Om lärares dåliga hbtq-kompetens och bävan inför att komma ut – ännu en gång

29 Aug

Detta kommer väl egentligen inte som en chock, men jag säger det ändå: Väldigt många lärare runt om i svenska skolor saknar hbtq-kompetens och känner sig osäkra när det kommer till ämnen, frågor och konflikter som rör sexualitet och könsidentitet. Skolvärlden kunde i somras, efter en omfattande undersökning som Lärarnas Riksförbund hade gjort, rapportera att var tionde lärare menar att deras skola är intolerant gentemot hbtq-personer (framför allt mot transpersoner) och ungefär hälften var övertygade om att både viss personal och vissa elever skulle uppleva det som ett problem om en hbtq-person började på skolan.

Som sagt, det är ingen nyhet och resultatet förvånar mig således inte heller. Därmed inte sagt att det är acceptabelt, för det är det naturligtvis inte och självklart blir jag både upprörd, ledsen och ganska frustrerad när jag läser detta. Själv är jag, vilket jag skrivit tidigare, allra oftast öppen med hur min familj ser ut och självklart tycker inte jag att det är något att hymla med eller hålla privat, det är ju liksom min alldeles jättevanliga vardag. Men! Nu befinner jag mig på en ny arbetsplats och för första gången på länge känner jag mig inte helt bekväm med att komma ut och berätta om min familj. ”Måste du det då?” tänker någon, och alltså… nej förstås, ingen är någonsin skyldig att berätta om sin familj på sin arbetsplats. Jag har dock aldrig hört talas om en heterosexuell person i en tvåsam relation som känt att det är för privat eller lite otäckt att nämna sin partners namn, eller att i förbifarten säga ”min fru” eller ”min man” vid något enstaka tillfälle. Och däri ligger ju problemet.

Jag är däremot helt öppen bland kollegorna och där reflekterar jag inte ens över om någon ska höja på ögonbrynen eller ej; de är vuxna, de är lärare och de måste tycka det är strunt samma vem jag lever med och åtminstone på jobbet följa den värdegrund och den lag som säger att alla oavsett sexuell läggning ska behandlas lika. Men eleverna… Jag känner mig inte helt bekväm och det gör mig ungefär lika frustrerad som när jag läser resultatet av LR:s undersökning. Jag är rädd att jag ska rodna när jag berättar, jag är rädd att någon ska fnissa eller rentav fnysa, jag är rädd att en förälder kommer höra av sig och begära att hens barn undervisas av någon annan. Bara en sån sak som att några i klassen kommer stirra storögt på mig och säga ”vaaa?” gör att jag tvekar – för jag är så trött på att alltid få den reaktionen. Det är som sagt min alldeles jättevanliga vardag det handlar om.

Och dessa tankar är inte tagna ur luften – för nästan hälften av alla lärare vittnar ju om att det finns personer på deras skola som skulle ha problem med att  en lärare (eller elev) visade sig vara h, b, t eller q.

Nu är jag ansvarig för att planera en projektvecka med temat likabehandling, värdegrund och skolans regler som kommer gå av stapeln precis innan höstlovet. Till grund för allting ligger skolans egen värdegrund och naturligtvis läroplanens värdegrund, diskrimineringslagen och så vidare, och slutprodukten av projektet ska bestå i en utvärdering och en revidering av likabehandlingsplanen – något som alltså alla på hela skolan ska vara delaktiga i. Skitbra, tycker jag, att en hel vecka vigs åt detta och att alla är inblandade – för då är risken mindre att såväl värdegrund som likabehandling blir något som ingen känner till, något som kan bockas av utan att någon egentligen bryr sig. På den här skolan är värdegrunden enormt viktigt, och det känns förstås grymt bra.

Jag borde alltså inte oroa mig… men det gör jag. Och varför gör jag det? Jo, av ovan nämnda anledningar förstås och för att jag vet att trots att en skola består av engagerad personal och har som policy att alla former av kränkningar och trakasserier ska tas omhand direkt så finns det frågor som ständigt och omedvetet osynliggörs. Normer som är så starka att de aldrig bryts och därför existerar inte ens några synliga kränkningar, trakasserier eller mobbning på just dessa grunder. Ingen blir mobbad på grund av normavvikande könsuttryck, ingen blir mobbad på grund av sexuell läggning – för ingen bryter öppet mot varken köns- eller sexualitetsnormer (vilket resulterar i att det främjande och det förebyggande arbetet utifrån dessa grunder allt som oftast förblir obefintligt). Och detta handlar förstås inte specifikt om den här arbetsplatsen, utan såhär ser det ut på nästan alla skolor skulle jag vilja påstå. Skolpersonalen må vara hur ”öppen” och tolerant som helst, men likväl snackar man om ”mamma och pappa”, man blinkar åt tjejerna i klassrummet och frågar om de tyckte den där manlige idrottsvikarien var snygg och det är ju så typiskt tjejer/killar att inte kunna låta bli att sminka sig under lektionerna/ha sådär svårt att komma igång med läsningen. Ni vet.

Hur som helst. Att jobba på en skola med en stark värdegrund är förstås bättre än att jobba på en skola utan stark värdegrund, och bara en sådan sak som att alla ska vara delaktiga i upprättandet av den nya likabehandlingsplanen är fantastiskt och helt rätt. Jag behöver kanska bara ta mod till mig, ännu en gång. Komma ut för tretusenfjärde gången, bemöta de stirrande blickarna och inte bry mig om att jag rodnar. Jag får försöka tänka att för varje gång jag gör det så bidrar jag till att världen fortsätter utvecklas i rätt riktning, om så bara med ett myrsteg varje gång.

Och till er lärare som känner er träffade/som vet med er att det finns personal på er arbetsplats som skulle behöva lite fortbildning i dessa frågor: Här har skolutvecklaren Anna Kaya sammanställt ett gäng av mina tidigare inlägg kopplade till hbtq, normkritik och skola. Sprid gärna!

Annonser

11 svar to “Om lärares dåliga hbtq-kompetens och bävan inför att komma ut – ännu en gång”

  1. Helena augusti 29, 2013 den 9:22 f m #

    Jag jobbar också inom skolan och känner väl igen mig tyvärr… Men vi får försöka kämpa tillsammans för att skapa en öppnare tryggare skola.

  2. Sofi med e augusti 29, 2013 den 10:15 f m #

    Har du varit med om några konsekvenser på tidigare arbetsplatser när du kommit ut för elever?
    Du har verkligen dubbel-”jobbigt”… Jag är väldigt lite öppen på jobbet. Nu har jag iofs två arbetsplatser. Men ute hos kund är jag verkligen inte öppen med mitt liv. Jag tycker det här är gör jobbigt! Jag jobbar inom ett mansdominerande yrke där de flesta är 50+, ja jo jag har fördomar 🙂
    Det resulterar ju i att man är mindre social eftersom man inte kan snacka så mkt om sin vardag hemma osv.
    Jag är livrädd för att bli behandlad annorlunda. Det hjälper inte att lagen säger att ingen får göra det. Det sociala är som det är ändå.

    Det är verkligen gör viktigt att börja jobba med det här redan i skolåldern, tack!

    • Nej har väl inte varit med om några direkta konsekvenser, mer än den där chocktystnaden alternativt suset genom klassrummet. Jag tror de flesta framför allt inte ser ”oss” som verkliga människor, vi är liksom såna som finns på tv liksom. Vilket är lite sjukt, men ja.

  3. Helena augusti 29, 2013 den 10:25 f m #

    Även om jag inte på något vis behöver mötas av samma reaktioner när jag pratar om mitt familjeliv (heteroprivilegiet, liksom), så kan jag verkligen förstå frustrationen och hur less du måste vara på allas reaktioner, det måste vara så otroligt tröttsamt. För det är ju inget konstigt för dig, så det måste vara sjukt frustrerande att hela tiden möta människor som tycker att det är, kanske inte konstigt, men i alla fall uppseendeväckande. Det är ju bara du.

    Och även om det kanske inte är någon tröst varje gång, så tror jag ändå att du gör något positivt och viktigt för dina elever när de får se att även homosexuella är helt vanliga människor med helt vanliga liv, inte några mytiska varelser som man eventuellt ser på tv någon gång ibland.

  4. Elin augusti 29, 2013 den 3:52 e m #

    Jag har precis förstått att jag dras mot tjejer och att jag antagligen är lesbisk. (Ärr 13 år.) Jag håller verkligen med om att det är dålig hbtq-kunskap inom skolan och jag får dagligen tampas med att jag är feminist. De flesta tror att feminister är lesbiska, korthåriga manshatare i min skola och ingen förstår någonting när jag pratar om könsmaktsordningar. Min klass ,som jag älskar, brukar skoja om att ”äru bög eller?” och så vidare och det gör mig inte jättepepp på att komma ut.

    • Usch vad ledsamt att höra 😦 Fint dock att du själv har kommit underfund med vem du är! Hoppas du har någon du kan anförtro dig åt och prata med, att vara helt ensam och känna sig som ett ufo när man egentligen bara är sig själv är inte okej, och inte alls kul. Vet inte var du bor, men i Stockholm finns ju t.ex. ungdomsgården Egalia för hbtq-ungdomar mellan 13 och 20. Har du hört talas om det? Och på hbtqkojan.se kan man få en egen mentor att chatta med varje vecka! Tips 🙂

  5. Den andra mamman augusti 29, 2013 den 6:16 e m #

    Åh, så jag känner igen mig. Är inte lärare, men jobbar också med unga – och andra människor, andra än mina kollegor. Rodnaden, svetten. Den är också min, ibland dagligen.

  6. Majas bekännelser augusti 29, 2013 den 6:59 e m #

    Sammanställningen som gjorts om dina inlägg är tydligen väldigt populär… Gick inte att läsa för ”…Storify is overloaded.” Roligt! Vad härligt att alla dina braiga inlägg används till mer än just bloggande!

    Jag måste också bara säga att du får verkligen försöka tänka vilka positiva konsekvenser det får att du ”kommer ut” bland elever. Trots att det är jobbigt för dig. Det verkar ju trots allt ligga mycket gamla mossiga värderingar kvar hos just eleverna som behöver ändras på. Och vem är bättre på det än en förebild som är lärare? Kämpa på!!

    • Tack för pepp! Haha, vet inte om den länken var sååå poppis (åtminstone inte enligt statistiken), kanske bara var något tekniskt fel 😉 Men det är verkligen skitkul när gamla viktiga inlägg sprids och används till något vettigt!!

  7. Elin - tankar från draknästet augusti 30, 2013 den 8:55 f m #

    Å ena sidan så tycker jag att det är så sjukt bra att högstadieelever får träffa ”en helt vanlig flata” (vet inte riktigt hur jag ska formulera mig, men du fattar nog ;)). Tänk vilken pepp och bekräftelse för de som funderar över sin sexuella identitet! Att få se att det finns en vuxen som har överlevt allt det där jobbiga tvivlet och som har både familj och jobb (och som dessutom är sjukt bra!! <3). Å andra sidan kan jag tycka att det är så sjukt trist att det måste ske på bekostnad av att du outar ditt privatliv…

  8. Marianne augusti 30, 2013 den 9:35 f m #

    Hej!
    Jag vill bara säga att jag tycker att det här inlägget är jätteviktigt och att många, många borde få en chans att läsa det.

    Jag har många gånger haft diskussioner med människor som verkligen inte är homofober, men som tycker att det är för stort fokus på HBTQ-frågor i samhället. Då har jag tagit upp just det du beskriver, att något så vardagligt som att i förbifarten kunna nämna sin partner i en konversation med kollegorna är långt ifrån en självklarhet för många, många människor. Just det tror jag är svårt att föreställa sig om man inte har varit i den situationen själv, eller har någon närstående som har varit det.
    Ibland har jag fått reaktionen att det sexuella är något privat, som det inte finns någon anledning att prata om på jobbet. Det håller jag förstås med om i sak, jag är själv rätt pryd och verkligen inte intresserad av att höra om kollegornas sexliv.
    Men det handlar ju inte om det!

    Det handlar om att ha ett arbetsklimat där en kvinna som lever med en kvinna eller en man som lever med en man borde kunna svara lika spontant och naturligt som människor i heterorelationer på helt vardagliga frågor som ”Vad gjorde du i helgen?” och ”Vad ska du göra på semestern?”
    Svaret på sådana frågor inkluderar ju ofta ens partner om man lever med någon.

    Det kan också handla om att ge sin partner en puss utanför arbetsplatsen då hen skjutsar dit och släpper av en på morgonen eller att hålla varandra i handen då man går iväg för att äta lunch tillsammans på stan utan att behöva reflektera över om någon från jobbet ser en och vad de då skulle tänka.

    Jag, som lever i en heterorelation tog upp just de här vardagliga exemplen i en diskussion med min partner och tror faktiskt att jag fick honom att förstå vad det handlar om. Inte att exponera sitt sexualliv utan att helt enkelt kunna slappna av och vara sig själv.

    Visst finns det enstaka fall då människor i heterosexuella relationer upplever sakerna jag beskrev ovan. Men då beror det ju på någon specifik omständighet, som att partnern jobbar på ett konkurrerande företag eller att en själv eller partnern ligger i skilsmässa med sin före detta. Det närmaste man kan komma en jämförelse med de som har en partner av samma kön är kanske om man jobbar på ett ställe där rasismen frodas och är orolig att ens partner har ”fel” etnicitet/ursprung i kollegornas ögon.

    Jag hoppas att ditt inlägg får någon att öppna ögonen och reflektera.
    Och lycka till på nya jobbet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: