Vi är lika mycket mammor båda två, helt enkelt

4 Sep

Jag har tidigare skrivit om hur jag från början var tokbestämd angående att jag skulle bära vårt första barn. Det handlade inte om någon märklig uppfattning om att den som bär barnet är mer förälder än den som inte gör det, verkligen inte, utan det hade helt enkelt att göra med min otroliga, tja, smått hysteriska längtan efter att vara gravid. Fråga mig inte varifrån denna längtan kom eller vad sjutton jag trodde en graviditet skulle innebära… det var bara något som fanns där inom mig och pockade på, liksom. Kanske handlade det bara om egocentrering och kontroll, vad vet jag.

Idag läste jag presens alldeles fantastiska inlägg om att vara ”den andra mamman”, fast egentligen inte alls någon ”andra” mamma utan helt enkelt en mamma. En mamma som inte har fött sitt barn, men likväl är exakt lika mycket förälder som den mamma som bar och födde barnet. Det är ett fantastiskt rörande inlägg som träffar mitt i prick och alla borde läsa det.

Faktum är att jag till och med blir lite… avundsjuk när jag läser texten. Avundsjuk på det där sättet som jag kunde bli på min fru ibland också, när Adrian var pytte och han somnade så gott i hennes famn, på hennes bröst, i soffan i kuddhörnan. Jag var besatt av det faktum att jag var den som gav Adrian mat, för det var liksom mitt band till honom och det som bevisade att jag behövdes. Om jag inte ammade, vem var jag då? Och på samma gång avskydde jag ofta amningen, för jag kände mig låst, jag hade spända läckande bröst, jag mådde skit nästan jämt och var stressad över bristande rutiner och mjölkstockningsrisken och Adrians ständiga kräkningar och gud vet allt.

Nästa gång, om allt går enligt planen, är det jag som kommer vara den ”andra” mamman. Det är ingenting på gång än (lika bra att skriva detta tydligt, annars börjar väl folk misstänka något) men vi pratar om ett andra barn och vi vill båda ha ett andra barn. Och det känns skönt, tycker jag, att min fru gärna vill bära nummer två. Jag är inte ett dugg sugen på att gå igenom den där graviditetspärsen igen, jag är inte alls peppad på att klämma ut ännu en bjässe ur mitt underliv och behöva bygga upp en sargad kropp än en gång. Däremot är jag väldigt nyfiken på exakt hur det kommer kännas annorlunda när det (förhoppningsvis) blir dags igen, för det är klart att det blir skillnad – jag kommer ju vara den som lyssnar till hjärtljuden och sparkarna på utsidan istället för att känna dem inifrån, och jag kommer vara den som stöttar, peppar och baddar panna istället för att kräkas, krysta och kvida. Det blir annorlunda, men jag kommer fortfarande vara förälder, precis lika mycket som nu. Kanske till och med en lugnare och mer harmonisk förälder? Jag hoppas det i alla fall.

För nej, det är inte jag som är den ”första” mamman till Adrian, och min fru är inte den ”andra”. Vi är mammor båda två, helt enkelt.

…och nu tycker jag att ni klickar på länken till presens inlägg ovan.

Godnatt!

Advertisements

4 svar to “Vi är lika mycket mammor båda två, helt enkelt”

  1. presens september 5, 2013 den 9:30 f m #

    Oj. Tack för länken. 🙂

    Jag var precis lika besatt av matandet, jag. Det är bara jag och min fru som någonsin har flaskmatat vårt barn.

    • Jag tyckte det var så himla fint skrivet, var liksom tvungen att länka 🙂 Hoppas du fick många besök!

      Haha, skönt att höra. Jag lät ju inte ens Lisa mata i början, tyckte det var skitjobbigt… men det hade säkert underlättat en del och gjort mig piggare om vi delat :-/

Trackbacks/Pingbacks

  1. Mat som anknytning och kärlek | presens konjunktiv - september 5, 2013

    […] Sanna skriver om hur besatt hon var av att vara den som gav barnet mat, av att vara oumbärlig och ha en roll som inte går att ifrågasätta. Som jag känner igen det! Vi flaskmatade vårt barn, och det var otroligt viktigt för oss båda att det var vår grej, något bara vi gjorde. Jag har undrat om det var en ickebiomammagrej som min fru hängde på, men det verkar som om det inte är en alltför ovanlig reaktion och inställning. Matningen, blöjbytena och pottningarna (ja, vi lätt-EC:ade) var det som särskilde oss från alla andra, det som bekräftade oss som mammor, oss som familj. Vi var överens redan innan barnet föddes, men det förvånade mig hur viktigt det blev, och hur stort motstånd vi mötte. […]

  2. Mycket vill ha mer | Äpplen och päron - september 10, 2013

    […] läser anelan, presens och Sanna; påminns än en gång om orsakerna till att jag inte ville ha barn – och de flesta handlar […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: