obehag av den tanken. Jag hade inte heller känt lättnad när han trots allt satt kvar då vi klev av.

Kanske tycker någon att allt sitter i mitt huvud. Att jag inte borde ”kränka” en okänd man på det viset genom att ens fundera på om han är homofob eller inte. Men jag kan inte hjälpa det, och tyvärr så är mitt obehag inte taget ur luften. Allra oftast är jag ändå optimistisk, jag är öppen med hur min familj ser ut och jag tror gott om människor. Jag har tålamod med välmenande frågor, även när de egentligen är kränkande, och jag försöker alltid vara pedagogisk. Jag tror helt enkelt att de allra flesta vill mig och andra väl, och att okunskap och ovana ligger bakom deras ibland problematiska inställning till saker och ting. Ibland rämnar dock det där för en stund, och då vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Som nu. När situationen i Ryssland ser ut som den gör, när DN och Aftonbladet publicerar transfobiska texter (den senare orkar jag inte länka till, ni får googla) och när vissa samtidigt påstår att allt är så himla bra här i vårt land. Vi får helt enkelt inte vara så naiva, utan vi som kan måste fortsätta upplysa, engagera oss, säga ifrån, synas och höras.

…och som ett extra tillägg skulle jag vilja uppmana er att faktiskt engagera er på något sätt. Kanske genom att gå med i Rfsl (kostar 100 kronor om året) eller i SFQ (i synnerhet om ni är studenter, kostar bara 50 kronor). Att vara stödmedlem är också att göra något, tänker jag.

Annonser

11 svar to “Något som gör mig riktigt rädd”

  1. peachbeast augusti 17, 2013 den 11:28 f m #

    Det är så bra att du orkar vara stark och skriva om det här. Du skriver mycket klokt och jag har lärt mig massor. Jag hoppas fler lär sig massor och bidrar till en bättre framtid.

  2. Emma augusti 17, 2013 den 11:48 f m #

    Fantastiskt bra skrivet.
    Ett litet ”ps” bara: Nordling Blanco är talesperson för (Fi) ej (V)!
    Tack för en viktig blogg. x

  3. Ghost augusti 17, 2013 den 12:15 e m #

    Min första känsla när jag läser det är ledsamhet… hjärtat känns tungt och ögonen tåras.
    Ska det behöva vara så här? Varför, varför, varför kan inte bara människor få göra sina egna val och bli respekterade för det?
    Eller val förresten… det är väl i och för sig inget aktivt val men du förstår nog hur jag menar.

    Människors åsikter är svåra att ändra men inget står ristat i sten, frågan är bara HUR man ska gå till väga. Själv gör jag ärligt talat inte ett jota mer än att diskutera när ämnet kommer upp, fast det är inte alltid så lätt för jag har inte alla svar. Jag kan inte veta hur det verkligen känns där längst inne i hjärteroten… eftersom jag själv er vit/cis/hetero. Fast å andra sidan, vem kan det? Sånt är naturligtvis individuellt.

    Vet du, jag ska per omgående gå med i RFSL och betala de hundra kronorna, då har jag åtminstone dragit ett aktivt strå till stacken. Jag ska också uppmana mina vänner att göra detsamma för detta är oacceptabelt!

    Och så till sist, tack för en bra blogg! Läser ofta men kommenterar sällan.

  4. Elin augusti 17, 2013 den 11:41 e m #

    Ah men visst blir man mörkrädd… Har också tänkt så om Ryssland, att det ligger rätt nära.
    Jag gillar att du länkar! Då får jag med allt det viktiga utan att läsa och leta allt själv 🙂 Och tack Sofie med e för länken i kommentarsfältet!
    Tunnelbanetänket är inte alls ovanligt tror jag.

  5. Jim augusti 18, 2013 den 9:41 f m #

    Intressant läsning. Den bit jag dock ställer mig aningen fundersam till är ditt klipp om mannen på tåget.

    Hur är det någon skillnad från hur du ser eller tänker på muslimer, ryska turister (propaganda maskinen har vänt majoriteten ryskar till homofobi – en imponerande men samtidigt skrämmande genomföring då det var tvärtom för bara ett par år sen), amerikanska religiösa högern (som faktiskt har en närvaro i Sverige) eller det svenska rasist partiet? Just i detta fall verkar det mer som du låter din egen situation, rädsla och förutfattade mening ta över och kanske har du rätt, men säg inte att mammor över hela världen inte har känt samma rädsla och fruktan som du… Kanske om olika saker, men ändå.

    P.S. Urvalet av grupper ovan (förutom turisten) är bara en handfull utav de otroligt många grupper vars ideologi är helt okompatibel (det är en mycket längre diskussion, men kortfattat så måste en av er upphöra med sin existens för att låta den andra finnas) med regnbågsrörelsen – de kommer inte ändra sig och bara för att du känner 1 som påstår att de tillhör en sån grupp, så ska du nog se att deras verklighet är aningen mera komplicerad.

    • Rädsla, eller obehag som det väl mer handlar om kanske, är ju en känsla och inte alltid en rationell sådan. Därför gör jag inga jämförelser av den typen du beskriver – jag ville bara återge hur jag personligen känner och att detta är skillnaden mellan att vara ett heteropar och ett samkönat par.

  6. Helena augusti 18, 2013 den 5:12 e m #

    Det gör mig verkligt ledsen att läsa det du skriver, för den där känslan att man inte riktigt är accepterad pga den man råkar älska känns verkligen orättvis. Det är väl ett av de största privilegierna med att vara hetero, att man aldrig egentligen behöver bekymra sig över hur andra kan tänkas reagera på den partner man har.

    Och att det finns människor i opinionsbildande position som inte inser detta privilegium (även om situationen är bättre i vårt land jämfört med många andra) gör mig rätt bedrövad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: