Ett genusinlägg, helt enkelt

13 Okt

(Den som kan finna en mer träffande rubrik till detta spretiga inlägg vinner ett pris i form av ära och berömmelse.)

Jag och Adrian slank in hos frisören i centrum igår för att jag behövde fixa till några hårstrån efter senaste klippningen och jag fick genast syn på något av det mest provocerande jag vet: En tvåbarnsfamilj med en dotter och en son, dottern i femårsåldern och klädd från topp till tå i rosa, med långt hår och tofsar, sonen i tvåårsåldern och alldeles nysnaggad (snaggad) samt klädd i knallblått. Jag kan inte hjälpa det: Jag blir irriterad. Inte för att långt hår, rosa kläder och tofsar är fel eller fult, inte för att kort hår och blå kläder är fel eller fult; utan för att de har ett barn av varje kön och så uppenbart ser dem och fostrar dem till att bli två individer av helt olika art, och förstås för att de på förhand har bestämt vem som är vem, vem som passar i vad, för vem det är ”så himla skönt” att ha kort snagg och för vem det är ”så himla fint” att ha håret i tofsar.

Missförstå mig inte, jag har ingen aning om hur dessa två föräldrar uppfostrar sina barn – de mår säkert jättebra och blir älskade och allt sånt där – men just den där… bilden, den visar så tydligt hur samhället ser ut med avseende på kön, hur stark tvåkönsnormen och cisnormen är. Och för mig, som genusmedveten och normkritisk förälder, är det helt enkelt ofattbart att det finns så många som uppenbarligen ser på sina barn som kön, och dessutom aktivt vill pressa ner dem i någon av enbart två olika könsmallar. Jag förstår det inte alls. Egentligen är det faktiskt rätt fascinerande, för deras världsbild måste ju ligga så otroligt långt ifrån min.

Samtidigt tänker jag allt oftare på hur svårt det kommer bli att värja sig från samhällets stora könspådrag, och framför allt skydda Adrian ifrån det ju äldre han blir. Sedan han började nya förskolan har det hänt att han pekar ut ”pojkar” och ”flickor” bland barn vi möter, han kallar sina större leksaksdjur för ”pappor” och de mindre för ”mammor” och det lär väl inte dröja länge innan han konstaterar att vissa prylar är ”tjejgrejer”. Dock vet jag såklart att vi föräldrar har stor möjlighet att påverka och det kommer vi naturligtvis försöka göra så gott det går – genom samtal, genom vårt språkbruk generellt, genom vilka filmer vi tittar på och vilka böcker vi läser tillsammans. För verkligheten är som bekant brokigare än stereotyperna och det kommer vi förmedla till vårt barn.

Och på tal om just böcker (häng med i svängarna!): Det gäller onekligen att se upp. Vi har fått ärva en del böcker, ett stort gäng har burits upp av släktingar från diverse grovsoprum och återanvändning välkomnas självklart. Dock är inte allt särskilt genusgodkänt, och viss litteratur är snarare rent jäkla skadlig skulle jag vilja påstå. Alla böcker av Sören Olsson och Anders Jakobsson till exempel (ett vidrigt exempel hittas här), för att inte tala om de gamla Jan Lööf-böckerna som förutom att de helt och hållet saknar kvinnliga karaktärer även reproducerar konservativa, ja, rasistiska föreställningar om vissa kulturer.

Vad som läses på förskolan vet vi dock inte, men eftersom det är därifrån Adrian har snappat upp både den ena och den andra ”sanningen” om kön så känner vi att vi snarast måste ta ett snack med dem. Den här lilla litteraturlistan ska de få: wpid-IMG_20131012_124742.jpg…och sedan får vi se om vi behöver gå så långt att vi köper böckerna själva. Självklart är böcker inte allt, men jag är tvärsäker på att de påverkar en hel del – om inte annat så kanske personalen får upp ögonen för hur de också kan (borde) tänka, agera och tala om och med barnen för att undvika att reproducera normer som skapar avvikare och osynliggör en himlans massa individer. Och ju starkare normerna är bland barnen (ju fler pojkar som har kort hår och flickor som har långt osv…), desto mer aktivt måste de vuxna arbeta för att vidga deras föreställningar – det står ju till och med i läroplanen.

Annonser

9 svar to “Ett genusinlägg, helt enkelt”

  1. Åh herre gud böckerna om Sune! Fick ärva dem och hittade dem plötsligt långt in i bokhyllan och började intet ont anandes läsa för min 8-åring. Jag har ju gjort om berättelser förr som har varit genusvidriga men det var ju betydligt enklare när det inte var kapitelböcker och ungen själv inte var lika smart och läskunnig. Jag lyckades lite för bra för han älskar Sune (som nu mer är världen bästa kompis och inte tjejtjusare osv osv) och jag har tragglar mig igenom tre suneböcker på samma sätt.

    De andra tre råkade visst bara försvinna… *harkel*

    • Den andra mamman oktober 13, 2013 den 5:08 e m #

      Jag har jobbat som bibliotekarie under 10 år och här kommer ett erkännande: alla Jacobsson/Olsson-böcker har jag genom åren ”råkat” knöggla in bakom andra böcker i hyllan. Oooops, liksom.

      Bonus: På bibblan där jag jobbade nu i helgen var det för en gångs skull inga heteronormativa barn i faggorna. Tvärtom: Ett totalt genusmedvetet klätt barn med långt hår och lugg kallades Knut. Hade lika gärna kunnat heta Klara. Fina grejer!

  2. Maria oktober 13, 2013 den 6:35 e m #

    Det finns en mängd böcker kvar från min barndom, jag är mina föräldrars enda barn och de hade nog rätt svårt att slänga, dessutom blev jag också min mormors sista barnbarn så inga kusiner kunde ärva. Det är allt från typ pekböcker med giraffer och bilar, via de små böckerna (13 x 13 cm, 14 sidor) med två rader på varje sida vidare till böckerna om Svarta hingsten och alla Wahlströms-med-gröna-ryggar. De där grönryggade böckerna som var för ”killar” var det bästa jag visste, eftersom personerna där tilläts hoppa från stenmuren, cykla på bakhjulet och skita ned sig när de klättrade i träd.
    Som jag själv, alltså.

    Häromåret ville jag rensa lite i högarna och bad min kusin om hjälp. Vi hade lite kul när vi kikade i böckerna, fast jag fick styng av vemod. Inte nödvändigtvis för att jag skulle ha läst i dessa böcker för ett barn som inte blev, men mer för att jag blev påmind om att det var fina stunder när mina föräldrar läste för mig, och jag hade gärna velat dela med mig av bilder och berättelser för en liten lyssnande parvel, och se dennes framsteg till att kunna läsa själv. Det var lycka för mig, läsa en bok på egen hand.

    Nåväl, vad som hände var att jag hade bestämt mig för att skänka böckerna och diverse leksaker till nåt bra ställe; barnsjukhus och förskola var nog mina första tankar. Så säger min kusin ”du, det är nog inget vettigt ställe som vill ha de där böckerna”. Vilket jag nog anat men behövde få bekräftat. Eftersom jag har väldigt, enormt, svårt att bara slänga saker i bra skick så gav jag dem till en välgörenhetsorganisation med hopp om att den förälder som kommer dit har synen på och vettet att välja ut de böcker som fungerar idag och sen elda upp resten i braskaminen eller lägga i returpappersinsamlingen (minus omslaget då, som bör hamna bland kartong).

    Dockorna då, de flesta i orört skick utom min älskade trasdocka Lisa (ja, sant) med hår av lingult garn och (av mig) påmålade fräknar. Hon, och en docka till som mamma stickade finkläder till får nog stanna hos mig, men dockhus, småtrollen och mjukdjuren får nog flytta.
    Brio-spisen, hm, kanske den kan vara av intresse nu när alla är så matlagningsintresserade? 😉

  3. Elin - tankar från draknästet oktober 13, 2013 den 8:10 e m #

    På tal om att bli provocerad: Barnvaktade ett tvåårigt flickbarn härförleden. Hon hade ett par ”tjejjeans” (de hade en rosa glittrig sten på knappen…) som var så jäkla tajta att hon knappt kunde röra sig. HON ÄR TVÅ ÅR!! Jag vet att hennes föräldrar älskar henne och är jättebra och snälla människor, men alltså. Ska nog presenta dem med något från din boklista 🙂

  4. Linn oktober 14, 2013 den 2:55 e m #

    Bra inlägg! Ser att det är några böcker från Olika förlag och vill också tipsa om deras bokpaket med handledningar till förskola och skola. Jag har fått beställa bara några utvalda böcker med handledningar också. Handledningarna är bra att utgå ifrån om en vill prata med barnen om böckerna på olika sätt. Kanske tipsa om det till förskolan?

  5. susitar oktober 15, 2013 den 9:16 e m #

    På tal om blå pojke och rosa flicka… jag har två kusiner som uppfostrades ungefär så. ”Polisen” och ”Prinsessan” kan vi väl kalla dem, då jag har ett inramat porträtt där de kallas just så (obs, båda i dagisåldern då). Nu när ”Polisen” är 14, så har han ju länge sedan övergett många av de där stereotypt grabbiga sakerna, och blivit en nyanserad person. Han är hårdrockare med långt hår, och bakifrån är det jämt och ständigt folk som tror att han är tjej. Först så blev han ledsen, funderade på hur han skulle se ”mer ut som en kille”… men numera bryr han sig inte. Ibland blir han t o m glad, för han vet att ifall han rättar en vuxen som sagt fel, så blir de vuxna så generade att han kanske får en glass eller något som ursäkt. Han är väl inte androgyn, men åtminstone lever han inte för enbart manliga ideal, har egna intressen som inte bara kommer från hans kompisar i klassen.

    Hans syster däremot… det känns som hon aldrig växte ur den där ”prinsessfasen” som många 3-åringar går igenom. Hennes liv kretsar kring kläder, uppmärksamhet, pojkband och osv. Hon har lätt för att byta åsikt om saker helt enkelt baserad på vad hennes kompisar säger.

    Båda har jag försökt ”öppna” lite. Jag som är äldre än dem har varit förebild i många avseenden. Har behövt förklara att bögar inte är äckliga, att en kille kan ha på sig rosa byxor, osv. Vissa av dessa uttalanden som kom från barnen var helt klart något som en klasskamrat sagt och de bara apat efter, utan att ens riktigt veta vad de pratat om. Men framför allt har jag fokuserat på att inspirera dem till att lära sig och tycka om kunskap, genom att ge böcker i födelsedagspresent osv.

    Hm… jag vet inte vad jag ville säga. Kanske det att en person som uppfostrats könsstereotypt kan hitta sin egen väg, men att det också kan finnas en risk att de ”fastnar” i en väldigt könsstereotyp roll och blir väldigt måna om att göra andra till lags och passa in?

    Oavsett, jag tror att numera när regnbågsfamiljer blivit vanligare, eller åtminstone synligare, så kommer böckerna och filmerna så småningom. Rätt som det är så tänker man väl knappt över att en karaktär har två pappor, precis som man knappast höjer på ögonbrynen över en kvinnlig president/statsminister på film längre.

  6. Freja oktober 16, 2013 den 10:27 e m #

    Skönt att det är fler än jag som bannlyser Bert och Sune, så idiotiska böcker att jag inte fattar hur de kan bli så populära. Och sen klappar jag mig lite på axeln. För vi är en heterofamilj, med en son och en dotter. Men när vi var runt bland folk när ungarna var små blev sonen alltid tagen för att vara flicka och dottern blev alltid tagen för att vara pojke. Och det absolut skönaste med hela historien är att INGEN AV DEM BRYDDE SIG! Varken son eller dotter tyckte det var något som kändes fel eller var pinsamt. Så har jag inte lyckats med nått annat med mina barn så har jag i alla fall lyckats med att ge dem en grundtrygghet som vilar på att de är individer, inte ett kön…

  7. Martina oktober 18, 2013 den 12:54 e m #

    Min son som fyller 4 nu säger faktiskt fortfarande nästan alltid ”barn”, aldrig ”flickan” eller ”pojken” etc, om han inte direkt härmar någon. Jag är rätt överraskad över det, för även om vi föräldrar konsekvent använder ordet ”barn” så är förskolan han går på sedan ettochetthalvt år tillbaka allt annat än genusmedveten. Fröknarna pratar mycket om tjejer och killar. Jag hade definitivt trott att det skulle få större påverkan. Dock är det en ganska liten och väldigt lugn och trygg förskola och eftersom det inte är så många barn i samma ålder (eftersom den är åldersintegrerad eller vad det heter, 1-5-åringar i samma grupp om 19 barn) så leker både pojkar och flickor automatiskt tillsammans, och de andra tre ”stora” pojkarna på förskolan är inte speciellt grabbiga så jag tror inte det är så mycket snack om hur killar eller tjejer ”ska” vara. Även om tjejerna på förskolan har mycket rosa och klänningar på sig som kommenteras av fröknarna hur fina de är, men det verkar han inte ha noterat för han har aldrig sagt något om ”tjejkläder” eller ”tjejfärger” eller liknande.
     
    Det jag tror framförallt förskonat oss är att vi inte har någon tv, och bara tittar väldigt lite på utvalda barnprogram på datorn ibland. För böcker kan man ju alltid anpassa och byta kön på karaktärerna lite som det behövs. (Och gömma de mest stereotypa böckerna när min mamma eller svärmor är på besök).
     
    Men attans vad djupt det sitter! Trots att jag tänker mycket på detta måste jag varje dag bita mig i tungan när jag av gammal vana kallat hunden eller gosedjuret eller legogubben för ”han” (vilket gör att jag blandar hej vilt eftersom jag korrigerar mig nästa gång 🙂 Om jag inte aktivt tänkte på detta skulle 95 procent av alla okönade figurer i böcker eller i verkligheten få vara ”han”. Så som de flesta vuxna gör. Vilket ju är helt löjligt, för i verkligheten är ju långt ifrån alla bussschaufförer eller poliser eller läkare män. (Och definitiv inte alla djur!) Världen så som den presenteras för barnen av de vuxna är ännu mycket mer könsuppdelad än den är i verkligheten (som om den inte räckte!).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: