Vad tusan är en manlig förebild?

17 Okt

Jag hade nästan glömt bort/tillfälligt förträngt (eller trängt bort, för att använda den korrekta psykologiska termen) att det finns folk som tycker att barn är i ett gigantiskt behov av både ”manliga” och ”kvinnliga” förebilder, men så påminde mig Lady Dahmer igår genom sitt inlägg på just detta tema. Hennes åsikt är givetvis att barn behöver förebilder, dock är könen på dessa förebilder tämligen ointressanta – och jag håller givetvis med.

Framför allt frågar jag mig vad fan ”manliga” respektive ”kvinnliga” förebilder är för något? Är det könsorganen man talar om? Att barn behöver få se lika många kukar som fittor under sin uppväxt för att få rätt balans i tillvaron? Är det personernas könsidentitet som är det viktiga, det vill säga att såväl cismän som transmän fungerar som ”riktiga” ”manliga” förebilder – eller krävs liksom att de får lära känna åtminstone en tvättäkta (inom citationstecken) karlakarl med helskägg, ölmage och en liten förtryckt gullig fru? Finns det liksom några riktliner för hur manliga dessa manliga förebilder bör vara? Och exakt hur kvinnliga bör de kvinnliga förebilderna vara? Utifrån vilken norm då?

Nä, ni hör ju själva hur otroligt knasigt detta låter. Men lik förbannat finns det som bekant personer – till exempel en och annan kristdemokrat/sverigedemokrat och andra skeptiker till homoföräldrar – som menar att barn mår allra bäst av en mamma och en pappa – och när jag tänker efter så har även vi fått frågan någon gång för länge sedan hur vi tänker kring det här med manliga förebilder just. Hur skulle vi säkerställa att vårt barn fick en sådan? Och vi visste inte riktigt vad vi skulle svara, men nog svarade vi säkert att ”eh jo, barnet kommer ju ha morbröder och morfäder och vi känner faktiskt en hel del andra, eh, män…” – för att inte vara oartiga, och för att vi någonstans i vårt inre hade den socialt nedärvda föreställningen om att det inte riktigt skulle räcka att vara två engagerade, omhändertagande, trygga, kvinnliga föräldrar.

Titt som tätt talas det även om unga män som hamnat snett i livet för att de saknat en ”fadersgestalt” och alla unga kvinnor som hela tiden träffar ”fel” killar, ja, även dessa anses ha saknat den trygga fadersfamnen och söker den därför nu någon annanstans…

…och om detta tänker jag framför allt två saker:
1. Vad dessa vilsna själar förmodligen saknade var trygga vuxna.
2. Genom att vi ständigt talar om att det var en pappa eller en mamma som saknades, ja, då kommer ju de individer som inte haft en sådan närvarande känna att något verkligen fattas dem. Dessutom upprätthålls därigenom normen att män och kvinnor automatiskt bidrar med olika saker i en uppväxande individs liv och att individen aldrig kommer bli ”hel” om hen inte får ta del av båda dessa ”beståndsdelar”.

(Här skulle jag även kunna skriva ett par rader om att vårt barn blivit till med hjälp av donator och att vissa envisas med att se denna donator som en frånvarande far – men i sådana dumheter orkar jag inte gräva ner mig just nu.)

Sammanfattningsvis tycker jag helt enkelt att föreställningen om att barn behöver ”manliga” respektive ”kvinnliga” förebilder är skitmärklig. Vad barn behöver är, som sagt, goda förebilder. De behöver trygga vuxna som respekterar andra människor, de behöver kärlek och omtanke, de behöver sociala meningsfulla sammanhang och stimulans att utvecklas. Alla barn har inte detta och det skadar/hämmar många av dem naturligtvis – men att koppla denna problematik till ett visst kön eller för den delen till biologi, nä, det skapar bara ytterligare problem. Däremot tänker jag förstås att det är av godo att barn möter många olika människor, just för att lära sig att människor är och ser olika ut – och då skadar det naturligtvis inte att det bland dessa människor finns både män, kvinnor och andra, i olika åldrar, med olika hudfärg, funktionsförmåga, klädsel, kroppsstorlek, sexuell läggning och så vidare.

(Ytterligare tillägg för vidare reflektion: Är det inte rätt intressant att just kön ständigt anses vara den absolut viktigaste kategorin – medan det för många inte alls anses viktigt att barn möter t.ex. personer med olika hudfärg, sexuell läggning eller funktionsförmåga?)

Advertisements

48 svar to “Vad tusan är en manlig förebild?”

  1. Helena oktober 17, 2013 den 10:14 f m #

    Ja du, jag förstår mig inte heller riktigt på den där idén om att man måste ha en av varje kön. Tills någon bevisar något annat är jag övertygad om att de problem som sägs bero på avsaknad av en manlig förebild snarare har att göra med att man blivit lämnad och en känsla av att vara övergiven/oälskad av en person som rimligtvis borde älska och ta hand om en. Att det sedan ofta är en pappa har väl mer att göra med att det oftare är fäder än mödrar som är frånvarande i barns liv, vilket i sin tur har med gamla könsroller och liknande att göra.

    Nu har visserligen vårt barn en förälder av varje ”sort”, men jag skulle verkligen önska att det fanns fler personer som vårt barn kan möta i vardagen som inte är vita, heterosexuella och priviligierade medelklassmänniskor, för jag vill att hon ska förstå att världen innehåller så mycket mer än så. För än så länge är hon inte så fast i sina uppfattningar och jag skulle vilja ge henne en mångsidig bild innan samhället får henne att fastna i hur det ”ska” vara.

  2. AnnaCarin oktober 17, 2013 den 10:26 f m #

    Jag lever ju ensam med min son, även han har en donator (nä ingen far, ingen pappa). I vår närhet har vi mestadels vuxna som är bra förebilder – vare sig de har snopp eller snippa. Jag försöker alltid berätta vad vi har i vår familj istället för vad vi inte har. Vi har en mamma, ett fantastiskt barn, en mormor, tre kusiner, en moster och mosters man som är en väldans bra förebild. Vi fokuserar inte på vad vi inte har. Vi har ingen katt tex. Inte mycket fokus på det. Dock märker jag att han bondar extremt lätt med män vi träffar, de som jag skulle kategorisera som bra förebilder. Mycket lättare med män än med kvinnor, även om de också är väldigt bra förebilder. Det tycker jag är intressant och jag skulle vilja förstå det bättre.

    • presens oktober 18, 2013 den 11:32 f m #

      Det här fick mig att tänka på en t-shirt jag såg en gång. En tecknad bild av två pappor och två barn som tydligt är en familj. Det ena barnet säger: Varför är vi en så konstig familj? Varför är inte vi som alla andra? Det andra barnet fyller på: Ja, varför har inte vi en hund?!

      • AnnaCarin oktober 18, 2013 den 11:38 f m #

        hahaha en sån vill vi ha 🙂

  3. Calle oktober 17, 2013 den 10:34 f m #

    Du skriver klokt. Instämmer i allt.

    Dessutom kan en ju undra om det är genomtänkt att tycka att barn ska ha manliga förebilder. För vad står manligheten för egentligen om vi ska se krasst på saken? Våld, krig, intolerans, egoism, förtryck, frånvaro – listan kan göras lång. Som jag ser det kanske det är tryggast för barn att hållas så långt borta från män som möjligt?

    • Hehe, jag håller med dig. Kände mig dock inte riktigt modig nog att skriva det rakt ut just idag 😉

      • Calle oktober 17, 2013 den 12:54 e m #

        Fick jag vara det i stället, då! 🙂

    • Maria oktober 17, 2013 den 7:22 e m #

      Känns tyvärr som ni har en tokig uppfattning om män om ni tycker så. Män kan vara fantastiska förebilder de också

      • Har du läst mitt inlägg? Sista stycket? Här talar vi inte om enskilda män på individnivå, vi talar om den stereotypa mansrollen som ofta höjs till skyarna som något eftersträvansvärt. Behöver inte förtydliga mer än så känner jag. Min önskan är att kön ska vara fullständigt oväsentligt, men i en ojämställd värld är det tyvärr inte så.

      • Maria oktober 17, 2013 den 9:34 e m #

        Okej, då missade jag det. Jag menade inte min kommentar som kritik, jag såg bara din kommentar här ovan och uppfattade dig fel.

  4. Johanna oktober 17, 2013 den 12:02 e m #

    Ja jag håller med dig! Har aldrig riktigt förstått vad det är den manliga förebilden ska bidra med som inte andra vuxna är kapabla till.

    Och detta tangerar ju onkeligen ”debatten” om vikten av fler män i förskolan. Ett område nu regeringen satsar pengar på. Vad exakt är det som män ska bidra med i fsk. Visst det är bra att se män som är omhändertagande osv. Men forskning (bla Marie Norbergs avhandling Jämställdhetens spjutspets) visar också på att män i förskolan tenderar att bli busiga fotbollsmän som tar befäl över snickarboden. Typ.

    Calle: 🙂 Eller hur!?

    • peachbeast oktober 17, 2013 den 12:33 e m #

      Män på förskolan har ju inte med detta att göra känner jag. Det är snarare ytterligare en produkt av ett patriarkiskt samhälle. Likaså är resultatet ”busiga fotbollsmän” också en produkt av detta.

      I övrigt håller jag med dig fullt ut. Barn behöver förebilder – inte förebilder med snopp och snippa!

  5. peachbeast oktober 17, 2013 den 12:34 e m #

    Fy fan vad bra skrivet!

  6. Chiaki oktober 17, 2013 den 12:54 e m #

    Jag tror faktiskt att könet på den vuxna förebilden spelar roll i dagens samhälle. Jag tänker lite som när man analyserar filmer och ser på hur olika karaktärer framställs beroende på kön. Vilken roll har kvinnorna/männen i filmen?
    Samma sak tror jag att det är bra att se över hur personerna i barnets omgivning är, vad förmedlar de och vilken roll har de. Upptäcker man t.ex. att alla män mest bidrar med skoj och lek medan det är kvinnor som sköter ”jobbet” med att t.ex. ta hand om barnet kanske man kan fundera på att ”hitta” en manlig förebild som avviker från det.
    Jag tror att det är viktigt att tänka på kön för att se hur det verkligen ser ut, och kunna förändra det. Sen hoppas jag att könsstereotyper så småningom ska försvinna, så att det i framtiden absolut inte ska spela någon roll vilket kön barnets förebilder har.

  7. Mira oktober 17, 2013 den 2:55 e m #

    Amen på den! Jag fick höra både det ena och det tredje om hur puckad och självisk jag vvar som inte gjorde en abort och därmed förvärgrade min son en pappa. Herre gud, fattade jag inte att det stackars barnet kommer bli kriminell om han iinte har en manlig förebild?

    Vad jag svarade på det är inte rumsrent nog att skriva här, men nu står vi här, nästan fyra år senare. I vår umgängeskrets finns män som är homosexuella, bisexuella, män som föredrar att bära kjol, män som är aktiva feminister, män som kan lägga golv och mjölka en ko, män som inte reagerar minsta lilla på att se min son med hello kitty keps och rosa klänning, män som lär min son spela fotboll och byta blöjor och framförallt: män som aktivt visar honom att han är älskad. Ingen av dessa egenskaper kan tillskrivas hans biologiska pappa, och därmed anser jag fan att jag har gjort mitt barn en tjänst. Eftersom det inte finns någon pappa på plats så har han så mycket lättare (enligt min uppfattning) att knyta an till andra män, och eftersom varenda man som finns tillgänglig är praktexemplar på manliga förebilder så kan jag inte tänka mig att det skulle vara något negativt.

    Sen tycker jag mycket om AnnaCarins (som kommenterat tidigare) sätt. Att fokusera på det man har.

  8. Lena i Umeå oktober 17, 2013 den 3:15 e m #

    Jag levde ensam med min nu vuxne son sedan han var 1. Det har alltid retat mig när man förklarar stökighet hos ungdomar med att de växt upp med en ensamstående mamma. Särskilt med tanke på att min son aldrig haft några problem, och har vuxit upp till en underbar person, med mycket bra värderingar. Han har helt enkelt haft bra vuxna omkring sig i form av mig och mina nära släktingar. Sen ska det också tilläggas att han var ”ett enkelt barn”. Det finns naturligtvis barn som har problem trots att de växer upp i trygga och bra familjer. Men det kan ju även vara barn i traditionella familjer som har det så.

  9. Hannah oktober 17, 2013 den 3:17 e m #

    Med risk för att bli påhoppad här men det känns som om de flesta här inne inte tycker att papporna ( där det finns en pappa) är viktiga. Är det inte lite som att faktiskt säga att män inte är lämpliga som föräldrar? Jag är oerhört glad för att min son har en pappa som engagerar sig i sin sons liv på alla sätt. Leker, busar, är bättre på att trösta/söva än vad jag är mm.mm. Är inte han lika viktig förälder/förebild som jag är? Vi skaffade barn tillsammans och självklart är han minst lika viktig i vår sons liv. Allt annat borde väl vara hemskt?

    • Han är naturligtvis lika viktig som du! Men inte i första hand för att han är man utan för att han är en bra förälder, precis som du. Och hade ni varit två kvinnor/män istället eller om du varit ensamstående hade det också varit bra, så länge barnet fått trygghet, kärlek osv. Min poäng är att det inte är könet som är det viktiga utan att det finns bra förebilder. Och ska man se till den manlige stereotypen så klarar sig de flesta bra utan den, det betyder ju inte att personer med snopp/manlig könsidentitet är skräp – naturligtvis inte!

  10. redzheadz1106 oktober 17, 2013 den 4:21 e m #

    Mycket bra skrivet! Innan du och Lady Dahmer tog upp detta har jag nog alltid tänkt lite i banorna att ja, en av varje är ju logiskt. Men tittar man på familjebildningar nu och historiskt sätt, där folk blivit uppfostrade av alla möjliga kombinationer av familjemedlemmar och andra så känns det löjligt att anta att heteroman + heterokvinna borde vara den ultimata familjebildningen.

  11. sarah oktober 17, 2013 den 5:01 e m #

    Jag växte upp utan en pappa(han dog när jag var i magen). För mig som tjej så kan jag säga att jag haft tur att jag haft min mamma iaf, det är mycket som man inte kan prata med en man om när man växer upp, (första mensen, killar, senare i livet graviditet osv) och så tror jag det kanske är för killar som växer upp utan pappa. Många saker är ju pinsamma att prata med mamma om.

    • Att vissa saker är pinsamma att som tjej prata med pappa om har ju med normer att göra, som lär oss att vissa saker angår tjejer och andra angår killar. Vi har en son (även om vi nu inte vet hur han kommer definiera sig såklart) och för oss är det självklart att han kommer kunna identifiera sig med oss/någon av oss. Det vore ju jättemärkligt om jag skulle ha inställningen att ”en son inte kan tala om allt med sin mamma”. Klart han kan!

  12. Hannah oktober 17, 2013 den 6:04 e m #

    För mig är det faktiskt viktigt att han är man, för då får vår son en bra manlig förebild som B kan spegla sig i och lära sig hur man växer upp till en bra man. Vi har ett ansvar att se till att våra pojkar inte blir tex ”knullgubbar” som det pratas väldigt mycket om nu.

    • Jag motsäger inte att bra förebilder av manskön är av godo – och i alla familjer med två föräldrar är det ju superviktigt tycker jag att båda ta ansvar och bryr sig om barnen – jag tror dock inte att identifikationen med vuxna förebilder för barn är könsavhängig. Adrian växer upp med två mammor som tycker det är skitviktigt med genus och normkritik och kommer naturligtvis få ett jämlikhetsperspektiv med sig hemifrån = förhoppningsvis inte växa upp till en knullgubbe eller en förtryckare. Det behövs liksom inte en förälder med samma könsorgan som barnet eller en förälder ”av varje” för att barnen ska kunna identifiera sig och bli demokratiska respektfulla individer (vilket inte betyder att två föräldrar av olika kön är fel, självklart). Det är det som är poängen med mitt inlägg och det jag tror på.

  13. Hannah oktober 17, 2013 den 6:38 e m #

    Jag tror att vi i grund och botten tycker lika, men har olika ”erfarenhetsvinklar” på det hela 🙂 vi kommer ju prata mycket om ursprung m B för att hans pappa och faster är adopterade och att de är mörka och att B har fått färg av sin pappa.

    • Ja, mitt utgångsläge är ju att kön ska vara fullständigt oväsentligt i den perfekta världen 🙂 Just nu lever vi i ett samhälle där kön är väldigt viktigt, det råder tvåkönsnorm, cisnorm, heteronorm och det antas därmed att män och kvinnor alltid är olika och bidrar med olika saker. Avvikare till dessa normer bestraffas på olika sätt (och snackar vi normer kring vithet och etnicitet har vi ju samma problem fast utifrån ett annat perspektiv…). Vi vill lära A att kön ÄR oväsentligt, sedan kommer han förstås lära sig ändå att det finns personer av olika kön och att villkoren för dessa ofta är olika… men ja, att två biologiska föräldrar eller att en förälder av varje kön är nyckeln till lycka och välgång, nä, det tror jag bara skapar problem. Det vore som att tänka att det är synd om A som ”bara” har två mammor eller att det är synd om din kille för att han vuxit upp med icke-biologiska föräldrar.

      Hmm, ett till blogginlägg? 😉

  14. susitar oktober 17, 2013 den 6:49 e m #

    Låt mig säga emot dig lite. Jag tycker det är viktigt att ha förebilder av olika kön, ålder, utseende. Det behöver inte vara just familjemedlemmar eller föräldrar. Men ett barn behöver träffa vuxna av ”olika sorter” just för att förebygga fördomar om vissa grupper. Jag som växte upp med en ensamstående mamma och syster kunde ju gå på alla möjliga myter om ”hur män är”, just för att jag inte träffade män så ofta, inte pratade med dem om allvarliga saker.

    Så jag håller med dig om att män och kvinnor inte är så olika varandra. Däremot så tycker jag det är viktigt för barn att lära känna människor av alla möjliga kategorier, just för att lära sig att likheterna är större än olikheterna. Det är därför det är även bra med mor- och farföräldrar (äldre förebilder), vänliga grannar, mostrar, fastrar, farbröder och morbröder… desto fler vuxna att lära sig av och kunna anförtro sig till, desto bättre.

    • Det håller jag med dig om (och fastslår också i sista stycket) – det jag motsätter mig är den i många sammanhang allmänna uppfattningen om att män och kvinnor bidrar med olika saker och därmed ger olika perspektiv, att barn endast kan identifiera sig med personer av samma kön som de själva, att kön anses så jävla fundamentalt och självklart och att ”kvinna” är en sak och ”man” en sak. Och när folk uttrycker ”han saknade en fadersgestalt!” så reproduceras alla dessa normer på ett bräde. Det är min poäng 🙂

  15. Maria oktober 17, 2013 den 7:17 e m #

    Alltså, jag har vuxit upp med en mamma och en pappa, båda var snälla och hyggliga föräldrar och de levde tillsammans hela min barndom och uppväxt (och resten av sina liv) vilket jag förstår inte var så vanligt, varken under mitt 70-tal eller 2010-talet.

    Har en barndomsvän som från lågstadiet och ända upp till gränsen mellan tonåring och vuxen, hade starka obehagskänslor så fort han fick se en man med mustasch.
    Varför? Jo, pappan i den familjen (träffade honom nån gång) var en mycket obehaglig man med mustasch. Självklart hade han inte varit mindre obehaglig om han rakat sig, jag vill bara vara tydlig med vad en ”bild” av något obehagligt kan göra för ett barn.
    Säkert hade min vän varit ”better off” med en frånvarande fader.

    En före detta kärlek hade föräldrar som, enligt min, och hens, åsikt inte borde ha fått skaffa barn alls, hur hemskt det än låter. Alla i syskonskaran blev agade och häcklade; nån var ful, nån var dum, nån var fet och sladdisen, mitt ex, var den som inte borde blivit till men ”kådisen sprack”. Pappan är död sen många år, men mamman kallas inte ”mamma” utan ”avelskossan” – det är hens sätt att hålla sig över ytan, efter att ha bearbetat det under lång tid men ändå inte kommit helt över det.
    Hur bra har föräldrarna varit som förebilder där? Två av de fem syskonen har själva problem med sitt föräldraskap har jag hört…

    Som alltid Sanna skriver du klokt och bra, jag håller fullt med dig om att vuxna – Bra – förebilder hjälper ett barn att växa upp till en klok och bra vuxen, och då spelar givetvis inte den vuxnes kön en enda roll.

  16. Fredrik oktober 17, 2013 den 11:04 e m #

    Jag skulle bara vilja säga att den manliga könsrollen av idag är ett bekymmer för mig som pappa, inte för att jag på något sätt känner att jag måste leva upp till något utan för att jag regelbundet blir avfärdad som en andra klassens förälder. Med läkare som tycker att jag borde vänta i väntrummet när min fru fått krämpor under graviditeten etc. Det finns allt för många tillfällen som folk bildligt talat klappar mig på huvudet för att jag visat mig intresserad/engagerad i mitt föräldraskap men sedan tydligt varit besvärade av att jag inte håller mig undan så att de kan prata med den ”riktiga” föräldern.

    Vad jag egentligen ville säga var: tack Sanna för att du tar upp det här, du har rätt i vad du säger och vi är alla förlorare som det är idag.

  17. Johanna oktober 18, 2013 den 9:04 f m #

    Mycket bra skrivet! Så kom jag att tänka på: är det samma fixering vad gäller behovet av kvinnliga förebilder till barn som exempelvis växer upp med två pappor?
    Tycker överhuvudtaget att många lägger för mycket vikt vid huruvida båda könen finns representerade bland barns förebilder eller inte. Håller med om att barn behöver trygga, goda förebilder oavsett kön. Punkt slut.

  18. Frida oktober 20, 2013 den 2:04 e m #

    Jag tycker barn behöver både manliga och kvinnliga förebilder just för att vi bemöts olika och därmed har olika perspektiv. Du som kvinna kan ju bara anta hur det är att bemötas som man, likväl som män inte kan berätta för oss kvinnor hur det är att vara kvinna. Därför tror jag det är viktigt att ha både manliga och kvinnliga förebilder för att just få båda perspektiven.

    Sen håller jag inte med dig om att anledningen till att man helst pratar mens, sex osv som tjej med sin mamma beror på någon norm som gör att det skulle vara pinsamt att prata med sin eventuella pappa. Jag har valt att prata med min mamma för att hon vet hur det är eftersom hon också är kvinna. Män har ju ingen aning om hur det är att ha mens, hur kvinnlig pubertet känns osv. När din son kommer in i puberteten har du ingen aning om hur det kommer kännas för honom, vilket en pappa hade kunnat veta.

  19. susanne oktober 20, 2013 den 4:47 e m #

    Det viktiga är väl att barn har förebilder och inte vilket kön som förebilderna och barnen nu råkat få. Min partner o jag har 3 barn.Hon har 2 tjejer på 12 o jag en kille på 13.Hittills har vi då inte saknat ngn slags manlig förebild När ungarna nu kommit i puberteten trodde vi att det kanske kunde bli annorlunda spec kanske för min son Han är ju enda av hankön.Men hittills har allt funkat som vanligt och han är inte ett dugg blyg att t.ex vara naken med os 4 tjejer.Barnen har egna rum här hemma men på resor och så delar dom sovrum så klart Men det är heller inga problem .Hittils har vi bara haft tjejkompisar som sovit över.Undrar hur det blir med en killkompis

  20. Tessa i höghuset oktober 21, 2013 den 9:12 e m #

    Hm, åh vilken intressant diskussion. Men jag går nog ändå runt med föreställningen att det är viktigt med både manliga och kvinnliga förebilder. Samhället talar om för oss att kön är viktigt, och kanske har vi också ett biologiskt behov av att definiera oss själva (inte bara utifrån kön såklart), och då tror jag att det är viktigt att finna förebilder att identifiera sig med även utifrån kön. Som ett bland flera behov, t.ex. så identifierar jag mig med min fars matematiska sinne, vilket också är viktigt för min självbild. Sen tror jag inte alls att den här förebilden behöver vara inom familjen, och definitivt inte med någon slags normativa egenskaper.

  21. presens oktober 22, 2013 den 2:40 e m #

    Jag kan inte låta bli att fundera på det där med att man behöver en förälder av samma kön för att det är pinsamt att prata mens med sin pappa/snoppfrågor med sin mamma. Och visst, som tonåring hade jag hellre dött än pratat om mens med min pappa, men aldrig i livet att jag hade pratat med min mamma heller! Jag tror inte att det har med könet på föräldern att göra, utan relationen man har, respekten man har för varandra, förälderns lyhördhet och vilja att lyssna, lära och diskutera.

  22. invaderace oktober 23, 2013 den 3:21 e m #

    Jag är så otroligt glad att mina barn inte har dig som lärare.

    • För att du är homofob, sexist eller rasist? Eller varför?

      • invaderace oktober 23, 2013 den 3:28 e m #

        Pga detta:

        (Calle)
        Dessutom kan en ju undra om det är genomtänkt att tycka att barn ska ha manliga förebilder. För vad står manligheten för egentligen om vi ska se krasst på saken? Våld, krig, intolerans, egoism, förtryck, frånvaro – listan kan göras lång. Som jag ser det kanske det är tryggast för barn att hållas så långt borta från män som möjligt?

        (SannaM)
        Hehe, jag håller med dig. Kände mig dock inte riktigt modig nog att skriva det rakt ut just idag 😉

        Och varför bara en ‘eller’? Kan jag inte vara alla tre?

        Det är dina åsikter och bara dina åsikter som jag inte vill att mina barn kommer i närheten av.

      • Förstår du ironi? Har du läst hela inlägget? Vet du vad normkritik är? Allas människors lika värde? Jämlikhet? Det är något jag och hela min skola aktivt jobbar med och jag är stolt att jobba just där. Jag håller tummarna för att dina barn inte visar sig vara hbtq-personer eller normbrytande på annat sätt – synd om dem i så fall.
        Hoppas du hittar en annan blogg och en mer konservativ skola som passar dig bättre!

      • invaderace oktober 23, 2013 den 3:41 e m #

        Jag kan tydligen inte svara på ditt svar så jag skriver här. Jag har läst Calleism på andra ställen och det finns inget som helst antydning, ens med bästa vilja i världen, att hon är ironisk. Det finns heller ingen antydning på att du är ironisk.

        Jag hoppas mina barn inte blir hbtq överhuvudtaget, de allra flesta jag känner som är någon (eller flera) av dessa är desperat olyckliga och är det något jag inte önskar mina barn så är det det. Och om de visar sig vara hbtq kommer jag att älska dem i alla fall.

      • Läs sista stycket i det här inlägget så ser du att jag anser att det är bra att det runt barn rör sig personer med olika kön, hudfärg, funktionsförmåga osv. Vad jag menar med ”män” i kommentaren ovan är inte ”män” som i personer med kuk, utan som i den normativa mansrollen, stereotypen av en man. Där kanske vi tycker olika du och jag men jag anser inte att alla de normativt manliga egenskaperna är av godo (tvärtom) och jag tror BÄTTRE om de pojkar jag möter i mitt jobb än att de ska misslyckas i skolan och växa upp till våldtäktsmän. Därför kritiserar jag könsnormer, bland annat.

        Det kommer alltid finnas hbtq-personer och andra som avviker mot normerna rörande kön och för mig är det en självklarhet att ALLA människor ska må bra och behandlas med respekt.

        FYI är jag för övrigt en nöjd och glad liten lesbian och jag känner fler sådana. Varför då, tror du? Jo, för att jag omger mig med personer som är normkritiska och/eller på annat sätt är för ett jämlikt samhälle.

      • Helena oktober 23, 2013 den 4:09 e m #

        Du har aldrig funderat över att det är omvärldens attityder som kan göra hbtq-personer olyckliga, inte just det faktum att de är hbtq-personer? I så fall borde du ju tycka att det är strålande att det finns lärare som Sanna som arbetar för att förändra dessa attityder, så att människor slipper vara olyckliga över den de är.

  23. Fröken ensamhemma oktober 27, 2013 den 7:54 e m #

    Bra skrivet.

    Ett tydligt exempel på hur normkritiskt tänkande kan användas för att förklara, och förändra världen i rätt riktning.
    Att män och kvinnor skulle bidra med olika perspektiv är ett märkligt tankesätt när man tänker efter. Det är ju vad en individ bidrar med som är viktigt, inte vad man har mellan benen!
    Detta genomsyrar naturligtvis hela samhället, även om vissa bakåtsträvare kämpar emot.

    Du understryker detta ganska tydligt när du säger: ”det jag motsätter mig är den i många sammanhang allmänna uppfattningen om att män och kvinnor bidrar med olika saker och därmed ger olika perspektiv”.

    Exempelvis vid tillsättande av bolagsstyrelser. Tanken att kvinnor och män bidrar med olika perspektiv är ju, som du säger, värd att motsätta sig. Att använda det argumentet för att uppnå en förutbestämd könsfördelning känns kontraproduktivt. Aktieägarna ska naturligtvis vara fria att tillsätta de ledamöter de anser vara bäst, så att de individer som anses bidra bäst kan väljas. Eller hur?

    Kanske är läge att skriva ett inlägg om detta?

Trackbacks/Pingbacks

  1. Flatfilmsfredag – vecka sexton | mina Sanna ord - oktober 18, 2013

    […] Egentligen hade jag tänkt skriva två inlägg, dels detta och dels en rafflande fortsättning på gårdagens inlägg och dess intressanta diskussioner. Men icke, det gick inte idag. För vet ni vad jag har gjort? Jag […]

  2. Från en annan blogg: Förebilder | Josefine - oktober 18, 2013

    […] https://minasannaord.wordpress.com/2013/10/17/vad-tusan-ar-en-manlig-forebild/ […]

  3. mina Sanna ord - november 5, 2013

    […] vecka sedan fick jag för övrigt ett gäng mindre trevliga kommentarer på två tidigare inlägg (här och här): De första från en förälder som är glad över att hens barns lärare inte arbetar […]

  4. Både ren ilska, sansad tydlighet och pepp behövs i kampen för ett jämlikt samhälle | mina Sanna ord - november 8, 2013

    […] sätter ner foten angående exempelvis homofobiskt språkbruk, normer inom hbtq-communityt eller folks besatthet vid att barn behöver manliga förebilder. Det som dock gör att jag inte riktigt kan sätta stämpeln ”ilsket rabiat” på mig […]

  5. Bloggidentitetsångest och balansgången mellan att vidga och befästa normer | mina Sanna ord - november 22, 2013

    […] allt det som jag tycker är viktigt. Helst skulle jag vilja följa upp inlägg också, som det om manliga förebilder och mitt senast om att ifrågasätta mansrollen, men jag hinner ju […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: