Flatfilmsfredag – vecka fjorton

4 Okt

Himmel och plättar och thank god, det är fredag! Vilken vecka, alltså. Helt jäkla otroligt. Skulle självklart kunna orera om den i ett två A4-sidor långt inlägg, men det har jag inte det minsta lust med (och dessutom ingen tid till) – utan istället blir det flatfilmsfredag för hela slanten. För att på något vis ändå knyta an till min vardag så väljer jag en film som jag faktiskt såg om för bara ett par dagar sedan, som utspelar sig i skolmiljö och eftersom jag den senaste veckan känt mig så urbota trött på heterosexualitet så blir det dessutom en film helt utan betydande heterosexuellt umgänge. Eller jo, tonårstjejen som har sex för första gången har det med en kille, men huvudpersonerna tillåts – tack för det – vara helt och fullt lesbiska. WEB.60011Late bloomers från 1996. Och alltså… första gången vi såg filmen, efter att vind för våg ha klickat hem den från discshop, så höll vi på att smälla av när den ena huvudkaraktären dök upp i bild. Förlåt, jag vill inte lägga en massa vikt på eller raljera över utseende men i det här fallet bara måste jag. Lite. Frisyr och klädsel känns inte bara extremt mycket nittiotal (eller snarare åttiotal?!) utan det ser även en smula skabbigt ut, hela alltet. Framför allt i den första scenen, som förstås ger ett första intryck av filmen. Till Ms Groseharts försvar måste jag dock medge att jag själv ganska ofta ser både svettig, trött, rödmosig och überalldaglig ut när jag jobbar, i synnerhet mot slutet av längre dagar då eleverna har ätit upp min livsglädje och sminket kladdats ut över halva ansiktet.

Nåväl. Just den biten är trots allt rätt fin med den här filmen, för det är verkligen två mycket ovanliga kvinnor – utifrån den romantiska film-normen sett, menar jag! – som får stå i centrum här. Och trots att hela omgivningen, mer eller mindre, ifrågasätter deras kärleksrelation så står de upp för den i vått och torrt; de håller inte på och velar kring huruvida de verkligen är lesbiska eller inte: De är kära i varandra och som publik tvivlar man inte en sekund på det. Vilket förstås är väldigt fint.

Vad jag dock funderar över gällande filmer som dessa (tänker även på It’s in the water och Serving in silence) är lite hur man ska… förhålla sig till dem, eftersom de är så uppenbart daterade genom sitt fokus på komma ut-historien, omvärldens reaktioner, homofobi och heterosexualitet som uppenbar norm. Äsch, jag vet inte, det kanske inte är så mycket att fundera över. Man får betrakta dem som ett stycke hb(t)-historia, helt enkelt – och glädjas åt att det i vissa delar av vår kära värld har gått åtminstone aningen framåt sedan dess.

Förra veckans flatfilmsfredag hittas här.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: