Flatfilmsfredag – vecka sexton

18 Okt

Ojoj, den här dagen gick verkligen i ett rasande tempo. Egentligen hade jag tänkt skriva två inlägg, dels detta och dels en rafflande fortsättning på gårdagens inlägg och dess intressanta diskussioner. Men icke, det gick inte idag. För vet ni vad jag har gjort? Jag har planerat projektveckan som börjar på måndag: en hel vecka med köns- och sexualitetsnormer i fokus (för niornas del, de andra årskurserna får andra diskrimineringsgrunder). Vi ska visa ”Fucking Åmål” och ”But I’m a cheerleader”, vi ska diskutera spännande saker som vad är ett kön? och hur vet man själv och andra egentligen vilket kön man/någon har? (och hur viktigt är det egentligen att veta jämt och ständigt?) Vi ska syna heteronormen i skolmiljön, vi ska skapa normbrytande konstverk och vi ska förhoppningsvis få en bra grund till att författa den nya likabehandlingsplanen, som ett avstamp för fortsatt likabehandlingsarbete under året.

Spännande va?

Aningen tråkigt i sammanhanget, men samtidigt väldans roligt, är att jag måste avvika på torsdagen för då ska ju jag föreläsa om likabehandlingsarbete utifrån ett hbtq-perspektiv för 250 glada kalmarbor under Kalmar kommuns regnbågsdag. Även denna föreläsning är under uppbyggnad och det känns ömsom inspirerande ömsom stressande att ha dessa två uppdrag så nära inpå.

Men, för att komma till själva saken: Flatfilmsfredag. Jag har ju redan nämnt två filmer, och alltså – varför inte bjuda på två filmer idag då? image 1. Fucking Åmål. Denna klassiska klassiker. Flatornas flatfilm, min ”aha-upplevelse”-film som har betytt så mycket för så många lesbiska ungdomar (och säkert en och annan vuxen flata) kring millennieskiftet. Är det någon här inne som inte har sett den? Är det någon här som rentav redan har visat den för elever? Hur har de tagit emot den?

En småläskig sak med den här filmen är att den ju är gjord 1998 – det vill säga för 15 år sedan. 15 år, en evighet. De elever som vi ska visa den för på måndag föddes då. Och betänk sedan att nästa stora svenska film med lesbiska karaktärer i huvudrollerna inte gjordes förrän 2011… Ska det dröja ytterligare minst tio år innan nästa..? Nä, Sverige är inget höjdarland när det kommer till flatfilmer (och hbtq-filmer generellt), vilket för övrigt slås fast i Aftonbladet idag också apropå den stundande filmfestivalen i Stockholm.

I engelskspråkiga länder finns det däremot en hel del hbtq-filmer, vilket osökt för mig in på dagens andra filmtips: image 2. But I’m a cheerleader, som jag faktiskt visade för mina gamla elever i våras och då skrev ett inlägg om. Och vet ni? I det inlägget finns det till och med en länk till filmens trailer, så jag tänker inte säga mer än att: Den här filmen är jätterolig och belyser både heteronormen och könsnormer på ett mycket bra sätt. Se!

Nu ska jag och min fru gå på teater: ”De oskyldiga” på Dramaten. Lyxigt va?

Annonser

4 svar to “Flatfilmsfredag – vecka sexton”

  1. Maria oktober 18, 2013 den 8:06 e m #

    Men åh, trevligt med Dramaten-kväll. Hoppas ni uppskattar pjäsen. Jag tyckte den var…..sådär. Kanske mest för att jag hade så mycket förväntningar på den som inte riktigt infriades, men det var fullsatt när jag såg den, det var sommarens sista kväll (gick att sitta på uteservering), trevligt sällskap så jag gav det hela 4 av 5. Sen är jag ju ett stort fan av Jessica Liedberg 🙂

    • Jag har just nu någon form av massiv ångest, dels frustration över slutet (tur Eva Röse pussade Jessica Liedberg i applådtacket, puh), dels frustration över att jag avslutade min inte ens påbörjade teaterkarriär. Jag tyckte om pjäsen. Eller: Den väckte mycket i mig, det gick liksom inte att värja sig. Nu bara inre kaos. Älskar att de spelade tatu’s första hit efter applåderna, älskade skådespeleriet men hatar litegrann skådespelarna för att de får syssla med sånt här på heltid…

    • Ps. Jessica Liedberg = mycket bra. Och väldigt ofta lesbiska roller 🙂

      • Maria oktober 18, 2013 den 9:05 e m #

        Det var det jag funderade på men inte kunde komma på, Tatu. Tack!
        Handlingen är ju ruskig, hur en liten lögn kan få stora konsekvenser, och sen förstås hur ”vissa” kan komma undan med lögnen, hur vissa kretsar håller varandra bakom ryggen, det tyckte jag var starkt spelat. Sen gillade jag också hur minimalistisk scendekoren var, eller snarare avsaknad av dekor 🙂
        Tror det som gjorde att jag drog ned mitt betyg lite, är att jag tycker Eva Röse ser likadan ut vilka roller hon än gör.
        Men vad vet jag, jag skulle aldrig kunna skådespela så vad jag tycker är ju bara från soffan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: