Ett ostrukturerat inlägg utan poäng – om liv, arbetsliv och skrivardrömmar

19 Sep

Igår kväll hängde jag lite på twitter. Det var rätt länge sedan nu, de senaste veckorna har jag bara skrivit något halvvettigt någon enstaka gång i veckan utöver att jag delat ett och annat blogginlägg, en och annan intressant artikel. Jag har inte orkat helt enkelt. Inte ens något om skolan har jag pallat skriva, för när jag kommer hem är jag dränerad, uttömd på engagemang, idéer och glöd. Nej, jag kan inte ens komma på något att uppröras över som är så pass viktigt att jag vill dela med mig av det.

Sunt, tänker någon, för varför måste man dela med sig av allt nu för tiden? Bättre att komma hem och bara släppa allt vad sociala medier heter, eller? Världen går inte under om just jag undviker att kontinuerligt posta 140 snärtiga tecken under en vecka eller två, naturligtvis inte. Men det handlar inte riktigt om det. För mig illustrerar den där orkeslösheten, avsaknaden av idéer och engagemang något osunt – för jag är ju en engagerad och diskussionslysten person. Egentligen, i vanliga fall. På nätterna sover jag bra, tack vare att hela kroppen och hjärnan stänger av helt och hållet, och det är ju tur det – men samtidigt är det ett tecken på att livet, arbetslivet!, är aningen för stressande och uttröttande. Eller åtminstone ett bevis på att jag måste hitta nya strategier att förhålla mig till arbete och fritid.

Någon lärare som känner igen sig?

Under min barndom och ungdom, fram till någonstans under lärarutbildningen älskade jag att skriva – framför allt skönlitterära texter. Att hitta på karaktärer var något av det bästa jag visste och jag var fan bra på det också. Medan jag skrev målades deras ansikten och kroppar upp i huvudet, deras minnen och drömmar, deras vardagsliv, arbetsförhållanden, relationer. Ibland – ofta – blev det inga färdiga berättelser, utan bara just en utförlig personbeskrivning, en människa och en situation som det skulle kunna gå att berätta vidare om. Men ändå. Jag skrev och jag var kreativ.

Och oj vad jag saknar den där kreativiteten nu! Men jag kan inte skriva längre. När jag försöker blir det som att backa tillbaka bandet till 14-årsåldern och orden känns både barnsliga och fattiga (jag skrev faktiskt bättre då, förmodligen för att jag var just 14 och inte knappa 28 som nu) och det tar stopp direkt. Jag kan inte måla upp några karaktärer, inte alls. Och jag har definitivt ingen aning om vad som skulle kunna hända dessa ännu obefintliga, högst potentiella karaktärer, för jag kan inte komma på några situationer eller livsöden som vore intressanta nog att berätta om. När jag drömmer om att skriva igen så kan jag bara tänka på just de texter och berättelser jag påbörjade under högstadiet och gymnasiet. Jag minns karaktärernas namn, jag minns deras bakgrund, jag minns historierna om dem. Men att återuppliva dem nu? Nä. Det går inte riktigt.

Häromdagen slog det mig att jag nog är ganska… mätt på människor och att det är därför som jag inte kan skriva. Mätt, överstimulerad eller avtrubbad, jag vet inte. Jag möter så otroligt många människor i mitt jobb varje dag, så många personligheter med vitt skilda bagage och när min skrivlust dyker upp och jag tänker att jag skulle vilja påbörja en historia om en fiktiv person (eventuellt inspirerad av en faktisk individ) så tar det bara stopp. Karaktärsbiblioteket är överfullt och hjärnan orkar inte ens fantisera om att låta ytterligare en person ta plats där inne i skallen.

Samtidigt finns det ju många lärare som också skriver, till och med romaner om just skolmiljön, så jag menar inte att min så kallade åkomma är typisk för lärare. Eller handlar det kanske bara om att författande lärare är bättre på att sortera alla intryck?

Well. Jag vet inte, och jag orkar inte bli långrandig. Men för att åtminstone göra en ansats till att sammanföra de lösa trådarna i det här inlägget så tänker jag, precis som jag skrev i början, att jag måste hitta bättre strategier för att sära på jobb och fritid. Det är sjukligt svårt i det här yrket, för det flyter liksom ihop och arbetsdagarna är jäkligt långa (ni missade väl inte den här briljanta texten av Skrivbordspedagogen för något år sedan, förresten? Jag lovar, den är inget skämt). Men jag måste göra det ändå, för om jag inte har någon ork eller något engagemang kvar att ägna mig åt saker som jag brinner för och skulle vilja utveckla utanför jobbet – då kommer jag inte orka med mitt jobb heller.

Ps. Jag är positiv ibland också. Och idag har hittills varit en ganska bra dag. Okej?

Annonser

9 svar to “Ett ostrukturerat inlägg utan poäng – om liv, arbetsliv och skrivardrömmar”

  1. Calle september 19, 2013 den 5:10 e m #

    Gnäll på bara! Jag kan låtsas lyssna och säga ”mmm…” med jämna mellanrum.

    Fast jag håller med dig. Det är inte roligt att känna att orken inte räcker till att göra det som en vill göra. Och jag jobbar inte ens…
    Så om du kommer på ett bra sätt att strukturera tillvaron så är jag tacksam om du berättar det!

    Ps – Du skriver ju bra, väldigt bra, här! Basåattduvet…

    • Tack för komplimangen!! 🙂 Kortare texter av den här typen funkar uppenbarligen… men jag skulle vilja skriva något längre, och något som inte är på riktigt. Också.
      Välkommen tillbaka, förresten. Det var ett tag sedan, känns det som 🙂

      Och japp, jag återkommer om jag mot förmodan hittar en lösning…

      • Calle september 20, 2013 den 9:59 f m #

        Ja, jag har legat på blogglatsidan på sistone. Har inte känt mig inspirerad helt enkelt. Börjat lite på halvfart nu, sådär. Tur att såna som du håller ställningarna i bloggvärlden! 🙂

  2. Sofia Hård september 19, 2013 den 5:46 e m #

    Det här med att orken inte räcker till så här i terminsstart, det känns mycket bekant. Jag är helt knäckt på kvällarna, men så tajmade jag också läsårsstarten med att bli gravid (där de första veckorna är…tja…mindre roliga om vi säger så), skola in sonen på dagis, börja vabba en dagisförkyld son m.m. Och det som drabbas är (bland mycket) skrivande. Jag har alltid skrivit i alla möjliga sammanhang, men nu finns det varken tid eller energi till något. Men jag hoppas det är en övergående fas. Läraryrket går ju lite i vågor, ibland är det mer hektiskt, ibland åtminstone en aning lugnare. Så jag hoppas att det vänder snart.

  3. feministlararen september 19, 2013 den 6:15 e m #

    Alltså. Det är jag. Det är mig du beskriver. Det fulla karaktärsbiblioteket, försöken att skriva som bara verkar omogna och tafatta, tröttheten och inspirationens totala frånvaro. Är det verkligen såhär terminsstart känns för alla? Hur fan orkar folk vara föräldrar ovanpå det? Sköta om en sjuk mamma? Skjutsa till fotbollsträningar, laga middag (jag har inte lagat middag en vardagkväll sen jag började jobba), natta ungar, torka barnsnor, stryka skjortor, tanka bilar, gå ut med hundar…

    • Läraryrket är inte riktigt kompatibelt med ett övrigt liv. Vilket är helt jäkla sjukt. Åtta timmars ostörd sömn och lugna kvällar är liksom ett måste för att orka – men hur många fixar det? Skönt att vi är fler ändå, eller nåt…

  4. Emma - hörselresan september 20, 2013 den 7:32 f m #

    På tal om lärare och genus. Idag berättade en kollega om en ”jätterolig” lek barnen i årskurs två lekt på ett skoldisco (lett av två lärare) som tydligen kallas ”bröllopsleken”. Barnen delas upp i två grupper, och ja, givetvis en pojkgrupp och en flickgrupp. Flickorna sitter i ett rum och pojkarna väntar utanför. Båda grupperna får lappar med olika yrken på och pojkarna får gå in i rummet med flickor, fråga en av dem ”vill du gifta dig med mig?” Hon frågar ”vad jobbar du med?” Han svarar ”sotare”. Hon säger nej tack alternativt ja tack bereoende på yrket hon har på sin lapp.

    VAD FAN!!!!!!!! Jag blir mörkrädd när jag hör om dessa så kallade pedagoger. Nog FAN ska de veta bättre än så!!!!! Sjukt upprörd blev jag.

    • Nej men fy så fasansfullt!! Fattar de inte vad de pysslar med? Både heteronormen och att man SKA bli ihop med någon över huvud taget, plus den grejen att de ska paras ihop utifrån yrken. Va?

      • Emma - hörselresan september 20, 2013 den 9:37 f m #

        Och att flickor ska vara passiva, heeelt ok vänta på att mannen kommer på sin vita häst och räddar dem….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: