Hur vet jag vad som är en dum fråga?

30 Okt

En fundering dök upp som facebookkommentar till mitt inlägg från igår apropå det här med att hbtq-personer (eller andra som avviker från normen, såsom vithetsnormen, normer kring funktionsförmåga och så vidare) inte ska ses som några vandrande frågelådor: Tänk om man, i sin iver att få veta mer, ändå trillar dit och kränker någon? Och tänk om uppmaningen att inte ställa ”dumma” frågor leder till att heterosexuella cispersoner slutar fråga saker helt och därmed går miste om chansen att punktera fördomar och lära sig mer?

En intressant och vettig fundering, tycker jag och jag ägnar gärna en längre text åt detta (varning för ”längre”…).
Såhär svarade jag på facebook:

Att fråga är självklart inte alltid fel, men som jag skriver i inlägget är det bra att tänka ett varv först, iaktta sina egna normer och fråga sig själv om svaret på frågan man vill ställa är så himla viktigt att få. Som frågan om varför vissa lesbiska par ”ser ut som en man och en kvinna” – där blir heteronormen så otroligt tydlig och vad vill man med en sån fråga? Jag vände på det och bad de heterosexuella i publiken iaktta heteropar istället, fundera över varför vissa är så himla LIKA varandra – om man är hetero borde man väl dras till det ”motsatta” eller…?? Lika dum fråga det, men du fattar poängen.

Sen är personer olika, en del älskar att svara på frågor om vilken toa de går på eller berätta komma ut-historier eller rentav vad som sker i sovrummet – men man ska liksom inte utgå ifrån det…

Något kortfattat och slarvigt facebookanpassat förstås, men jag ska utveckla mitt resonemang med några exempel.

En anledning till att normpersoner, i det här fallet cis-heteros, dels är så himla nyfikna på hbtq-personer och dels anser sig ha rätten att fråga lite vad som helst är att hbtq-identiteter är så ovanliga för (vissa av) dem; de stöter liksom inte på något homopar särskilt ofta – och än mer sällan en öppen transperson. Efter att hundrafemtio heterosar passerat så dyker helt plötsligt den där flatan upp och då bara väller alla funderingar upp i huvudet (på vissa): När kom hon på att hon var lesbisk egentligen? Vad sa hennes mamma då? Varför är vissa flatpar så himla lika varandra – precis som syskon!!! – och varför finns det ibland som en man och en kvinna i ett lesbiskt förhållande? Hur tänker de kring det här med att ge sitt barn en manlig förebild sen när det växer upp?? Och så vidare.

Vi människor är nyfikna på sådant som är ovanligt, annorlunda, sällsynt i våra ögon – det är inte alls konstigt. Men. Vad många heterosexuella cispersoner inte tänker på i det här fallet är att den lesbiska faktiskt är lesbisk varje dag. För mig är det inte ett dugg ovanligt att vara lesbisk, att leva tillsammans med en kvinna, att vara en av två mammor – detta är något jag sysslar med 24 timmar om dygnet. Och det finns många andra saker i mitt liv som är bra mycket mer intressanta att prata om än just detta (när jag inte är ute och föreläser, vill säga – men även då fokuserar jag mycket hellre på normer som gör vissa till avvikare snarare än att poängtera och grotta i min egen avvikelse…).

En av de andra föreläsarna under Regnbågsdagen, Mikael Almén, visade ett bra exempel på när heteronormen klampar in och sätter en homosexuell persons sexualitet i fokus istället för det som egentligen är centralt i en sagd mening:

Scenario 1:
En kvinna säger till sin kollega: Jag var på bio med min kille igår.
Kollegan svarar: Vilken film såg ni?

Scenario 2:
Mikael säger till sin kollega: Jag var på bio med min kille igår.
Kollegan svarar: Har du en kille???!!

I det andra scenariot borde kollegan helt enkelt ha stoppat sin spontana reaktion, backat ett par tankesteg och istället fokuserat på det viktigaste i meningen: Att Mikael hade varit på bio. Eller hur? Och nu kanske någon tänker att ”nämen hallå, jag hade ju ingen aning om att han var bög! Då är det väl inte konstigt att jag vill kommentera det?” Mjoo… Jämför exempelvis med scenariot då en person i rullstol berättar att hen varit på bio och får till svar: ”Satt du i en vanlig biostol då eller..??!” eller när en person med rötter i Sydamerika berättar att hen varit med sin mamma på Dramaten och reaktionen blir: ”Förstår din mamma svenska??!” Alltså, nä. Jag hoppas ni ser mönstret här. Tröttsamt, helt enkelt.

Jag återgår till det ovan nämnda exemplet, nämligen det här med varför lesbiska par ibland ”ser ut som en man och en kvinna”; en fråga som ju faktiskt dök upp i torsdags under panelsamtalet och som är rätt vanlig i diskussioner om homosexualitet. Till att börja med så speglas heteronormen så vansinnigt tydligt i den här frågan och så även cisnormen, det vill säga föreställningen om att en person som föds med exempelvis en snippa ska känna sig som tjej, bete sig och klä sig enligt normen för hur tjejer beter sig och klär sig. En tjej som istället klipper håret kort, kanske inte sminkar sig, föredrar byxor och skjorta snarare än kjol och blus – ja, hon ser kanske ut (och vill vara?!) ”som en man”. Utifrån normen sett, alltså. Och så det här med att man som heterosexuell cisperson då bara måste tolka in någon form av implicit heterosexualitet i en relation mellan en ”kvinnlig” flata och en ”okvinnlig” flata… ja, bara där blir något tokigt. Vad är man då ute efter? Vilket svar vill man åt? Ska paret erkänna att de innerst inne är hetero fast ändå inte, eller..?!

Nä, här uppmanar jag personen som ställde eller som önskar ställa just den frågan att istället försöka få fatt i och vidga sina egna föreställningar kring kvinnligt och manligt, ja, kring kön och könsuttryck helt enkelt. Och i nästa steg, precis som jag skrev ovan, hellre vända blicken mot sig själv, iaktta heteronormen, heterosexuella personer och par. Finns det några tydliga mönster kring hur heterosexualitet uttrycks? Ja, såklart det finns – men det finns även variationer, vilket det också gör bland samkönade par. Heteronormen lär oss dock att synliggöra, kommentera, klumpa ihop och hitta förklaringar till det avvikande hellre än att lägga fokus på det som är norm, nämligen heterosexualiteten.

(Här måste jag även lägga till en sak: Jag och min fru har ju ofta tagits för syskon, tvillingar, ja till och med samma person och fått nyfikna kommentarer och frågor kring det – medan heterosexuella par som är lika varandra i klädstil och utseende får höra att de har ”äktenskapstycke” och därmed inte får frågan om varför tusan de blir kära i någon som kunde varit deras syster/bror. Också något att fundera på, eller hur?)

Det här blev ett spretigt inlägg och vad blir min poäng? Egentligen exakt densamma som igår: Att man som person i normposition bör tänka ett varv till innan man ställer den där frågan vars potentiella svar gör en så himla nyfiken. Är svaret på frågan alldeles nödvändigt för den fortsatta relationen med personen i fråga, handlar det om omtanke eller handlar det bara om den egna nyfikenheten och det exotiska i att möta en person som i min föreställningsvärld lever på ett annorlunda sätt? Naturligtvis avgör även situationen vilka frågor som kan vara relevanta och rimliga att ställa, likaså relationen till personen du pratar med och kanske din egen personlighet. Sitter man i ett förtroligt samtal om livet kanske det passar alldeles utmärkt att undra över komma ut-processen i tonåren, ska det författas en hbtq-policy på arbetsplatsen kan det förstås hända att den öppna hbtq-personen vill (och bör) vara med och tycka till och om du som chef är osäker på om du bemöter mig som hbtq-person på rätt sätt och gärna skulle vilja bli mer inkluderande i ditt förhållningssätt till medarbetarna, ja, så fråga då! Att det sedan definitivt är skillnad på att fråga om en hbtq-person på grund av sin sexuella läggning/könsidentitet upplevt sig kränkt någon gång och att undra över varför vissa bögar beter sig så fjolligt – det måste knappt nämnas va?

Men som sagt: Normbrytare är inga vandrande frågelådor med skyldighet att berätta precis allt de/vi känner och tänker. Jag har dock tänkt tidigare i mitt liv att jag nog har skyldighet att svara på alla möjliga frågor, att det på något vis är ett sätt (kanske det enda) att göra homosexualitet mer accepterat och ”naturligt” i folks ögon… men jag har ändrat mig. Det är definitivt inte min skyldighet och dessutom gör ju det eviga frågandet att avvikelsen från normen gång på gång befästs och reproduceras. Och om målet med alla dessa frågor och svar är att få någon homofob som tycker att homosexualitet är läskigt och konstigt att inse att ”jag är preciiiis som alla andra (= vanliga heterosar)!” då vill jag inte vara med, faktiskt. För jag kanske inte ens är som ”alla andra” och framför allt inte som den där homofoben. Tack och lov.

Annonser

21 svar to “Hur vet jag vad som är en dum fråga?”

  1. presens oktober 30, 2013 den 11:07 f m #

    Åh, det finns så mycket jag vill säga om det här, men jag vet inte var jag ska börja. Vad bra du är!

  2. Malin oktober 30, 2013 den 11:46 f m #

    En grej som en polytjej jag läser brukar göra är att be frågeställaren att besvara samma fråga själv. Då upptäcker hen ofta att frågan är personligt eller privat. Kanske vill inte frågeställaren besvara frågor om sina relationer, sitt sexliv eller sina toavanor inför främmande människor, eftersom det är löjligt och liksom lite ovärdigt. <– INSIKT!!!

  3. Roos oktober 30, 2013 den 11:48 f m #

    Typiskt bra inlägg! Så många ”ja exakt! Precis så är det”-tankar jag tänkte medan jag läste! Jag ska bli bättre på att sluta vara en jäkla frågelåda, du har ju helt rätt i det du säger att det befäster att ”vi” är annorlunda. Ja tack, väldigt gärna annorlunda än homofober iaf 🙂

  4. 88an oktober 30, 2013 den 12:15 e m #

    Den vanligaste frågan jag fått är vad mina föräldrar sa när jag sa när jag berättade att jag hade träffat en tjej. Vet inte vad man är ute efter med den frågan? De blev helt enkelt glada att jag träffat nån jag tycker om. En del har såklart inte lika öppensinnade föräldrar som jag, men det känns som att man med den frågan utgår från att föräldrarna reagerade negativt.

    Men det här med sexlivet.. Jag skulle aldrig få för mig att fråga andra om deras sexliv och vad de gör och inte gör i sovrummet. Men ett flertal gånger har det hänt att vänner frågat mig efter några glas vin om just sex (”hur gör ni egentligen?” ”använder ni strapon?” etc), av ren nyfikenhet det fattar väl jag. Men jag tycker det är jobbigt och jag tycker det är var och ens ensak, om man inte själv väljer att ta upp det.

  5. Fråga Ugglan | Klok som en coffeetablebok oktober 30, 2013 den 1:05 e m #

    Åh vilket bra inlägg!

  6. susitar oktober 30, 2013 den 1:30 e m #

    Jag hör så ofta om det här, och jag förstår att många blir trötta på samma frågor om och om igen. Det finns också vissa frågor som i sin grund är väldigt personliga, och kan bli väldigt oartiga vid fel tillfälle eller av fel person (frågor om sexlivet eller könsorganen, exempelvis).

    Men jag är precis tvärtom. Även korkade frågor (”är du halvlesbisk?”) brukar jag kunna vända till något bra, och jag tycker om att prata om personliga saker. Hatar att småprata om oviktigheter. Är det helt enkelt så att jag är jävligt ego och tycker om att prata om mig själv? 😉 Sen, som jag pekat på tidigare, tillhör man en grupp som det knappt ens finns information om på nätet så blir man liksom tvungen att vara lite mer vardagsaktivist och förklara – för ”googla det!” kommer inte att vara ett svar. Dessutom, hellre att folk ger mig en chans att rätta deras fördomar än att de försöker fylla i sina kunskapsluckor själva med skit.
    Hm… så personligen så välkomnar jag även en del idiotfrågor, och vill inte att folk ska vara rädda för att kränka mig med sin nyfikenhet. Vill jag inte svara på en fråga så låter jag bli.

    Jag tycker om rådet att vända på vissa av dem mer fördomsfulla frågorna. ”När kom du på att du var hetero?”, ”Varför skaffade du barn?” eller ”Varför äter du kött?”. Det brukar få personen som lever enligt normen att börja tänka lite, och inte bara se avvikarna som spännande och exotiska, utan inse att det inte är en självklarhet att vara som normen.

    • Alltså jag personligen är också en sådan som gärna pratar om mig själv och jag vänder frågor till något bättre, så länge de inte är kränkande, men den vanliga uppfattningen att ”vi hbtq-personer måste svara på frågor för att kunna bli accepterade”, den vill jag slå hål på. Den går ju också ofta ut på att det ska visa sig att vi ”innerst inne är preciiis som alla andra! (=normala)” och tänk, det kanske vi inte alls är och det ska också vara okej och ingen annans business.

      • susitar november 8, 2013 den 5:31 e m #

        Ja, men det lättaste om man får en dum eller oartig fråga är helt enkelt att säga ”nej, det vill jag inte svara på” eller något liknande.

        På tal om det där med att man som avvikare ska visa att man förutom den där ena detaljen (vad det än är) så är man ”precis som alla andra”… är inte det väldigt konstigt? Som om en eller två avvikelser från normen är okej om man är modellmedborgare på alla andra sätt, men tänk om man BÅDE har en avvikande sexuell läggning, religion, politisk åsikt och etniskt ursprung? Nä, då är det bevis på att någon av avvikelserna i sig är fel – det finns en gräns för konstigheter, även om inget av dem är skadligt eller fel rent objektivt… Det är något jag funderat på ofta… ”Jag må vara [X], men annars är jag helt normal!”

  7. Emelie oktober 30, 2013 den 2:16 e m #

    Här kommer en annan dum fråga (dum i betydelse = okunnig). Vad betyder cis-norm? *skäms lite för okunnigheten*

    Läser så många bloggar där cis-annatord förekommer och vill så gärna lära mig mer om normkritik etc. Jag är inte så bra på det, men försöker lära mig.

    • Erika oktober 30, 2013 den 8:45 e m #

      Cis-norm skulle jag beskriva som att normen är att din könsidentitet stämmer överens med din biologi och ditt juridiska kön. (i princip hämtat från ”Zätas lilla transskola http://zettermark.blogg.se/2010/may/om-trans.html , superbra tips!)

      • Emelie oktober 30, 2013 den 8:51 e m #

        TACK 🙂

    • Ingen fara 🙂 Jag beskrev dock ordet i samma mening som jag använde det tror jag bestämt… skumma igenom igen och hitta stycket! Cis betyder hur som helst ”på samma sida” och betyder att juridiskt, biologiskt kön samt könsidentitet och könsuttryck stämmer överens = befinner sig ”på samma sida”. Om du är trans pekar någon eller några av ”parametrarna” åt ett annat håll.

  8. MillanDeluxe oktober 30, 2013 den 9:09 e m #

    Men NU väckte du frågesprutan hos mig! Är lesbiska på ”riktigt” butch och feminina??? Jag trodde detta var en fördom. Min erfarenhet av lesbiska är begränsad. Jag tänker på Ellen Dgeneres och Portia de Rossi och där är det manligt/kvinnligt fast med kvinnor. Dock kan kanske folk gärna vilja hitta en som är manlig och en som är kvinnlig för att det är ”så” förhållanden ska se ut?

    Vi får ofta frågan om vi gillar varandras längd, Jag är kort med höfter, han är lång med axlar det ”typiska” manliga och kvinnliga. Men det är jag som kör bil, meckar möbler, han diskar, hämtar/lämnar. I folks ögon ”stämmer” inte bilderna överens, hur kan vi se så könstypiska ut men bete oss ”tvärtemot”

    Men för det mesta är det ju enkelt, vi ”passar in” och accepteras.

    Vad jobbigt det är att bara skriva med ”” citationstecken””

    • Haha! Alltså precis som det finns heteropar där ibland kvinnan är ”manligare” än mannen utifrån normen sett, eller heteropar där båda är rätt butchiga så finns såklart flatpar där den ena utifrån den normativa blicken sett ser ”manligare” ut och den andra ”kvinnligare”, men poängen här är ju att det alltid är avvikarna som sätts i fokus, att folk i allmänhet gärna vill resonera kring hur vi ser ut och vårt val av partner och hitta förklaringar till varför – men heterosexualiteten, och särskilt den normativa, får stå rätt ostörd.

  9. Freja oktober 30, 2013 den 11:16 e m #

    Den delar jag på facebook! Det här är anledningen till att alla borde lära sig att vara normkritiska!

  10. Vigdir november 12, 2013 den 1:29 f m #

    Kanon! Men jag kan meddela att det där med a) onödiga/integritetskränkande frågor och b) förväntningarna på att man alltid, i alla situationer och inför alla personer, ska vara öppen med precis allt från känslor till sexliv, gäller även andra ”normbrytare”. För hur dumt det än låter kan en rullstolsburen mycket väl få frågan ”satt du i en vanlig biostol då?” istället för frågor om filmen. Människors förvåning över allt som inte är norm är stundom häpnadsväckande.

Trackbacks/Pingbacks

  1. Tack för mig på ett tag! | mina Sanna ord - december 2, 2013

    […] mig? 5. Just nu är jag extra glad att jag är lesbisk 6. Nu slutar vi dalta med manligheten! 7. Hur vet jag vad som är en dum fråga? 8. Potentiell konversation med så kallad […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: