Om inte jag kommer ut – vem ska göra det då?

13 Sep

Igår ägnades hela arbetslagskonferensen åt likabehandling, diskrimineringsgrunderna och normkritiska övningar. Jag och en kollega hade den äran att leda hela mötet och engagemanget var stort från början till slut – vi hann inte ens med allt vi hade tänkt på grund av de aldrig sinande diskussionerna. Kollegorna fick först beskåda en massa ord – etiketter – som jag projicerade upp på tavlan, alltifrån ”kvinna” och ”man” till ”tjock”, ”smal”, ”hetero”, ”flata” och ”svensk”. Sedan fick de fundera över vilka etiketter de sätter på sig själva och vilka andra sätter på dem, vilka etiketter som påverkar dem i deras vardag, vilka etiketter som påverkar hur andra uppfattar dem och så vidare. Därefter gjorde vi övningen ”Ett steg fram” från Rfsl Ungdoms BRYT-material (vilken föga förvånande slutade med att två stycken vita, heterosexuella män med full funktionsförmåga hamnade längst fram i ledet) och även ”Gissa heterot”, då alla fick i uppgift att identifiera vilka som var heterosexuella bland en massa porträttbilder.

Och här blev det riktigt intressant: Väldigt få kunde, eller ville, definiera hur en heterosexuell person ser ut och är. ”Det går ju inte att se!” sa många, men däremot kunde de flesta utan problem tala om hur en homosexuell är och ser ut – naturligtvis. Jag klandrar dem inte, för det är ju just detta som övningen vill belysa: Hur otroligt svårt det är – och även hur otäckt det kan kännas – att benämna normen, att ringa in den, sätta den i fokus. För konstigt nog är det ju så att trots att heterosexuella är så svåra att identifiera, så förväntas de allra allra flesta vara heterosexuella fram tills dess att något annat bevisas – eller hur?

Hos mig väcktes enormt mycket frustration under mötet. Inte för att någon sa något direkt olämpligt eller tycktes ovillig att förstå, utan för det första för att jag insåg hur vansinnigt svårt normkritik faktiskt är (det är näst intill omöjligt att inte falla in och börja tala om avvikaren och därefter landa i ett toleransigt ”vi och de”-perspektiv, där jag naturligtvis blev ”de”) och för det andra för att många – sin välvilja till trots, eller just på grund av den – inte riktigt inser hur jävla tufft det faktiskt är att bryta mot köns- och sexualitetsnormer i det här samhället, hur jävla tufft det är att vara hbtq-person i en heteronormativ miljö och i synnerhet i en högstadiemiljö.

Jag sa att jag inte vågar komma ut för mina elever än. ”Det ska du inte heller behöva”, tyckte de flesta, ”det är ju något privat” – och ja, vem jag lever med tillhör mitt privatliv. Men samtidigt: Om jag inte kommer ut, om jag inte sätter etiketten ”lesbisk” på mig själv inför kollegor och elever – då liksom är jag heterosexuell i alla andras ögon. Eleverna tar för givet att jag lever och har barn med en man. Och vad händer då? Då finns det ingen, inte en enda på den här skolan som bryter mot heteronormen, då tillåts den fortsätta härja fritt och då fortsätter alla tonåriga hbtq-personer på skolan sitta där i sina trånga garderober och må skit i det tysta, för att det inte är okej att som tjej prata om vilken tjej man är kär i, för att det inte är okej att som kille benämna den kille som är snyggast, för att det inte är okej att som kille klä sig i normativt tjejiga kläder, för att alla ungdomstidningar vänder sig till heterosexuella cis-ungdomar, för att de flesta vuxna i skolan trots allt oftast ”råkar” prata om föräldrar i termer av ”mamma och pappa” och alltid ”råkar” blinka enbart åt tjejerna och fråga dem vad de tyckte om den där snygge manlige idrottsvikarien. Och så vidare.

Den enda gången homosexualitet nämns i skolan (och nu talar jag om skolor generellt) är när någon pratar om hur ”gay” den där trista skoluppgiften är, när någon (som igår) ryser och garvar högt när hen inser att romanen hen lånade handlar om två ”lebbar”, när någon på skämt kallar någon för ”jävla bög” eller under svensklektionen tycker det är helt okej att säga (på skämt eller spelat allvar?) att hen vill ”döda alla bögar”. Det är bara då vi existerar. Och trans finns naturligtvis inte alls, för det nämns aldrig över huvud taget någonsin.

Det är jäkligt lätt – för en heterosexuell person – att tycka att jag inte behöver berätta om min sexuella läggning, det är jäkligt lätt att – när diskussionen dyker upp – tala om för alla att ”jag bryr mig inte vem du ligger med” eller ”alla människor får bli kära i vem de vill!” Men när hela miljön runt omkring en andas heteronorm, när litteraturen vi läser direkt eller indirekt gestaltar heterosexuella relationer och har cispersoner i huvudrollerna och när allt annat än hetersexualitet anses vara privat, hysch pysch och rentav något äckligt… då är det inte konstigt att hbtq-personer mår dåligt, känner sig och blir utsatta, och då har vi fortfarande ett väldigt stort problem.

Och jag blir så frustrerad att jag skakar inombords när jag skriver om detta.

(Jag vill dock tillägga att det förstås känns grymt bra att vi på mitt jobb ska ögna en hel projektvecka åt likabehandlingsplanen och diskrimineringsgrunderna, och det är toppen att ha en chef som verkligen engagerar sig. Men den där frustrationen, den kommer ändå, just för att vi trots allt har en så lång väg kvar att gå.)

Annonser

11 svar to “Om inte jag kommer ut – vem ska göra det då?”

  1. susitar september 13, 2013 den 1:10 e m #

    Jag har också tänkt på hur viktigt det är att de som är modiga nog är förebilder för dem som inte vågar. Åtminstone är homosexualitet något som det talas om, något som blir mer accepterat. Det finns många grupper som inte skyddas av någon diskrimineringslag, som det aldrig talas om, som anses ha sig själva skylla.

    Jag blev uppfostrad av en mor som uppmuntrade mig till att vara mig själv, och jag lärde mig från henne fördelarna i att organisera sig och engagera sig. Det har lett till att jag enligt vissa ”visar upp mig” för mycket, jag har en vän (som kan nog anses queer) som ändå tycker att jag inte borde tala om vissa saker, att jag borde ha förståelse för att folk blir upprörda, äcklade …

    I vissa fall väljer jag att skriva insändare eller på annat sätt kontakta media. Med risken att ses som någon som bara är ute efter uppmärksamhet… när det jag vill är att berätta för andra som mig att de inte är ensamma. Bana vägen för andra.

    Jag minns när jag gick i högstadiet. En tjej (som jag var olyckligt förälskad i) lade sig i när några andra tjejer pratade kränkande om flator. Hon avslöjade på kuppen att hon var bisexuell, antagligen för att visa att ”du tycker ju inte jag är äcklig, eller hur?”… men det ledde till en massa kommentarer i korridorerna från elever som hon knappt kände. Folk pratade med henne som ”bi-[förnamn]”. Jag är själv bi, var öppen med det till vänner och familj… men jag sa inget den dagen i klassrummet. Jag skämdes sedan över att min vän fick alla de här kommentarerna på sig, och jag slank undan.

    • Ja, just det där att man vill ”visa upp sig” – åh, vad det irriterar mig. Och den andra, och än värre, baksidan av att vara öppen är ju risken att bli utsatt för kränkningar. Visst, vem som helst av mina elever kan hitta till min blogg bara genom att söka på mitt namn, den risken tar jag. Men att säga i klassrummet rakt upp och ner, puh, det är otäckt. Än.

  2. emma september 13, 2013 den 1:31 e m #

    Men ååå vad du är grym på att skriva. Formulera dig kring hur verkligheten är. Själv har jag tidigare arbetat i Kriminalvården på en kvinnoanstalt. Jag funderade länge och väl på om huruvida jag skulle vara öppen gentemot de intagna tjejerna om hur jag levde. I början sa jag ingenting. Jag tog ju bla urinprov och gjorde visitationer mm. Var rädd att någon kanske skulle ta illa upp. Svarade att jag har en sambo på frågan om jag levde med någon. Men så gifte jag mig med min fru. Måndagen efter bröllopet stod jag och delade medicin. Den första tjejen såg på en gång att jag hade ytterligare en ring på fingret och i stort sett skrek ut till de andra att emma har gift sig! Ojoj nu började frågorna ösa över mig om vad han hette min blivande man, om jag skulle byta namn till hans efternamn, om han var svensk eller inte osv. Tillslut sa jag att jag har faktiskt gift mig med min fru. Och jag skall ta hennes efternamn. Det tystnade fort, med följdkommentarer som att det är heeelt ok, ååå va du är cool osv. Inte för att jag egentligen behöver deras godkännande men det kändes skönt i hjärtat ändå. Dessutom hade jag kollegor som gått till arbetet iklädd garderoben trots flera årtionden av gayäktenskap. Även dessa kvinnor vågade nu träda fram, både gentemot våra kollegor men också till de intagna tjejerna. Jag vill inte påstå att bara jag var orsaken till detta men jag har av vissa kollegor fått denna bekräftelse genom att det sagts till mig ”du är en frisk fläkt som blåst genom denna anstalten och lyft taket flera meter i vad som accepteras” det är en av de bästa komplimangerna jag fått.
    Med detta vill jag bara säga att ingen tjänar på att inte vara öppen. Det finns alltid någon som vågar vara sig själv för att man då kan se att man inte är ensam. Som lärare, kriminalvårdare , dagisfröken, politiker eller sopgubbe det spelar ingen roll. Det viktiga är att våga visa vem man är och bara det kan förändra världen i steget till acceptans.. /emma

    • Tack! Vad glad jag blir! Det här inlägget bubblade inom mig igår kväll när jag stod på Grönan och lyssnade på Loreen och jag är glad att det för en gångs skull inte försvann iväg över natten eller en lektion…

      Härligt med den positiva responsen på ditt jobb! Visst leder öppenhet i de flesta sammanhang till något positivt, men risken är ju också att man utsätts för kränkningar och liknande, och… ja, då drar man sig för det helt enkelt. Jag brukar inte, men nu gör jag det.

      • emma september 13, 2013 den 5:17 e m #

        Positiva och positiva, bland vissa var det nog inte så positivt. Utan arbetsplatsen besatt tyvärr en ytterst nedsättande syn på vissa plan. Där det föregick skämtsamt förvisso (fortfarande inte roligt) en massa tjat om kvinnligt och manligt. Med andra ord att kvinnorna skulle veta sin plats och att den var i köket, att vi utan män inte fick gräsmattan klippt och en massa annat dravel. Jag rörde om i grytan lite så att säga. Lyfte och konfronterade. Pratade med chefen och bland kollegor om att det är viktigt (allra helst med tanke på vad och med vilka vi atbetar med) att alla får vara den de är utan att man drar invandrarskämt så fort den mörka killen går ur rummet eller skämtsamt undrar vem sommär mannen eller respektive kvinnan i förhållandet för det måste ju bara vara så.. Ibland tröttnar jag på att vara öppen men smtidigt är jag mer trött på detta ytterst gammalmodiga sätt som folk är på. När man för 1000de gången hör. ”Alltså jag har inget emot bögar, eller jo om de stöter på en, men er lesbiska har jag inget emot”. Då blir jag så trött och känner att jag bara är tvungen att vara öppen och gå emot eller konfrontera ge lite svar på tal. Men visst kan man känna sig ensam i de stunderna, kränkt eller just bara trött.
        Jag har varit med om att personal på en tidigare arbetsplats (då i missbruksvården) varit oroliga för mig då jag även där var öppen bland klienterna. De var rädda att jag skulle kunna råka illa ut eftersom det inte var så accepterat i de kretsarna med gayare. Jag påtalade då att jag är själv trygg i min läggning och är öppen för samtal kring hbtqandet för den som önskar. Och så sa jag till arbetsgruppen att man ibland kan bli förvånad hur väl vissa kan ta emot sanningen istället för att fortsätta vara undrande.

        En gång råkade jag ut för glåpord av en påverkad klient (som inte var ”min” klient) som dessutom gick emot mig.. Men då ställde sig en annan klient (”min”) ivägen och gjorde klart att visst, jag var gay men lika bra ändå!! Då var jag mäkta stolt! Så till större delen har jag mött positiva reaktioner.

        Men oavsett är det stundtals ledsamt och ensamt i rollen som den som blir gay med hela arbetsplatsen, i ditt fall en högstadieskola. Man vill ju helst inte bara vara ”plitflatan” ”lärarlebben” osv utan helst bara vara sig själv och inte att ens läggning är det mest vesentliga med sig själv. Att ens läggning är det första någon tänker på när personen skall pata med en. Ojoj långt svar, hur som tack för en grym blogg! Och ursäkta fröken för meningsbyggnadsfelen i min text. Jag skriver som jag pratar.. /emma

  3. Chiaki september 13, 2013 den 2:54 e m #

    Jag håller helt med i allt du skriver. Det blir så svårt med det där ”det är bara att behandla alla lika”-tänket, för det kommer inte att hjälpa när vi från början har olika grundinställning till olika personer.
    Det blir extra tydligt när du skriver om att man aldrig pratar om hbt i skolan (bara som något problematiskt) och här tror jag absolut att man kan bli bättre på att lyfta fram utan speciellt svåra medel (både i skolan och andra ställen).

    • Nej eller hur! För alla blir inte likadant behandlade, vissa osynliggörs och glöms bort, jämt och ständigt. Förutom när de kränks, förstås. Det värsta som finns är när folk påstår sig vara ”fördomsfria” – för det innebär bara att de inte är medvetna om sina fördomar. Vi har alla massor av normer inpräntade i oss, vare sig vi vill eller inte…

  4. Elin - tankar från draknästet september 13, 2013 den 5:40 e m #

    Bra inlägg! Det är ju precis som du skriver, så himla lätt att fastna i normer och gamla spår. Minns när vi hade en ny tjej på jobbet som berättade om sin sambo och hur jag förutsatte att det var en kille, utan att fråga. Så visade det sig att det var en tjej, och jag kände mig så inskränkt. Nu tänker jag på alla gånger som jag har ”gissat rätt”, det är ju lika fördomsfullt det.

    Förresten så tycker inte jag att du ska stressa över att komma ut inför eleverna, du ska göra det när/om det känns rätt. Tycker jag 🙂

  5. Maria september 13, 2013 den 7:53 e m #

    Inser på alla vis, att det är ”lätt” att vara bi (som jag är) därför att man inte tas på allvar, dvs man kommer undan som en heterperson. På samma gång blir jag också lite ledsen av samma orsak – jag blir inte tagen på allvar varken av de som är hetero eller de som är homo. OK, det är inte riktigt sant, men attityden har alltid varit att jag ”måste bestämma mig”. Om vaddå? För nån annans skull eller?
    Jag visste precis hur jag kände redan när jag var 13 år, då hade jag inget ord för det (bisexuell) men det bekymrade mig inte heller.

    Jag har haft förhållande med kvinnor och med män, nu lever jag med en man som jag hyser den största kärlek för och ses därför såklart som en heterosexuell kvinna. Men bara jag vet, att det jag känner innerst inne, att vore det inte för att denna man är som han är (på så många sätt jag inte kan beskriva, mer än min själsfrände) så skulle jag leva med en kvinna.

    För min underbara, och i mångt och mycket fördomsfria mor, försökte jag förklara…men trots att hon hade flera gaymän i sin bekantskapskrets, så blev jag inte förstådd.

    Nu tror jag faktiskt att jag tappat tråden på vad jag skulle skriva… men för mig som gick i skolan i stort sett hela 70-talet och en bit in på 80-talet, hörde aldrig talas om någon där som inte var hetero. Mina egna känslor hade jag som sagt inte fått någon benämning på än, och vad jag minns belystes aldrig någon annan sexualitet än hetero.
    Min farbror var bisexuell, min pappas bästa vän vara homo. En av min mammas väninnor var bi.
    Men det bara liksom var. Jag frågade inte, så ingen behövde förklara.

    Antar att vi kommit långt de senaste 25 åren, men kanske ändå inte tillräckligt långt.
    Jag antar aldrig något om vem någon har ett förhållande/lever med, men jag är säkert inskränkt på många andra sätt.

  6. Ifrågasättaren september 16, 2013 den 5:31 e m #

    Väldigt bra skrivet!

Trackbacks/Pingbacks

  1. Om bävan inför och betydelsen av att komma ut som hbtq för eleverna - Det öppna klassrummet - maj 16, 2014

    […] I ett inlägg på min egen blogg i höstas skrev jag om varför jag alls ”måste” komma ut, och Sara länkade även dit i sitt inlägg om att vara 27 år, lärare och tillbaka i garderoben. För många undrar ju just det: Varför behöver eleverna känna till ditt privatliv? Vad har din sexualitet med undervisningen att göra (ditt sexliv, skriver de ibland, de som älskar att misstolka)? Var lite professionell! Men faktum är ju att min familj, min kärleksrelation, min vardag är en liten del av min roll som lärare; för alla dessa bitar gör mig till den jag är, både som privatperson och som yrkesutövare. Och när man arbetar med människor – i synnerhet med ungdomar – som man träffar flera timmar varje dag, känns det jättemärkligt att tvingas dölja en så stor del av sig själv. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: