Om kampen mot grundskolan och mina största utmaningar som lärare

3 Sep

”Men Sanna! Ni lärare kan ju ta det lugnt och äta precis när ni vill!” utbrast en elev igår under dagens sista lektion, svenska mellan klockan 15 och klockan 16. Varmt klassrum utan ventilation, sexton (nej, de var inte fler) urtrötta och hungriga tonåringar och jag själv med ett huvud som höll på att sprängas efter att ha jobbat intensivt sedan klockan åtta, morgonkonferens, lektioner med fyra olika klasser – och i bakhuvudet vetskapen om att det direkt efterföljande föräldramötet skulle innebära arbete fram till klockan 20. Lunch åt jag liksom eleverna 10.30.

Nej, sa jag. Vi kan inte äta eller vila när vi vill. Vi har ju lektioner och mellan lektionerna måste vi planera, förbereda, fixa, läsa igenom era arbeten, prata med elever som söker upp oss och behöver hjälp med något.

Eleven såg frågande på mig. ”Nej”, sa hen bestämt. ”Ni kan bestämma och göra precis som ni vill! Men VI, vi har en massa lektioner och korta raster och hinner ingenting!”

Jag har fantiserat om att projicera upp mitt schema på whiteboarden under en klassrådstimme, gå igenom min vecka lektion för lektion, tala om till punkt och pricka vad jag gör mellan lektionerna och vad som fortfarande består av min lärargärning när arbetsdagens timmar är slut. Men jag tror inte att det skulle leda till någon ökad förståelse eller insikt om vad vi sysslar med hela dagarna. Eller, jag vet att det inte skulle det. För vi lärare är liksom robotar för många elever. Inte riktigt på riktigt. Flera känner inte ens till att vi måste gå en lärarutbildning innan vi får titulera oss lärare på riktigt; de skulle utan att blinka tro på mig om jag nickade bifall till deras gissning om att jag är 22 bast och fick ett lärarjobb direkt efter gymnasiet. Faktiskt hörde jag på tunnelbanan ett par högstadieelever diskutera sin skola och sina lärare, vilka som var bra och vilka som var dåliga. Den ena sa efter en stund: ”Ja, men så finns det ju en utbildning som man kan gå, alltså som vissa lärare kan gå för att lära sig lite mer.”

Kära nån. Nog för att många skolor anställer outbildade lärare, men jag känner litegrann att inte undra på att läraryrket har så låg status när eleverna inte har en aning om att vi faktiskt tar studielån i upp till sex år innan vi får ansvar för en eller flera klasser. Jag gissar att de flesta listar ut att det krävs utbildning för att bli läkare eller advokat, men lärare… det kan man bara bli, liksom. När man inte kommer på något bättre.

Den största utmaningen på mitt nya jobb är dock inte den, att övertyga eleverna om att jag faktiskt jobbar och sliter för deras skull (det ingår inte direkt i mitt uppdrag heller, att övertyga dem om det just). Utmaningen består snarare i att få dem att inse att skolan och skolarbetet faktiskt är av betydelse, att de inte gör det för min skull eller för att vi har skolplikt i Sverige, utan för att de faktiskt lär sig något genom att gå i skolan – att de får kunskaper om sin omvärld och kunskaper om sig själva. Även på mitt förra jobb var jag naturligtvis tvungen att motivera varför vi gick igenom vissa moment och vissa elever var mer ifrågasättande än andra – men här är den andelen så mycket större, och en och annan tycker verkligen att det här med att skriva, till exempel, är helt och fullt meningslöst. Varför ska de skriva något på svensklektionerna? Det räcker väl med att berätta för mig vad de tänker? Och jag förklarar på tusen olika sätt varför skrivande är så viktigt, vilken glädje och nytta de kommer ha av att kunna formulera sig i skrift om de bara ger det en chans, jag talar om kursplanen och kunskapskraven och öppnar upp för att de får omformulera uppgiften nästan hur de vill – bara de kommer igång. För ingenting blir riktigt roligt och lustfyllt förrän man känner att man klarar av det.

Men vissa… vill inte.

Och anledningen till att jag skriver om detta är inte för att jag vill kasta skit på någon eller beklaga mig, utan jag skriver om det för att jag är… fascinerad, och för att det gör mig medveten om mina tillkortakommanden som lärare. Ett av dessa är definitivt det faktum att jag själv var en elev som inte ifrågasatte, som bara gjorde. En skoluppgift, okej, jag gör den. Strunt samma om den kändes meningsfull eller inte. Och oavsett vad det gällde så gick det alltid ganska bra för mig. Jag behövde aldrig hitta vägar runt skolarbetet, för jag hade lätt för mig, visste hur man skulle ta sig an och genomföra en uppgift för att få ett högt betyg. Min ångest handlade inte om att jag inte förstod vad som förväntades av mig eller vad uppgiften handlade om – min ångest bestod i att jag ville vara bäst och i det sociala, eftersom jag inte riktigt passade in i högstadiemiljön, inte uppfyllde normerna för hur en tonårstjej ska vara. Jag kunde dock alltid luta mig mot skolarbetet och kontakten med lärarna, för där visste jag att jag aldrig skulle misslyckas totalt – och det bidrog förstås till att göra skolvardagen uthärdlig.

Min nya arbetsplats är unik på väldigt många sätt. Vi är ett lärarkollegium som verkligen lyssnar på eleverna, som bryr oss om dem, som strävar efter att utmana dem på deras nivå. Vi undervisar elever som har något de brinner för mest av allt i livet, något som inte är ett skolämne – och det är därför de har sökt sig till den här skolan, för att få chansen att utvecklas i sina intressen under skoltid. Eleverna är kreativa, duktiga på att arbeta med kroppen eller med rösten, de vill satsa på sin passion i livet. Och många har misslyckats med skolarbetet i tidigare skolor och därför sökt sig hit. För att få en nystart, för att kunna kombinera det jobbiga med det roliga.

Det är grymt häftigt att få vara en del av detta – men det sliter enormt på energin, för varenda hjärncell måste gnuggas och varenda arbetsmoment motiveras in i minsta detalj för att få med sig alla (eller åtminstone de flesta) på tåget. Och samma motivering, samma anpassning av uppgiften passar givetvis inte för alla. I många fall för jag åtminstone sjutton helt olika konversationer och diskussioner i en klass på tjugofyra. Alla behöver peppas på olika sätt, alla har helt olika utgångslägen och förkunskaper och för vissa handlar det helt enkelt om att de behöver hitta strategier för att på något vis… genomlida grundskolan, hitta ett alldeles eget syfte med att komma dit varje dag och ett mål att uppnå efter att kampen är över. Kampen mot grundskolan. En kamp som också jag mycket väl kan känna igen mig i.

Idag börjar jag jobba lite senare. Jag lämnade Adrian på förskolan klockan åtta och sitter nu och äter hembakad dinkelbaguette, dricker finkaffe och passar på att reflektera och vila en stund innan jag cyklar till jobbet på min nya helt fantastiska cykel. Och den här stunden behövs verkligen, för nej, jag hinner inte vila eller äta när jag vill under arbetsdagen. Ibland hinner jag fan knappt gå på toa.

Annonser

5 svar to “Om kampen mot grundskolan och mina största utmaningar som lärare”

  1. Linnea september 3, 2013 den 1:04 e m #

    I mitt lärararbetsrum myntades uttrycket ”Jag tror jag ska unna mig en kiss” – roligt och sorgligt. Det säger en del om situationen…

  2. Ileea september 4, 2013 den 8:45 f m #

    Åh, det var så intressant att läsa det här! Och ledsamt på sina sätt, att höra hur mycket du har att göra. Jag tror att jag på många sätt har varit lyckligt lottad som är lärarbarn – jag har alltid varit medveten om att lärare också är människor, och dessutom har jag sett hur mycket arbete som lärare gör utanför skoltid. Jag hoppas att det här har gjort att jag har varit åtminstone lite mer förstående mot mina lärare genom min skoltid.

    Det starkaste minnet jag ändå har av hur jag i-n-s-å-g, verkligen begrep i själ och hjärta och inte bara rationellt, att lärare är människor, liksom vi alla är, är då min mattelärare i gymnasiet en gång kom in, lite sent, till lektionen och ursäktade sig för att hon inte hade hunnit rätta våra prov än. ”Jag satt och såg på Prison Break hela gårkvällen, och om någon har säsong två, så vill jag gärna låna den!” sade hon, och det gjorde oss verkligen inget att vi inte fick ut våra prov den dagen.

    Jag kan heller inte låta bli att undra, om det skiljer mycket mellan Sverige och mitt hemland Finland, i fråga om läraryrket. Det känns som om läraryrket överlag har en lägre status i Sverige än här i Finland? Nog för att det ska erkännas att jag under grundskolan inte heller visste riktigt hur man blev lärare, eller snarare hur mycket studier som krävdes för det…

    Ursäkta, det här blev nog ingen konstruktiv kommentar över huvud taget, bara mina spontana reaktioner och tankekedjor!

  3. Elin september 5, 2013 den 10:56 f m #

    När jag gick i gymnasiet visade en lärare upp sitt schema på tavlan, fick mycket mer förstående för situationen då. Man fattar ju liksom att lärarna har mycket att göra, men om man inte vet exakt vad blir det svårt att relatera. Har för mig att det här var i samband med att någon tyckte det tog för lång tid för henne att rätta läxförhör.
    Det är säkert annorlunda i högstadiet men jag tror ändå att vissa elever skulle få större förståelse för hur lärarnas situation faktiskt är :).

    • Helenas bokhylla september 5, 2013 den 7:58 e m #

      Många elever tycks också tro att man bara har deras klass/grupp. Om jag har prov med en grupp på förmiddagen, kanske kl 10, så kan de komma och fråga på eftermiddagen, kanske kl 14, om jag har rättat proven än. Eh nej, för jag har liksom haft tre lektioner till sedan dess. På samma sätt kan de dröja veckor med att lämna in uppgifter, men förväntar sig att det ska vara rättat och färdigt till dagen efter. De små liven…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: