Nu måste jag skriva om vår underbara unge igen

12 Okt

Alltså tvååringar. Eller i alla fall: Vår tvååring, vår Adrian. Det är verkligen det sötaste och mest fantastiska jag någonsin upplevt. ”Varje ålder har sin charm”, hör man titt som tätt och hittills har jag inte riktigt kunnat hålla med: Nej, det var inte kul att ha en nyföding, inte heller att ha en åttaveckorsbebis och inte särskilt skoj med en tiomånaders heller faktiskt (även om det var klart bättre än att ha en nyfödd). Att ha en ettåring, en 18-månaders… jo, då började jag fatta grejen med barn och tyckte till och med (ibland) att kul-procenten översteg jobbigt-procenten – men jag kunde definitivt inte ana hur jäkla underbart det kan vara med en tvååring. Det är nu det börjar! Så känns det.

Adrian börjar liksom bli ett barn. Ett ganska stort barn. Han pratar i flerordsmeningar sedan en (rätt lång?) tid tillbaka, härmar hela fraser och hittar på egna små historier – han fantiserar! – han kan flera synonymer för de flesta ord och har koll på motsatser. Han lägger in ord som ”kanske”, ”istället”, ”egentligen” och ”eller” när han pratar, han börjar få allt bättre fason på sångtexter, har stenkoll på vad som händer i alla favoritböcker och vet precis vilka personer vi känner som hör ihop med varandra. Hans minne är helt enormt skarpt. Att hitta på saker tillsammans med honom är numera riktigt roligt. Visst tjafsar vi, visst lägger han sig på golvet då och då och skriker ”orka nuuu!!!”, visst vägrar han jackan och springer åt fel håll och visst tappar jag tålamodet som fan titt som tätt – men han är med, han är en individ och det går verkligen att kommunicera med honom. Tänk, vilken tur vi hade som fick just honom; denna friska, starka, pigga, kloka, nyfikna rackarunge!

Förut hade jag ångest inför att ta mig iväg någonstans; packa väskorna med ett rastlöst barn hängande i hasorna/skrikande på golvet eller i vagnens liggdel, påklädningen, logistiken kring prylar, blöjor, mat och hämtning av vagn i källaren… puh, det stressade enormt. Och nu? Jag klär på mig i lugn och ro, han blir påklädd, vi klär på oss ytterkläder och… går ut. En blöja och kanske en uppsättning kläder finns med i en påse, allt annat löser sig. Och Adrian älskar att dra ut på äventyr, att hänga på lekplatsen, att åka cykel, hälsa på hemma hos folk eller, som idag, åka till badhuset och simma. Vi har kul ihop, vi busar, vi myser, vi kramas. På morgonen säger han att han ”älska mamma”, ger oss en puss med nappen i munnen och sen frågar han om vi ska ”fissa kaffe?” Så gulligt att jag smäller av varje gång och jag vill genast äta upp honom eller åtminstone spela in exakt varje minnesvärt ögonblick och spara på ett säkert ställe.

Hur gör man för att inte glömma allt det här? Ni som har äldre barn, hur har ni gjort? Har ni skrivit upp varenda litet megasött uttalande och fotograferat alla pillemariska ansiktsuttryck som ni sedan stoppat i hundratals fotoalbum? Eller har ni bara varit i nuet, njutit och förundrats och sedan… fortsatt att förundras? Vi har inte hunnit göra något ”mitt första år”-album (de förtryckta är ju alla så vansinnigt heteronormativa och att göra ett eget tar liksom extra lång tid – skyller jag på i alla fall) och det lär inte bli något ”mitt andra år”-album heller, men jag förmodar att det får vara okej så. När Adrian är 14 och frågar hur han var som liten får vi väl helt enkelt låta honom läsa den här bloggen samt hoppas att Instagram inklusive alla gamla uppladdningar fortfarande existerar. 1378019_10151728988342404_2119924283_n

Annonser

16 svar to “Nu måste jag skriva om vår underbara unge igen”

  1. oxhen oktober 12, 2013 den 7:35 e m #

    Med första barnet, otroligt ambitiösa. Skrev en egen bok typ dagbok, både under graviditet och efteråt. Klistrade in bilder, ultraljud, ettårskalaset etc.

    Andra barnet. Har en bok på ca, tre sidor, kanske någon bild?

    Tredje barnet, ingen bok. Inget klistra in och klippa. Erkänner att jag har sjukt dåligt samvete över det här. Får försöka kompensera på andra sätt 😉

    Och håller med om tvååringar såklart, rent nå sjukt söta 🙂

  2. postdbt oktober 12, 2013 den 8:14 e m #

    Det är likadant för mig. Jag har en 2,5-åring och älskar den här tiden med barnet då han pratar, sjunger, lagar mat och vi umgås på ett helt annat sätt. Som bebis var det bara omvårdnad och eftersom mitt barn var ett missnöjt och på många sätt känsligt barn så var det väldigt krävande. Visst är det jobbigt med trotsutbrotten nu men i övrigt så är det ju kul! Alla dessa charmiga saker som barnet säger eller gör (mitt barn är också fullt inbegripen i att det ska göras kaffe om morgonen) som får mig att smälta varje dag gör ju tillvaron så väldigt annorlunda jämfört med att ha en bebis. Bara en sådan sak som att jag kan be honom läsa för mig (det där med att lära sig böcker utantill verkar vara tvååringars speicalitet) om han vill läsa bok när jag inte kan för att jag lagar mat eller så gör ju livet lättare. Vi har en blogg om barnet som intresserade får tillgång till och så har vi (mest min man faktiskt) gjort en fotobok till jul över året som har gått.

  3. Malin oktober 12, 2013 den 8:32 e m #

    Till min lillasyster (en sladdis) hade vi en liten anteckningsbok med hårda pärmar där alla i familjen skrev någon sida då och då om roliga saker hon hade gjort eller sagt. Väldigt uppskattat av henne och oss andra nu när hon är lite äldre.

  4. Helena oktober 12, 2013 den 9:18 e m #

    Jag tycker också att det bara blir bättre. Jag kände som du att det var runt ett år som det verkligen började kännas roligt att ha barn, innan var det så mycket ångest kring så många saker. Här hemma verkar vi nu vid 3,5 ha tagit oss förbi den värsta trotstiden och även om det blir konflikter emellanåt (mer av maktkampstypen) är det betydligt mer harmoniskt. Och samtalen man kan ha är underbara!

    Jag hade en dagbok att fylla i under graviditeten, vilket är rätt kul att titta tillbaka på. Eftersom det finns ett album hos mina föräldrar där mamma gjort lite anteckningar från när jag var nyfödd och något år framåt och jag minns hur roligt jag tyckte det var att läsa i det albumet när jag var liten har jag försökt göra det då och då själv. Vi framkallade också ett antal foton från bebistiden, men de hamnade inte i album förrän två år senare… Fast det bästa med de pappersbilderna var att när vi hade inbrott och datorn blev stulen fanns åtminstone bilderna från barnets första år kvar, annars hade allt det varit borta. Det var jobbigt nog att filmer försvann på saker som hennes första steg och sånt 😦

  5. Majas bekännelser oktober 12, 2013 den 9:55 e m #

    Åh vilken jättefin beskrivning av Adrian! Och det är helt okej att känna så med åldrarna! Alltså att det är nu det börjar bli roligt! Jag kände också så. Det är ju så mycket roligare när man kan börja kommunicera med sina barn. Vår yngste är nu 2,5 och det blir bara roligare för varje dag tycker jag!
    Kram Maja

  6. Calle oktober 12, 2013 den 10:48 e m #

    Som luttrad mor till sex barn skulle jag kunna säga att han bara samlar pluspoäng för att ni ska härda ut två-och-ett-halvt-års-åldern. Men eftersom jag inte vill förstöra glädjen ska jag inte säga nåt om det. I stället säger jag;
    – Härligt! Åh, det är så fantastiskt med barn! Det är bara att njuta av varje sekund!

  7. Fråga Ugglan | Klok som en coffeetablebok oktober 13, 2013 den 5:54 f m #

    Kunde inte hålla med mer. Hela första året tyckte jag mest man hörde uppmaningar typ ‘njuuut, det går så snabbt’. Och det gick ju rätt snabbt, tur nog, men inte njöt jag. Det kändes mest som ett hån faktiskt. Men sen! Jag skulle kunna tänka mig fler barn, om jag kunde få en färdig tvååring, börja där liksom. Och vänta bara till tre år! 🙂 Med en fjortonmånaders så känner jag mest att jag räknar ner till två, att då, äntligen, börjar det. Skönt att ha en äldre faktiskt, så jag vet att det lättar snart, annars skulle jag nog vara rätt uppgiven.

  8. Kliar och sticks oktober 13, 2013 den 6:28 f m #

    Jag tycker inte att bebisar är roliga men från ettårsåldern och framåt är det så otroligt mycket underbara ögonblick man får vara med om! En tvååring skulle man alltid ha, för det är ju precis då som de börjat bli så där fantastiska och smarta och roliga. Sedan bara fortsätter det, men då blir man till slut lite mindre förundrad eftersom man fattat att man hela tiden är så såld på sitt barn.

    Trots skrämmer inte mig. Jag har tusen gånger hellre ett treårigt trotsmonster än en bebis som sover dåligt.

  9. Majas bekännelser oktober 13, 2013 den 8:12 f m #

    Jag kom på ett tips kring hur man sen ska komma ihåg småbarnsåldern. Vi tänkte (lägg märke till tänkte!) ordna fotoböcker med barnen för att inte bara behöva slå på datorn sen för att minnas. Gå in på valfri fotoföretags hemsida och välj ut de foton du vill ha i en bok. Jag tror du kan lägga till lite text om du vill. Då kan man ju ha tex en bok per år. Eller per fem år. Det tar väl en heldag att välja, men sen är det klart!
    Och sedan använder du bloggen till resten av minnena!
    Bra va? Kram Maja

  10. presens oktober 13, 2013 den 9:44 f m #

    Jag tyckte att det var underbart med en bebis, och sen har det bara blivit bättre och bättre och härligare och roligare. Jag är en sån som alltid tänker ”nu är bästa tiden”.

    Men jag är usel på att dokumentera. Foton finns det i massor – mobilfoton – och en del filmer, och roliga saker hon säger lägger jag ut på Facebook (nej, inte till alla jag är vän med). Inte alls särskilt avancerat, men å andra sidan är det rätt mycket mer än vad jag har från mina första år.

  11. Anna J oktober 13, 2013 den 10:39 f m #

    Fissa kaffe – så himla gulligt. Jo, jag tänker så här att du har ju en del nerskrivet om er fina Adrian i din blogg. Det är ju en dokumentation om något. Ha en fin söndag du och din familj!

  12. peachbeast oktober 30, 2013 den 1:56 e m #

    Har inte gjort ett smack med varken 4-åringen eller 1-åringen. Tycker att det är för jobbigt och att jag hellre njuter av nuet.
    Ett förslag är att utgå från ett ”mitt första år”-album och modifiera det genom att klippa, klistra, måla och rita. Så gjorde jag och syrran när vi skulle göra ett album var till mamma och pappa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: