Och så tar vi det igen: Nej, alla barn har INTE en pappa!

18 Aug

Adrian ska byta förskola. Efter att vi under ett drygt halvår har haft 20-25 minuter att promenera enkel väg så kommer det nu bara ta ett par minuter att lämna och hämta, och det ska naturligtvis bli väldigt skönt. Men därutöver känns det förstås sorgligt att lämna förskolekompisarna och den personal som vi och Adrian har lärt känna och knutit an till, och dessutom innebär detta byte att börja om från början med ”upplysandet” kring vår familj, kring normer, genus och hbtq. För ja, vi landar tyvärr där igen.

Jag och Adrian var på inskolningssamtal i torsdags och efter att Adrian plötsligt börjat babbla något om ”pappa” (vilket han gör titt som tätt numera, han utforskar ju världen och lär sig sätta ord på människor runt omkring sig – och pappor finns även i hans närmaste omvärld, även om ingen av dem är just hans pappa) så såg jag min chans att en gång för alla slå fast hur vi benämner vår familj. ”Adrian har ju två mammor”, sa jag, ”och alltså ingen pappa.” Den ena barnskötaren verkade med på noterna direkt, men den andra ville genast ta ett exempel med ett annat barn där mamman påstått att barnet inte alls hade en pappa, utan bara en mamma och så la hen till, som ett försök att få medhåll från mig: ”Alla barn HAR ju en pappa! Någonstans!”

Ridå.

”Nej”, sa jag i mitt mest pedagogiska tonläge. ”Alla barn har inte en pappa, och Adrian är en av dessa. Det är ingen stor grej, det är bara som det är: Han har två mammor.” Och för säkerhets skull förklarade jag även att han blev till med hjälp av donator, och att en okänd donator förstås inte är någon pappa. ”Va? Var det inte någon av er som födde honom?” frågade barnskötaren då, ytterst förvirrad, och jag fick specificera att det rörde sig om spermadonation. Därefter pratade barnskötaren vidare om det där andra barnet som enligt hen faktiskt hade en pappa, men att den mamman inte ville erkänna det för att hon varit sur. Och så vidare.

Bemötandet var inte på något sätt medvetet otrevligt – men känslan var naturligtvis ändå inte positiv. Helt uppenbart var detta något nytt för barnskötaren, och det är minst sagt på tiden att även hen konfronteras med hur verkligheten också kan se ut. Vår oro nu handlar mycket om hur det egentligen står till med genusarbetet på den där förskolan… förmodligen kan det nog sägas vara ”noll”. Utöver pappa-missen valde nämligen båda barnskötarna att nämna att det bara kommer finnas två flickor och hela nio pojkar på avdelningen i höst, ”och det var ju lite olyckligt”. Här känner jag såhär: Varför är könsfördelningen i en grupp tvååringar viktig att ha koll på och tala om? Alls? I min värld är det fullständigt irrelevant. Men – den som tycker att det är viktigt med jämn könsfördelning bland tvååringar anser såklart att det är skillnad mellan pojktvååringar och flicktvååringar, och jag förmodar att förväntningen då består i att det kommer bli väldigt stökigt i en grupp med nio tvååriga snoppbärare. Puh.

Hur som helst. Nu känner jag mig nästan lite elak som berättat om detta, men kanske blir det en ögonöppnare för någon – och för er som redan är/vill bli genusmedvetna och aktivt försöker jobba genusmedvetet och/eller normkritiskt i största allmänhet kan det vara en uppmaning att tipsa er omvärld om hur man inte bemöter en regnbågsfamilj samt att inte landa i fällan ”genus handlar om att könen (könsorganen) ska vara lika många i exakt alla sammanhang för då är vi i hamn”.

Adrian hade för övrigt klätt sig själv inskolningssamtalet till ära, och såhär såg han ut: IMG_20130815_074531…på tal om att alla barn med snopp är så himla macho osv…

Advertisements

37 svar to “Och så tar vi det igen: Nej, alla barn har INTE en pappa!”

  1. Elin - tankar från draknästet augusti 18, 2013 den 9:56 f m #

    Puh. Hoppas att det blir bättre! Outfiten är ju helt underbar, jag vill också ha tomteluva!! 🙂

  2. hundmorsan augusti 18, 2013 den 9:57 f m #

    Jag fattar faktiskt inte heller vad antal flickor resp pojkar har för betydelse.

  3. Knyttet augusti 18, 2013 den 10:02 f m #

    Man tycker att folk nu för tiden borde vara mer upplysta :/

    Och var har ni köpt den fina Pippi-tunikan?

  4. Lisa - MondoCane augusti 18, 2013 den 10:17 f m #

    Detta att alla barn HAR en pappa är väl inget man kanske behöver ta upp inför barnet heller. Saknar ert barn inte en pappa idag (och varför skulle han göra det?) så lär han börja göra det om folk förklarar för honom att han har en pappa någonstans.

  5. Anna augusti 18, 2013 den 10:54 f m #

    Jag får nästan mer kommentarer när sonen har på sig tomtedräkt när det inte är jul än när han har på sig klänning. 🙂 Lustigt hur andra kan bry sig så mycket om vad ett okänt barn har på sig.
    Samme son fick inte plats på vår närmaste (privata) förskola trots längst kötid eftersom han var pojke och de ”behövde” en flicka. Exakt till vad blev jag aldrig klok på…

  6. presens augusti 18, 2013 den 2:07 e m #

    Jag gillar när könsfördelningen är jämn. Jag tänker så här: ju fler flickor i en grupp, desto fler sätt finns det att vara flicka på. Och samma för pojkar. Många ungar är så intryckta i att pojkar leker med pojkar och flickor leker med flickor. Är det då bara två flickor i gruppen blir de rätt utlämnade åt varandra, om inte en eller båda är starka nog att bryta igenom könsbarriären, och tillåts göra det. Detta kan givetvis brytas av en bra förskolemiljö och bra pedagoger, men kräver ganska mycket arbete. Dessa två kommer att påverka varandra otroligt mycket, och jag tror att ett stereotypt beteende lätt växer fram, för att det är lättare att göra det som förväntas av en, det kommer stark press på att distansera sig från pojkarna (vi är tjejer, vi håller ihop, vi är inte som de där pojkarna…), och för att, som sagt, det blir en mer begränsad bild av ”hur flickor är”. Detta kanske är mer relevant för lite äldre barn, men även en tvååring blir påverkad (och blir större). Dessutom tror jag att flickorna i det här läget blir sedda mer. Jag hade sett en uppenbar risk att det blir Elsa, Alma och pojkarna.

    • Där håller jag nog med dig och du har ju också en väldigt medveten och genomtänkt anledning till varför. Absolut, köper din poäng! Dock är det i slutändan alltid just förhållningssättet från pedagogernas sida som gör gruppen och som avgör om traditionella könsroller kommer reproduceras eller ej – och just genom det sättet personalen här talade om könsfördelningen tycker jag främst visar att de inte har tänkt så mycket längre än snopp = pojke och pojkar är ju pojkar.

    • (Men framför allt tycker jag ändå det ska vara skit samma vilka kön barnen i gruppen har… behöver det vara viktigt alls?)

    • Anneli augusti 22, 2013 den 10:50 f m #

      Den där risken att pedagogerna gör extra stor skillnad på kön när det är ojämn fördelning har jag tyvärr också varit med om. Läste en universitetskurs (i pedagogik sorgligt nog) där seminarieledaren genomgående använde namn på de fyra killarna i klassen och ”du” om alla oss andra. Han lärde sig helt enkelt aldrig våra namn eftersom vi var så många tjejer, vilket tyvärr ledde till att de fyra killarna fick ordet oftare och blev behandlade som att deras bidrag i samtalet var mer givande. Såhär extremt hoppas jag att ingen förskola har det, men just det här att pedagoger gillar att kollektivt gruppera ihop folk till ”tjejerna” och ”killarna” känns tyvärr alldeles för vanligt.

  7. Helena augusti 18, 2013 den 5:26 e m #

    Åh, suck. Det där tänket att man måste ha både en mamma och en pappa… Jag tvivlar ju på att någon skulle se det som att vårt barn har två pappor, bara för att en del av hennes gener kommer från en okänd donator. Hon har ju en pappa, så hon ”klarar” sig, liksom. För nej, man blir inte automatiskt pappa/mamma bara för att man bidragit med hälften av ett barns gener, något jag för övrigt skrev lite om häromdagen https://etttigerliv.wordpress.com/2013/08/13/foraldraskap-och-biologiska-band/ (länkar skamlöst ;-))

  8. annika sandberg augusti 18, 2013 den 6:41 e m #

    Häng inte upp er för mycket på andras okunskap och brist på förståelse, barn klarar att reda ut det mesta vad gäller familj och andra viktiga personer i deras liv. Haft flera adopterade barn och även föräldrar till barn genom åren på förskolorna jag jobbat på, inget konstigt i barnens ögon.
    Frågan om biologiskt arv och donator / pappa borde inte heller vara konstig.
    Någon har genom en medveten handling valt att hjälpa till att skapa barnet och det är något att vara glad och stolt över. Det finns ju många barn som kommit till av misstag, både inom och utom fasta relationer. Adrian är planerad och ett synnerligen välkommet barn !

    • Nej, vi hänger inte upp oss – men det är viktigt att upplysa så att de uttrycker sig bättre nästa gång! Bättre att i så fall fråga föräldrarna istället för att anta något utifrån egna föreställningar!

  9. Helena augusti 18, 2013 den 10:11 e m #

    Mycket bra skrivet! Själv är jag heterokvinna/singelstående mamma till en pojke på 4½ år vars biologiska pappa i stort struntat i honom helt och hållet sedan han föddes. Ett besök per år typ och minimal eller ingen kontakt däremellan. I min mening är det som att min son inte heller har någon pappa vilket en del bekanta motsätter sig.. ”Men han har ju en pappa. Även om han inte är där så är han ju pappa till ****** ”. Ehh, svar nej. En blir inte pappa per automatik för att en gör en kvinna gravid liksom.

  10. susitar augusti 19, 2013 den 8:52 f m #

    Det där beror ju på hur man ser på det. Om man menar det biologiska, att personen som ägget kommer ifrån är mor och den som spermien kommer ifrån är far, så har ju alla barn en far och en mor (för än så länge har inga klonade barn eller jungfrufödslar skett bland människor).
    Men om man ska se på det sättet, så måste man ju vara konsekvent och mena att personerna som uppfostrar ett adoptivbarn inte är dess föräldrar. Och det tror jag många skulle ha svårt att säga till ett barn 😉
    Äh, det jag menar är kanske att precis som man skiljer fysiskt kön och genus/könsroll, så måste vi nog vara tydligare om när vi pratar om biologiska föräldrar och när vi pratar om föräldar i det sociala sammanhanget, även om dessa för många barn är samma personer.
    Och innan folk säger att biologin är irrelevant, så måste jag säga att som biolog så håller jag inte med. Om inte annat när det gäller ärftlighet för sjukdomar och när det gäller att förklara för barn hur barn blir till. Kanske inget dagisfröken egentligen har att göra med, men åtminstone läkare osv.

    • Biologin är viktig på många sätt – utan den inga människor, men som du säger så gäller det att skilja på den och de sociala banden, könsroller osv. Att vara ”förälder” eller ”pappa” är en social roll, ett socialt begrepp och anledningen till att så många automatiskt kopplar samman det sociala med biologin är ju att det vanligaste är att det biologiska arvet även är en förälder. Gäller bara att ha koll på att det inte alltid ser ut så.

      • susitar augusti 19, 2013 den 9:25 f m #

        Jo visst, men då är frågan – vad ska man kalla den biologiska föräldern om inte förälder? När jag pratar om arter där ungarna från dag 1 klarar sig själva utan ingripande av vuxna, så pratar jag ändå om föräldrar när det gäller vilka som parat sig för att ge upphov till det nya livet.
        Men ja, underligt att personen i inlägget inte fattade läget när ni faktiskt nämnde spermadonatorn? Så ovanligt är det väl ändå inte, eller? Kanske hade det varit läge att vara extra tydlig: ”Vi kallar inte en spermadonator pappa, för oss är den som uppfostrar det viktiga och Adrian är uppfostrad av två mammor”. För en person som är inställd på det biologiska som får höra att barnet ”inte har någon pappa, någonstans” så blir det ju lite förvirrande. Därför är det värdefullt att veta att dagisfröken tydligt talade om det biologiska (”alla har en pappa någonstans”), inte det sociala. Och biologiskt har Adian en far. Däremot inte socialt. Det blir sådana missförstånd när folk pratar om helt klart två olika saker – ni pratade om sociala roller, hon pratade om vilkas könsceller som gett upphov till avkomman.

      • Jag skulle dock inte vilja kalla det far ens biologiskt, för spermier i ett rör är liksom inte en far på något enda vis. Det är en donator, ett biologiskt arv, en förutsättning för att just mitt barn skulle bli till – men absolut inte en pappa/far. Dessa ord är så otroligt fulladdade med en massa sociala associationer att det bara blir jättekonstigt att ens tala om biologisk pappa. Nej, han har ingen pappa alls faktiskt, och som presens skriver nedan finns ingen poäng att framhärda detta för vårt barn heller.

  11. presens augusti 19, 2013 den 11:50 f m #

    Fast biologin är irrelevant. Inte vad gäller genetiskt bundna egenskaper, och givetvis kommer spermien någonstans ifrån, men på det stora hela, i barnets, i föräldrarnas och i förskolans vardag, så är det fullständigt irrelevant.

    Jag förstår att det finns människor som med en dåres envishet hävdar att alla barn har en pappa, för ”annars skulle de inte finnas till”. Fine. Vad jag däremot inte förstår är varför dessa människor så envist framhärdar inte bara inför oss som föräldrar, utan även inför våra barn. Vad vill man uppnå? Vill man att jag ska böja på huvudet och säga ”jo, det är klart att du har rätt, det är klart att mitt barn har en pappa, det är klart att det är sorgligt att hon inte får träffa honom och det är klart att det bästa egentligen är att växa upp med sina två biologiska föräldrar”? Eller tror man att man gör barnet ett tjänst, att man på något vis bekräftar att ”det är klart att du har en pappa, du är som alla andra barn, du är inte alls konstig”? Eller tror man att vi döljer för barnen att det har funnits en man inblandad på något vis och låtsas som att barnet kom med storken/började växa spontant i magen/något annat, och vill bespara barnet en chock när det i skolan får veta sanningen?

    Mitt barn har två mammor och ingen pappa. Det är förskolans jobb att bekräfta henne i det. Hur hon kom till har de helt enkelt inte med att göra.

    • Heja! Precis så! Och som jag har skrivit tidigare tycker jag det är att förringa en pappas roll genom att påstå att några spermier i ett rör är lika med pappa…

    • susitar augusti 20, 2013 den 2:22 e m #

      Fast jag tror det är välment, även om det blir fel. Dels för att lära ungarna om hur barn blir till, och också just för att de barn som känner sig utanför för att de inte har en närvarande far ska bli tröstade. Det betyder inte att det är alltid bäst att växa upp hos sina biologiska föräldrar. Men barn kan bli förvirrade om de i ena stunden får höra att det krävs en man och en kvinna för att skapa ett barn, och i andra stunden får det förnekat. Barn är ju ändå väldigt nyfikna på hur barn blir till även innan skolan tar upp det. En ensamstående bekant till mig fick tvillingar genom anonym spermadonation, och på sätt har barnen ingen pappa i den sociala bemärkelsen. Men de har ju ändå fått veta att de kom till genom att mamma åkte till Finland och fick spermier från sjukhuset, för hon hade ingen man att få spermier ifrån. Det tycker jag är en bra lösning. Att poängtera att deras familj inte har en far, men att förklara var spermierna kom ifrån.

      Så, jag tror inte heller att dagisfröken i detta fall menade illa, men att det blev ett missförstånd. Hon ville visa att hon kan förklara för barnen var barn kommer ifrån och har nog träffat på barn som varit ledsna över att vara ”faderslösa” (uppvuxna med ensamstående mamma) – Sanna ville prata om vilka som tillhör hennes barns familj och få båda mammorna bekräftade som just mammor. Antagligen känner hon sig skamsen och lite förvirrad nu efteråt.

      Sen tycker jag förstås att biologi alltid är relevant, hela tiden, eftersom vi är biologiska varelser. Jag kan liksom inte sluta likna min far eller bära på hans gener, oavsett hur mycket jag tycker illa om honom.

      • susitar augusti 20, 2013 den 2:40 e m #

        Jag menar förstås inte att biologi är allt, men att för många är det biologin som dyker först upp i huvudet, inte sociala grejer. Och att då blir förstås missförstånd där folk blir sura på varandra, men det kan nog lösas genom att man är tydligare med vad man talar om. För dig innebär ordet ”far” alltid far i ett socialt sammanhang, men så är det inte för mig, exempelvis. Ska vi då ha en diskussion om fäder, så måste vi först bestämma oss för vad vi pratar om – en manlig uppfostrare eller en person som gav upphov till spermien som befruktade ägget. Jag tror att dagisfröken tänkte på det senare, nämligen.

  12. AnnaCarin augusti 19, 2013 den 7:25 e m #

    Men för i *. Asså fan vad lack jag blir. NÄ mitt barn har inte heller någon pappa. Alla barn har inte pappor, alla barn har inte mammor. Jag kallar alltid donatorn för donatorn och jag korrar folk som säger fel, speciellt om min son är i närheten. PEDAGOGER borde ha lite koll.

    • Eller hur! Men, alla har inte koll och på något vis tänker jag att det är tur man finns så att de kan få lära sig ett och annat…

      • AnnaCarin augusti 20, 2013 den 7:13 e m #

        Ja. Visst är det så. Samtidigt som det är trist att inte vara norm ibland. Men då får man vara det på andra håll. Vit. Medelklass. Osv.

    • Anna augusti 20, 2013 den 7:52 e m #

      Just så. Vår familj är också mamma, mamma, barn. Det går jättebra. På alla andra sätt är vi värsta medelsvensson, så det är nästan skönt att vi har något som bryter av mot normen, hehe.

      Och när pedagoger vill börja prata om hur barn blir till hoppas jag att de känner till att även många barn med en mamma och en pappa inte har kommit till genom att dessa hade sex med varandra.

  13. presenskonjunktiv augusti 22, 2013 den 8:59 f m #

    På tal om något annat – nu har vi slukat hela Orange Is the New Black. Har du några fler tips? 😉

  14. Johanna augusti 23, 2013 den 9:38 e m #

    Men usch vilket trist bemötande av personalen. En skulle ju ändå tro att de skulle vara smidigare i att inte visa sin okunnighet. Men så här i skolstartstider slutar en ju aldrig förvånas över div fritids/skol-lappar med förtryckta rader för mamma/pappa. Hur svårt kan det vara att skriva ev partner/vårdnadshavare eller dyl? Har en kompis som skrev om hela blanketten och skickade en ny fil till skolan som tacksamt tog emot. Men sjukt att en ska behöva.

    • presenskonjunktiv augusti 24, 2013 den 8:35 e m #

      Intressant. Känner vi varandra, Johanna, eller finns det fler som tar saken i egna händer och jobbar gratis åt skoldistriktet? 😉

    • Verkligen galet… fast om det är det ända som biter så är det väl värt det, antar jag. Vi kommer definitivt ta med oss ett par barnböcker till nya förskolan, annars vet vi inte hur länge det dröjer innan de köper in som de lovade.

  15. MillanDeluxe augusti 24, 2013 den 1:00 f m #

    Kanske är en del vuxna så inställda på att förklara tingens ordning för barn (ex, jordens dragningskraft, fortplantning, fotosyntesen osv ) i stället för att lära känna dem? Jag kan tycka att det är i sin ordning att prata om tingens ordning men separera fortplantning från familjebildning. Det torde ju inte vara svårt egentligen?

    Adrian har ju en klockren stilkänsla!

  16. Marianne augusti 27, 2013 den 10:23 f m #

    Vilket tråkigt bemötande!
    Visst är det här till stor del en HBTQ-fråga, men inte enbart och som flera berättelser i kommentarerna drabbar det här bemötandet inte ”bara” barn till homosexuella. Missförstå mig rätt, jag menar absolut inte att det är mindre allvarligt när det handlar om två förälskade kvinnor som skaffat barn genom insemination och bemöts på det här sättet, bara att trångsynta normer drabbar fler än vad en vid första ögonblicket kanske tror. Bara som ett exempel har ca 25 000 barn i Sverige barnpension för att den ena eller bägge föräldrarna är döda. Högst sannolikt är att många av dem går på förskola och att deras pappa avlidit. Hur känns det för dessa barn, varav många säkert har minnen av en älskad och saknad förälder att få höra ”Jo, alla barn har en pappa!” Sedan har vi alla de fall där barnet blivit till på naturlig väg men den biologiska pappan aldrig varit engagerad i barnet och kanske aldrig ens träffat sin avkomma. För att inte tala om de barn som lever med skyddad identitet för att deras biologiska ” pappa” är bokstavligen livsfarlig för dem och deras mor.

    Så j-a opsykologiskt av barnskötaren att slänga ur sig en sådan replik i barnets närvaro med tanke på allt ovanstående. Avsaknad av intresse och / eller kunskap för genusfrågor är väl en sak även om det är riktigt trist. Men lite sunt förnuft , normalt folkvett och insikt i om hur världen kan se ut borde en ju kunna kräva av någon som har till yrke att arbeta med människor.

  17. ♀ cilla ♀ (@oresonlig) maj 29, 2014 den 11:30 f m #

    Människor alltså :/ Så fult att en ska behöva förklara i detalj hur ens barn kommit till för att folk ska acceptera saker? Det är helt absurt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: