(Jag kunde inte låta bli – här kommer en liten uppdatering om projektveckan.)
Normer är värderingar, uppfattningar om världen och förhållningssätt som vi sällan reflekterar över att vi har. Vissa normer, exempelvis normer rörande kön, sexualitet, funktionsförmåga och hudfärg, delar upp människor i ”normala” och ”avvikare” och ger vissa av oss fördelar och privilegier som vi sällan – eller aldrig – tänker på att vi besitter.
Som heterosexuell cisperson – till exempel – våndas du sällan över din sexuella läggning eller din könsidentitet, du får aldrig frågan om när du kom ut eller hur det ”känns” att vara hetero och cis. Som heterosexuell cisperson kan du i förbifarten nämna din partners namn i ett nytt sammanhang utan större rädsla för reaktionerna och du funderar förmodligen sällan på om det är lämpligt att hålla din partner i handen just här. Som heterosexuell cisperson förväntas du alltid vara just heterosexuell cisperson, du omtalas förmodligen alltid med rätt pronomen, din könskategori finns förtryckt på blanketten du ombeds fylla i och du blir inte ifrågasatt när du talar om vilket kön du har. Du behöver heller inte fundera över vilken toalett eller vilket omklädningsrum du ska välja och dina rättigheter att skaffa barn eller gifta dig diskuteras aldrig på bästa sändningstid eller i fikarummet. Du har aldrig, i egenskap av heterosexuell cisperson, haft en sjukdomsstämpel på dig och du riskerar sällan våld eller hot om våld enbart baserat på din sexuella läggning.
Och så vidare.
Vi pratade om normer idag, niorna och jag. Vi pratade om att skolan, ja varje arbetsplats, har ett ansvar att se till att alla elever (och lärare) ska kunna vara sig själva fullt ut, utvecklas, ges goda förutsättningar att genomföra sitt arbete och aldrig någonsin riskera att diskrimineras, trakasseras eller kränkas. I detta ingår även att främja en god psykisk hälsa hos alla elever och medarbetare.
Vi pratade också om att just diskrimineringsgrunderna könsidentitet, könsuttryck och sexuell läggning tenderar att glömmas bort och att det främjande arbetet kring dessa grunder inte sällan uteblir – bland annat för att personer med annan sexuell läggning än hetero och annan könsidentitet än cis sällan vågar säga ifrån, för att en hel del hbtq-personer mår dåligt och liksom är vana att glömmas bort, både i skolan och ute i samhället.
Några elever tyckte då att man som homo, bi, trans eller queer får skylla sig själv. Om man inte står upp för sig själv kan man ju inte räkna med att någon försvarar en! Man får väl vara lite modig?
Några andra menade att det var löjligt att skolan skulle anpassa sig för så få personer. Det vanligaste är ju att vara hetero och cis! Det måste man väl fatta?
Jag drog parallellen med en person i rullstol som, även om hen är helt ensam på den här skolan om att ta sig fram på det sättet, har rätt till tillgängliga lokaler och jag belyste också att tröskelfria dörröppningar och hiss kan underlätta även för gående personer; om inte annat så stör det i alla fall inte att det fattas trösklar och att det erbjuds alternativ till trapporna för den som behöver.
Jag belyste också att även om det för dig – som hetero, cis och utan fysisk funktionsnedsättning – är ovanligt med homosexualitet eller transidentitet eller att ta sig fram i rullstol så är det definitivt inte det för den homosexuella, transpersonen eller den rullstolsburna – det är liksom vardag, och om ett mer inkluderande, könsneutralt, tillåtande språk eller en hiss underlättar någons vardag – då är det väldigt värt det. Ja, det är ju faktiskt vår plikt som skola och arbetsplats att fixa detta.
Och det här med mod. Att våga. Att våga stå upp för den man är… när man bryter mot starka normer.
Det är förhållandevis lätt att stå upp för sig själv när man följer normen, ser ut och gör som det förväntas av en.
Det är definitivt inte lika lätt att göra det när man bryter mot normen och man dessutom befinner sig i ett otillåtande och exkluderande sammanhang.
Idag fortsätter diskussionerna (och sen drar jag till Kalmar).
Sanna Mac Donald 
Låter som intressanta diskussioner och samtal!
Fick tänka på liknande saker i helgen. Vi skulle ha övernattning med våra konfirmander, och när jag kommer till lokalen har det bestämts att alla tjejer sover i en sal, och alla killar i en annan. Och jag förstår, det är lätt att tänka så (eller snarare låta bli att tänka) för det är vad man är van vid. Tjejer och killar har alltid delats upp, och man är van att tänka att alla som vi ser som tjejer och killar också definierar sig själva som tjejer och killar, och såklart hetero. Självklart skulle också tjejerna ha en kvinnlig ledare hos sig, och killarna en manlig.
Detta är något som jag reagerade på då, men det fanns ingen möjlighet att ändra just vid det tillfället. Däremot är det något jag kommer lyfta så snart det är möjligt. För jag förstår inte det här med att det på något vis skulle vara ”avvikarens” ansvar att alltid kliva upp och kämpa. Nu pratar vi dessutom om barn/ungdomar på 14 år. Hur lätt är det att kliva fram till en vuxen ledare, som man kanske dessutom tror har massor av fördomar mot en, och tala om att man inte vill sova med killarna/tjejerna, för man känner sig inte som en kille/tjej?
Att se till så att alla känner sig respekterade, värdefulla och bekväma är ett ansvar som vi alla måste ta, även vi heterosexuella cispersoner.
Hej! Hittade din blogg idag och har spenderat eftermiddagen med att läsa igenom inlägg efter inlägg. Jag är 20 år, lesbisk och jobbar just nu som vikarie på en förskola. Har planer att börja läsa till lärare nästa år. Jag har blivit väldigt inspirerad, TACK!
Tack så jättemycket!! Har lite mycket just nu och uppdaterar inte lika ofta, men du får hålla till godo med arkivet så länge 🙂
Jag förstår vad du menar med att det inte alltid är så lätt att stå upp för sig själv… vissa är blyga, exempelvis. Men jag tänker väl att man bör uppmuntra dem som står upp för sig själva, eller funderar på att engagera sig.
Nu tog du upp könsroller/könsidentitet samt sexuell läggning när det gäller kön. Dessa kategorier av normer och normbrytare är ju numera ganska välkänt. Även den som är cis själv kan googla till sig fakta om trans-saker, och dessutom täcks de av diskrimineringslagarna osv, som ett exempel, även om mycket kvarstår. En homosexuell person som är missnöjd med något när det gäller hur homosexuella behandlas i t ex rätten eller vården kan hoppas på att exempelvis RFSL kommer och räddar situationen, det kanske löser sig utan att man själv gör något drastiskt.
Men vad gör man om man tillhör någon minoritet som varken täcks av minoritetslagarna eller har någon stor rörelse i ryggen? RFSU har tack och lov börjat prata om bdsm och fetischism, exempelvis, men i övrigt behandlas man som ”avvikare”, man har inga diskrimineringslagar att peka på, sadomasochister blev först nyligen ”friskförklarade”, osv. Detta är ett exempel. Men det jag menar är att tyvärr ser det ut så att om man tillhör en ”avvikande grupp” som är liten och inte inkluderad i någon rörelse som t ex hbtq-rörelsen, feminismen eller antirasismen, då måste man ta tag i det själv för att få någon skillnad. Rent krasst, alltså.
Men fortsätt kämpa! Jag tror du gör ett jättebra jobb. Liknelsen med trösklarna var rätt bra. Problemet blir väl när två grupper har behov som krockar. Hundallergiker och synskadade med ledarhund, exempelvis. Hur gör man då?
Ja, självklart ska man peppa individer att våga tro på och stå upp för sig själva – men blir ännu lättare om de redan starka och som dessutom är norm banar väg/lämnar plats. Ibland krockar behoven, absolut, men i dessa fall får man göra speciella lösningar och överenskommelser, antar jag.
Oj! Tack gud för lärarlyftet!
Hoppas du inser det orimliga i att du ska sitta och förbjuda ord. Eleverna gör helt rätt i att skita fullständigt i om någon gay blir kränkt av muntliga läten.
Tror du det skulle hålla i högre instans? Att du som lärare förbjuder eleverna att använda vissa ord, med hänvisning till att du faktiskt känner så väldigt starkt? Kan du inte undervisa om hur många journalister som avrättas och sitter fängslade världen över eftersom typer som resonerar som du kring det här med att uttrycka sig sitter vid makten?
Fantastiskt att se in i huvudet på någon vars största intresse är att diskutera sin sexualitet på arbetstid och låta det genomsyra precis varje handling.
Lär eleverna om verbformer och Leibniz, derivata och integraler och hoppa över dina ovetenskapliga teser som inte har i skolmiljö att göra. Det förvånar mig inte ett dugg att du är lärare i svenska och inte matematik.
Det är synd om människan!
Du har ingen som helst aning om vad jag fyller mina lektioner med, men för att ge dig en hint kan jag säga att jag följer läroplanen. För att reta dig ytterligare kan jag tala om att alla klassrum hela denna vecka fylldes av samtal kring kön, funktionsförmåga, etnicitet, religion, sexuell läggning, könsidentitet och ålder. Och rektorn deltog hela veckan! Fantastiskt att jobba på en skola där ledningen brinner för alla elevers välmående och inser att trygghet och god psykisk hälsa höjer studiemotivationen!
Jag har för övrigt undervisat om yttrandefrihet också, och vi har talat om hur homosexuella fortfarande i vår värld avrättas enbart på grund av sin sexuella läggning. Eleverna tycker naturligtvis att detta är fasansfullt och det borde du också göra.
Vilka ord jag har förbjudit har jag ingen som helst aning om faktiskt, härligt att du tycks ha koll på det.
Hoppas du hittar en annan blogg som handlar om alla människors OLIKA värde istället.
Vill bara skriva, såhär måndagskvällstrött, att jag tycker du bemöter ”trollen” på ett beundransvärt bra sätt, jag tror inte jag skulle kunnat hålla inne min egen frustration.
Tack! Inuti bubblar det!!
Du är min förebild på många sätt! Blir jag hälften av så bra lärare som du verkar vara blir jag glad!
Ps tack för ett nytt ord till ordförrådet – cis-person (som enligt stavningskontrollen inte är något ord, Däremot är ris-person det..? ds
Tack så mycket för det!! Just nu är det stressigt och skitjobbigt på jobbet och jag känner mig inte direkt som världens bästa, MEN förhoppningsvis når det här engagemanget fram i alla fall 🙂