Både ren ilska, sansad tydlighet och pepp behövs i kampen för ett jämlikt samhälle

8 Nov

Det pågår återigen någon slags debatt kring debatten här i feministbloggosfären: Vem når längst i kampen för en jämställd och jämlik värld – den som är lugn och pedagogisk eller den som vågar ryta ifrån rejält och ilsket provocerar? Sara Schmenus skriver att hon är nöjd med den ”etikett” hon har på sig själv, som pedagogisk och på gränsen till mild, ibland nästan övertydlig i sin feministiska argumentation. Lady Dahmer irriteras av vissas uppfattning om att ”God Ton”-feminister når längre och slår fast att hennes ”rabiata” och ilskna framtoning lett henne dit hon är idag; en kvinna ska enligt normen vara följsam och behagande, och det är ju den normen vi vill vidga! (läs här och här.)

Själv känner jag mig mest förundrad över den så kallade debatten. För är det ens en debatt? Och vem vinner i så fall?

Om jag ska sätta en etikett på mig själv här så drar jag väl snarare åt Schmenus-hållet än åt Lady Dahmer-varianten, men det handlar definitivt inte om att jag inte är förbannad över samhällsstrukturerna såsom de ser ut idag – tvärtom: Jag är vrålförbannad! Och det framför jag ju också titt som tätt i olika former när jag sätter ner foten angående exempelvis homofobiskt språkbruk, normer inom hbtq-communityt eller folks besatthet vid att barn behöver manliga förebilder. Det som dock gör att jag inte riktigt kan sätta stämpeln ”ilsket rabiat” på mig själv i bloggsammanhang är att jag oftare uttrycker mig på ett, tja, ”mildare” sätt. Att jag oftare skriver längre inlägg än korta, och att jag gärna bemöter eventuella mothugg på förhand istället för att låta frågor och givna motargument hänga i luften. Därmed uteblir i vissa fall debatter hos mig, förstås; trogna läsare framför sina åsikter, håller ofta med mig (men inte alltid fullt ut) och jag får ofta hejarop och positivt peppande kommentarer. Bloggare som Lady Dahmer och riktigt provocerande (och fantastiska!) Jaylazkar får säkerligen fler arga och hatiska kommentarer, folk blir betydligt mer provocerade av dem eftersom de inte skräder orden och särskilt Jaylazkar (samt även Oxhen och så Fanny, förstås) är verkligen inte ute efter att vara några publikfriare. Tycker jag att de gör fel? Eh nej, verkligen inte! Jag tycker att de är hur bra som helst; de inspirerar, de väcker känslor och triggar verkligen igång min vilja till förändring av det här samhället ytterligare.

Så, varför skriver jag som jag gör då? För det första för att det är min personlighet förstås. Jag är pedagog till yrket och till personligheten, och jag är dessutom en person som helst undviker missförstånd eller mothugg mot sådant som jag faktiskt visst har tänkt på och därför gärna vill bemöta. Jag har även ett stort bekräftelsebehov och tycker det är jobbigt med kritik – det hymlar jag inte med – och därför vill jag skriva tydligt. Bloggen är ett fritidsintresse, inget jobb, och den ska ge mig positiv energi och inte tvärtom! Dessutom det faktum att jag arbetar som lärare och att jag bloggar under eget namn gör att jag liksom känner ett ansvar gentemot mig själv, min familj, min arbetsgivare. Jag skriver på ett sätt som jag tycker är bekvämt, givande, roligt och som känns konstruktivt och det har ingenting med hur jag anser att andra ”borde” skriva att göra. Ingenting.

Därmed inte sagt att jag inte är provocerande i vissas ögon. Antifeminister, homofober, personer som inte inser att vi lever i ett ojämställt samhälle, som helt och fullt tror att könsroller är biologiskt betingade, som inte fattar vad normkritik handlar om – de uppskattar naturligtvis inte mina åsikter. Och då spelar det ingen som helst roll hur jag uttrycker mig så länge jag uttrycker de åsikter jag har – de tycker att jag är dum i huvudet/obegriplig oavsett. Kanske skulle de störa sig extra mycket om jag hade ett ännu mer rabiat uttryckssätt, men de skulle inte hålla med mig eller uppskatta mig om jag lade huvudet på sned och med mild röst talade om jag vad tycker heller. Det enda som skulle få motståndare att gilla mig vore att 1. undvika att tala om vad jag tycker och blogga om typ blommor istället, 2. hålla med motståndarna, 3. hålla käften helt och hållet. Och kommer det hända? Nope.

Att viljan till förändring av ett samhälle föds ur insikter om och frustration över brister och orättvisor är väl ändå rätt självklart? Och att förändringen aldrig kommer ske om ingen vågar belysa bristerna och säga ifrån är väl också rätt självklart? Sedan hur detta görs… så länge vi inte sysslar med oberättigade personliga påhopp och svär och skriker utan anledning så spelar väl det mindre roll? Framför allt tror jag på styrkan i att engagerade feminister, hbtq-aktivister, anti-rasister och andra som arbetar för ett jämställt och jämlikt samhälle skriver, talar och för kampen på olika sätt: Å ena sidan behöver vi skakas om, provoceras, se problemen samt inse våra egna brister och vår egen del i strukturerna, å andra sidan behöver vi lära oss mer, utveckla våra kunskaper, vår argumentation och se nya perspektiv och å tredje sidan behövs pepp och klappar på axeln för att orka fortsätta. 

Eller vad tror ni?

Annonser

13 svar to “Både ren ilska, sansad tydlighet och pepp behövs i kampen för ett jämlikt samhälle”

  1. Josefine november 8, 2013 den 3:26 e m #

    Jag måste bara fråga; vad är egentligen skillnaden mellan jämställdhet och jämlikhet? 🙂

  2. Kliar och Sticks november 8, 2013 den 5:27 e m #

    Jag gillar din blogg och till mig når du fram just för att du inte är ”rabiat” i ditt sätt att framföra dina åsikter. Jag upplever dig som klok och genomtänkt.

  3. susitar november 8, 2013 den 6:22 e m #

    Jag föredrar din blogg framför exempelvis Dahmers. Det blir tröttsamt att läsa arga saker i längden…
    Jag skulle väl vilja säga att jag överlag föredrar en sansad ton och rationella argument istället för onödiga provokationer. Som någon som lagt tid på exempelvis vargdebatten, så märker jag att det inte tjänar någonting till ifall någon drar saker till sin spets – debatten urartar helt enkelt. Sen ligger ju många problem i att vissa människor har så grundläggande andra värderingar att det blir svårt att ens diskutera. Hur övertygar man någon om att alla människor har samma värde? Hur ska jag förhålla mig till dem som verkligen anser att människor är ”högre” än andra djur, och att naturen bara är till för att brukas? Vad säger man till en person som faktiskt hellre prioriterar många barnfödslar och en stark nation framför antimobbningsarbete och människors lycka?

    Nåväl, jag diggar din blogg. Annars skulle jag väl inte följa den.

  4. oxhen november 8, 2013 den 7:19 e m #

    Haha Sanna jag måste bara säga att jag är så sjukt nöjd över att du beskriver mig som INTE publikfriande, jag vet inte riktigt varför men det känns fint inombords 😉

    Sen vet du ju att jag älskar ditt pedagogiska sätt och oändliga tålamod, speciellt när du skriver om så viktiga ämnen. Det hade varit en dröm att få ha dig som lärare på högstadiet, och jag önskar att mina barn ska få en lärare som dig i framtiden.

    Trevlig fredagskväll!

  5. Maria T november 8, 2013 den 10:18 e m #

    För inte alltför många år sedan kunde man inte föra en diskussion som denna på nätet, för nätet fanns inte! Då, när diskussioner fördes öga mot öga skulle jag troligen inte kunnat ta del av, än mindre deltaga i, en diskussion om den fördes med höga röster, ilska och svordomar. Självklart är jag upprörd över många orättvisor, rent av ilsken på saker som händer i samhället och jag har ganska kort stubin när nån retar mig, vilket alltid överraskar många eftersom jag anses som sävlig (och roar mig då jag ser andras reaktion).

    Det är med stort intresse jag funnit flera bloggar där det bokstavligen gormats och svurits, ilskan och upprördheten är tydlig, och jag kan läsa och, om det intresserar mig, ta del av och lära mig mycket, något som jag absolut inte kunnat om jag suttit och lyssnat på en verbal ordstrid.
    Ilska kan föda engagemang vilket kan göra enorm skillnad.
    Det enda jag vänder mig mot på bloggar där det ”skriks” mycket är att en del tar i så bokstavligt att ämnet/frågeställningen försvinner i alla ilskna ord.

    Kanske jag svamlat (klart för stunden), men jag har betydligt lättare att ta till mig en diskussion i det skrivna ordet, oavsett hur orden ser ut, än om jag suttit och lyssnat på diskussionen ”live” då jag har väldigt svårt att lyssna på upprörda röster som avbryter varandra, talar i munnen, och ofta – som politiker – försöker vinna poäng genom att nedvärdera den motparten som person, istället för att bemöta ämnet sakligt.

  6. Freja november 9, 2013 den 12:03 f m #

    Jag håller med, jag tror att ilskan behövs, jag tror att provolatörerna behövs, jag tror att pedagogerna behövs. De enda jag skulle vilja tänkte igenom sin feminism är de som omhuldar männen och tar dem i försvar och försöker få dem med i kampen just för att de är män. Om män ska med så krävs att de är ödmjuka och förstår att de inte är de som har tolkningsföreträde. I övrigt peppas jag både av de rabiata inläggen (då vill jag upp på barikaderna och skrika!) och de pedagogiska (där plockar jag med mig argumenten för att använda i lite lugnare sammanhang)…

  7. s november 9, 2013 den 7:58 f m #

    Självklart behövs alla möjliga typer av röster och tonlägen! Själv dras jag allt mer åt det arga, kompromisslösa. Känner mig allt mer less på daltande och förstående röster. Men fattar förstås att de mer pedagogiska och tålmodiga rösterna har en väldigt viktig roll att fylla för många.
    Det som stör mig – och som till viss del legitimiserar debatten tycker jag – är att många av god-ton-feministerna gärna tar spjärn mot sina argare systrar. Man använder dem för att framställa sig själv i bättre dager gentemot män och icke-feminister. ”Jag är minsann inte en sån där rabiat feminist som bara skriker och gapar”. På så sätt spär man på den patriarkala bilden om den arga feministen som inte har något vettigt att säga utan bara drivs av irrationell ilska. Och man skapar ett vi och dom inom rörelsen som är helt onödigt och som inte gynnar kampen. Mer systerskap behövs!

    • Fast jag ser inte mig själv som förstående och daltande bara för att jag uttrycker mig tydligt och sansat, där finns ju också nyanser. Att anpassa sig till anti-feminister och andra oförstående motståndare är ju liksom en helt annan sak och inte särskilt konstruktivt om man vill nå någonstans.

      Anledningen till att jag just nu inte förstod debatten var att Schmenus enligt mig inte alls tyckte att någon var bättre eller sämre, hon bara slog fast att ”sån här är jag och det trivs jag med”. Hon är ju inte heller någon som daltar, i min mening. Jag vet inte om jag har läst någon blogg av någon som söker anpassa sig till män och anti-feminister?! Kanske därför jag inte riktigt fattar.

      Själv har jag inte som mål att locka anti-feminister på bättre tankar, däremot vill jag gärna försöka få ännu oinvigda och oförstående inom skolan att förstå varför vi måste arbeta normkritiskt och för ökad jämställdhet och jämlikhet, det är ju liksom skolans uppdrag och väldigt många inser inte det.

  8. jaylazkar november 9, 2013 den 4:45 e m #

    Det gör mig glad att du gillar min blogg, tack för peppen!

  9. Maria Engelwinge november 10, 2013 den 4:40 e m #

    Vilket bra och insiktsfullt inlägg! Jag är precis som du och lär mig massor både genom att läsa de ”argare” feministernas bloggar och de ”mildare”. Ibland kan jag dock känna att debatten kommer att handla om vilka som behövs, som om det var feministernas enda värde. Menar INTE dig nu, för så uppfattar jag inte dig alls, utan mer generellt. Även om man kanske inte ”behövs” alla gånger är jag så glad att nätet finns så att det finns en möjlighet att få uttrycka sig även om man har få läsare och kanske bara når ett fåtal. Om inte annat kan man få väldigt fina vänner genom bloggandet och upptäcka att man inte är ensam om sina funderingar och sin ilska och frustration över att vara kvinna i ett patriarkat.

    • Tack, vad roligt att du tycker det! Jag tycker att bloggandet och läsningen av bloggar givit mig massor, bara sedan jag började blogga/läsa bloggar i januari i år har mina åsikter och kunskaper utvecklats enormt. Det är häftigt!

Trackbacks/Pingbacks

  1. Ett härligt möte | Oxhen - november 8, 2013

    […] vill bara vara snälla. Precis som det är överallt annars där människor befinner sig i grupp. Diskussioner, språk och ord. De allra mest grundläggande delarna i vad som definierar oss som människor. Vi […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: