Bloggidentitetsångest och balansgången mellan att vidga och befästa normer

22 Nov

När jag började blogga vet jag inte riktigt varifrån jag fick all tid och ork. Jag skrev ju för tusan två till tre inlägg om dagen under vissa perioder. Skolan berördes mycket (vid två tillfällen i våras publicerades mina inlägg som debattartiklar på tidningen Skolvärldens webbplats, en gång angående tidiga betyg, andra gången angående att vi lärare vill vara lärare och inget annat), jag skrev en hel del om genusmedvetet föräldraskap och framför allt tror jag att normkritiken genomsyrade mina inlägg aningen mer än nu. Jag skrev kritiska inlägg om att köna barn och unga, jag skrev om hbtq och normkritik i skolan, belyste ofta och gärna cisnormen och lyfte explicit transperspektivet.

På senare tid känns det som att jag har tappat det där en aning. Kanske kan det kallas utveckling – men samtidigt känner jag mig inte riktigt nöjd och då är ”utveckling” liksom fel ord. När jag skriver om jämställdhet och feminism är det lätt att hamna i fällan att skriva om ”kvinnor” och ”män”, ”flickor” och ”pojkar” och även om jag ofta ifrågasätter dessa kategorier och positioner som fasta, vill utmana könsnormerna och så vidare så är jag rädd att det här sättet att skriva snarare leder till att även jag befäster framför allt tvåkönsnormen och cisnormen fast jag egentligen inte alls vill göra det. Jag – som är medveten om dessa normer, vet att alla inte identifierar sig som cis, handlar utifrån denna vetskap i mitt yrke och har i bakhuvudet att jag vill vidga, förändra och inkludera fler – kan naturligtvis med lätthet ”läsa in” vad jag och andra menar när det i en text står ”kvinnor” och ”män”. Men folk i allmänhet är omedvetna om trans, folk i allmänhet är inte ett dugg genusmedvetna eller normkritiska, folk i allmänhet skiljer inte ordet ”man” från orden ”manlig” eller ”mansroll” och därför blir det ändå problematiskt. Om det normbrytande inte nämns så finns det liksom inte, och skriver jag ”kvinna” så kommer de allra flesta inte tolka det som att jag inkluderar såväl ciskvinnor som transkvinnor, till exempel. Precis som de allra flesta automatiskt ser en heterofamilj med barn framför sig om man skriver ordet ”familj” och tolkar ordet ”föräldrar” som två cispersoner av olika kön. Det normbrytande måste benämnas för att finnas i folks medvetande, så är det bara.

…men samtidigt måste förstås normen belysas, sättas i fokus, diskuteras och problematiseras och då måste vi oundvikligen landa i att tala om kvinnor och om män, om kvinnligt och om manligt och om hur pojkar halkar efter i skolan medan flickor mår dåligt på grund av utseende- och kroppshets. Det svåra är balansen, att få in alla perspektiv samtidigt och på samma gång nå fram till de jag vill nå fram till. Å ena sidan skriver jag förstås till ”de redan (mer eller mindre) invigda” och känner väl att personer som befinner sig på en heeelt annan nivå, de som vägrar inse transpersoners existens, som helt förkastar att könsroller är socialt betingade och så vidare – dem måste jag skita i. Mer eller mindre. Med en liten blogg som denna kommer jag ändå inte lyckas övertyga dem.

Samtidigt vänder jag mig ju till personer som arbetar inom skola och barnomsorg där vi faktiskt ha en laglig plikt att arbeta främjande och förebyggande för att motverka diskriminering, trakasserier och kränkande behandling på grund av bland annat könsidentitet, könsuttryck och sexuell läggning och då måste även personer som inte alls känner sig hemma i dessa begrepp och perspektiv faktiskt lära sig att tänka nytt. Det går inte som pedagog att säga ”näe, det här med trans tycker jag låter konstigt, det tror jag inte på” eller ”äsch, det finns ju inga homosexuella i högstadiet, det tar vi senare!” och sedan riskera förstöra en grupp individers skoltid på grund av sin extrema okunnighet och tanklöshet (vilket tyvärr sker hela tiden).

Puh. Storhetsvansinne, kanske ni tänker nu, men lugn – jag har inga förväntningar eller planer på att förändra hela världen. Men när jag nu inte hinner blogga alls lika mycket som tidigare så känns det än viktigare att det som postas här är texter som jag kan stå för och som täcker allt det som jag tycker är viktigt. Helst skulle jag vilja följa upp inlägg också, som det om manliga förebilder och mitt senast om att ifrågasätta mansrollen, men jag hinner ju inte!

Ja, någonstans där befinner jag mig alltså just nu och resultatet blir oftast att jag inte bloggar alls när jag har femton minuter över. Mitt jobb kräver vansinnigt mycket (så mycket att jag typ kräks när jag ser ordet ”skola” i en tidningsrubrik, och i synnerhet om namnet ”Jan Björklund” figurerar i ingressen) och det är trots allt det som ger mig lön… dock har jag ju ett annat bloggprojekt på gång inom kort och så fort detta blir helt officiellt så ska jag be er om lite input också. Samt även komma fram till vad som ska hända med den här bloggen när jag bloggar på annat håll. Ibland tänker jag att ett alternativ vore att starta en anonym blogg vid sidan om där jag kan vara hur arg och kritisk som helst utan att hänga ut mig själv eller andra.

Hmm.

Ps. Flatfilmsfredag kommer även idag, jag lovar!

Annonser

18 svar to “Bloggidentitetsångest och balansgången mellan att vidga och befästa normer”

  1. Caroline november 22, 2013 den 2:54 e m #

    Gaah, nej du får inte sluta blogga, du måste på något sätt fortsätta förmedla dina kloka ord till oss. Du sätter ihop meningar som får syfte i mitt huvud. Jag behöver din visdom i mitt 2 barn o hus liv. Keep up the work!!

  2. Fråga Ugglan | Klok som en coffeetablebok november 22, 2013 den 5:43 e m #

    Fast gör det så himla mycket om det inte blir så ofta? Jag tänker så här – ta det som det kommer, skriv när du hinner och orkar. Vi läser ju ändå! 🙂 Det som vore riktigt illa vore om du skulle sluta helt bara för att du inte riktigt lyckas göra det som du först ville, för du behövs!

    • Det är väl bara det att färre inlägg ställer högre krav på att de är bra. Tycker i alla fall jag 😉 Tack i alla fall för pepp! Jag måste bestämma mig lite för vad jag ska satsa på bara…

      • Fråga Ugglan | Klok som en coffeetablebok november 22, 2013 den 6:27 e m #

        Mm, jo, så är det ju. Jag hinner/orkar inte heller riktigt just nu och genast höjer jag kraven på det jag faktiskt skriver (även om jag aktivt försöker motverka det…) – och vips så har jag trettio påbörjade drafts som inte är ‘riktigt färdiga’ än… och risken är ju då att de aldrig heller blir det. Nej, det är en svår balansgång det där! Jag funderar också mycket på de här sakerna nu.

      • Ja! Alla dessa utkast! Hopplöst… skulle behöva sitta två heldagar och skriva klart dem och sedan tidsinställa inlägg som räcker ett par veckor framöver 😉 Själv fortsätter jag följa bloggar som tar paus – som din! – och det gör mig absolut ingenting att kvaliteten skiftar och det dröjer mellan inläggen, men på en själv är kraven högre… hopplöst.

  3. sarah november 23, 2013 den 2:56 f m #

    http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17736210.ab
    Jag har velat be dig skriva om detta enda sedan jag läste den här artikeln. Mina första reaktion var ”Åh herregud nu har det gått för långt” det erkänner jag. Sedan tänkte jag efter och försökte sätta mig in deras situation och inte va så snabb med att döma.
    Men jag skulle jätte gärna vilja be dig att skriva om detta när du har tid, dina tankar och funderingar. Detta är inget påhopp utan jag är väldigt intresserad av detta ämne.
    Min fråga är när ska man sätta stopp? Jag menar om jag är född vit men känner mig som svart ska samhället då anpassas efter mig eller är det kanske jag som behöver hjälp? Är Kön eller könstillhörighet något som man blir tilldelad eller är det är något man föds med väl? Om man går så långt att man inte längre identifierar sig som människa utan känner att man är ett djur istället, ska samhället stötta det också? Förstår du vart jag vill komma.
    Är jätte tacksam för svar.
    MVH

    • susitar november 24, 2013 den 4:06 e m #

      Nu var inte frågan ställd till mig, men som djuridentifierad tänker jag ändå att det kanske är relevant…
      Vad för slogs stöd pratar du om? Betalda operationer eller bara vanlig respekt och kunskap? För dessa två ser jag som helt olika saker.
      Oavsett vem det handlar om eller vilka önskemål den personen har måste man se till några olika saker:
      – Är det möjligt att uppfylla önskemålen?
      – Skadar önskemålet någon?
      – Vad är skadan om man inte uppfyller önskemålet?

      När det gäller transpersoner så har jag för mig att forskning visar på att könskorrigerande vård och att omgivningen behandlar en med respekt (vilket t ex inkluderar rätt namn och pronomen) räddar liv. Jag har ingen källa just nu, medger jag iofs. Eftersom vården anses leda till bättre (psykisk) hälsa hos personerna så behöver de inte betala den helt själva, till skillnad från när en cis-kvinna vill förstöra brösten.

      När det gäller människor som känner sig som djur så är det så att många av oss inte vill genomgå någonslags helt ”artkorrigerande” kirurgi, även om det vore möjligt (vilket det ju inte är). Så även dem av oss skulle vilja det, kan inte, av helt praktiska anledningar. Inte heller tror jag det vore möjligt att ändra art juridiskt. Men att inte bli utskrattad när man pratar om sina känslor, det är väl inte mycket att be om? Att göra det möjligt för terapeuter att läsa på om ämnet? Det skulle vara praktiskt möjligt och inte skada någon.

      När det gäller frågan om hudfärg så har jag aldrig hört talas om seriöst fall, utan bara folk som trollar med det eller använder det som hypotetiskt exempel. Kanske är det helt enkelt så att hudfärg helt inte är en lika starkt del av folks medfödda(?) identitet.

      Ingen skadas av att Vio ser sig själv som intergender, Vio skulle antagligen bli gladare av att slippa ha kön uppskrivet i passet, och skulle antagligen bli ledsen av att folk tvångskönade henom. Vad är det som gått för långt?

      • sarah november 24, 2013 den 4:19 e m #

        Det som har gått för långt är att människor inte längre är människor utan helt plötsligt är djur? Man är inte längre man eller kvinna utan vill ha ett tredje kön osv osv. Hur långt ska samhället ”spela med” innan man tvingar dessa människor till psykiatrisk hjälp? Jag förstår att man kan älska någon av samma kön, jag förstår att man kan känna sig som en man fast man har en kvinnokropp men förlåt jag kan inte förstå eller ta på allvar en människa som känner sig som en katt, hund eller alien. Då känner jag att samhället kommer hjälpa den människan mer genom att erbjuda vård istället för att spela med.

      • Men grejen är ju att homosexualitet alltid har funnits, transsexuella har alltid funnits, intersexuella har alltid funnits (det är för övrigt ett biologiskt ”tillstånd”, och betydligt vanligare än man tror – många lever med mångtydiga genuppsättningar utan att veta om det), teriantroper har med all säkerhet också funnits. Skillnaden är att förr i tiden så spärrades man in, antingen i fängelse eller på mentalsjukhus (och fortfarande på många håll i världen dödas hbtq-personer mfl pga sin sexualitet/identitet) medan man här i Sverige nu för tiden arbetar för att allas identiteter ska accepteras. Detta är inget som kan gå för långt, för det handlar om människors välmående, deras hälsa, att ingen ska diskrimineras eller kränkas.

        Vad är DU rädd för undrar jag? Så länge grundbulten är: ingen ska må dåligt, fara illa, diskrimineras eller kränkas psykiskt eller fysiskt – hur kan det då vara skadligt för någon? Det enda som sker är att heterosexuella cispersoner inte längre har ”monopol” på att vara ”normala och accepterade” och är det så hemskt?

      • Ps. Man ”vill” alltså inte ha ett tredje kön utan man HAR/ÄR ett tredje kön, eller inget kön. Du bad mig blogga om saken och jag filar på ett inlägg. Har det rätt stressigt nu men försöker få ihop det!

      • susitar november 24, 2013 den 7:23 e m #

        Fast vad som behöver psykiatrisk hjälp eller inte är upp till psykiatriker – inte dig. Det finns gott om saker som vore praktiska om de kunde bli ”botade” med hjälp av lite psykologsnack, men uppenbarligen inte kan det. Man försökte bota homosexuella förr också, men lyckades inte. Numera har psykiatrin synsättet att det som inte förhindrar ett normalt liv, som inte orsakar vånda för individen, inte heller behöver botas. Att jag känner mig som en varg hindrar mig inte från att leva ett gott liv med normal funktion.

        Dessutom har människor alltid varit djur – en art av människoapa som härstammar från Afrika och delar 99% av generna med schimpansen… 😉

        Nåja – du behöver inte *förstå* hur det känns att identifiera sig som intergender, exempelvis. Det du behöver är att behandla även människor som är annorlunda från dig med respekt. I den respekten ingår det att inte kalla dem tokiga utan anledning.

    • susitar november 24, 2013 den 7:37 e m #

      Sen bara måste jag störa mig lite hur aftonbladet, genom att inte vara tydliga, hjälper till att förvirra termerna ”intersexuell” och ”intergender”. Det första handlar om fysiskt kön – det som förr i tiden kallades för att vara ”hermafrodit”. Det andra handlar om mentalt/socialt kön (genus), hur man identifierar sig, oavsett kropp. I Tyskland kan man skjuta upp att registrera ett nyfött intersexuellt barn som pojke eller flicka (utan bara lämna det tomt), så att föräldrarna inte känner sig pressade att bestämma åt barnet. Det är ingenting konstigt alls, tycker jag, inte alls något som ”gått för långt”.

      • Nej, detta är ju i själva verket enbart en anpassning till biologin. I Tyskland är det ju bara möjligt att ”få tillgång till” det tredje könet om man är intersexuell just – en intergenderperson som inte kan påvisa någon kroppslig normavvikelse (i brist på bättre ord just nu) kan inte ”välja” det tredje könet.

  4. sarah november 24, 2013 den 8:06 e m #

    Ni förstår inte riktigt vad jag menar när jag skriver ”Hur långt ska det gå”. Det jag menar är att människor kan i all oändlighet hitta på saker men när ska staten sätta stopp? Ska vi ha ett samhälle där människor kan gifta sig med ett bord för att inte känna sig diskriminerade eller där människor som känner sig som utomjordingar får ett eget omklädningsrum för att dom inte känner sig som människor osv? Vart går gränsen? Ligger det i antalet personer eller hur långt från normen man avviker?

    • Jo, jag förstår, men det går inte att jämföra homosexualitet, transsexualism eller att vara intergender med att vilja gifta sig med ett bord ståendes på händer (även om jag förstås inte skulle misstycka om någon vill göra det heller om hen är lycklig och inte skadar mig). Det är därför jag poängterar att just det vi talar om nu, dvs sexualitet, könsidentitet, könsuttryck, är identiteter och personer som funnits sedan urminnes tider, det är inget ”hittepå” eller något som uppfunnits för att provocera. Kön ÄR rent biologiskt väldigt komplext och det är fastslaget att skillnaderna inom de accepterade könskategorierna är större än skillnaderna kategorierna emellan, tex.

      Att just kön, sexualitet, etnicitet osv finns med i diskrimineringslagen har ju att göra med att dessa kategorier eller positioner identifierats som ”riskkategorier”, dvs att diskriminering ofta förekommer på dessa grunder. Om det någon gång visar sig vara ett stort samhällsproblem att människor som gifter sig med möbler diskrimineras så kommer den diskussionen säkert börja föras, men så är det ju inte i nuläget, eller hur? Men – mobbning och dylikt är ju aldrig okej hur udda man än är utifrån normen sett och så länge personer inte skadar någon annan eller sig själva – varför bry sig?!

  5. snabbmakaroner november 26, 2013 den 4:43 f m #

    Jag blev väldigt glad över att läsa din text och jag tycker nog att det nyanseras alldeles för lite i bloggvärlden (och inom delar av feminismen). Jag är inte heller säker på att det är många feministbloggare som verkligen gör skillnad på „man“ och „mansroll“ tex. när det kommer till kritan (än mindre läsarna). Jag tycker också att feminister ska vara medvetna om att de är med och skapar ett metanarrativ som som sådant alltid har en tendens att vara totalitärt, svartvitt och uteslutande (hur användbart det än är som analys!) – faktiskt en ohälsosam miljö för läsare med paranoida anlag. Och jag tror att just ensidiga diskussioner om „kvinnor“ och „män“ och „pojkar“ och „flickor“ i bloggar tyvärr inte så sällan hjälper till att befästa de normer som ska ifrågasättas.

Trackbacks/Pingbacks

  1. Vårt härliga jämställda samhälle | mina Sanna ord - november 28, 2013

    […] ha barn”-debattider? Ska jag besvara den okunniga, aningen kränkande men ärligt ställda frågan om trans och intergender som ställdes i mitt kommentarsfält häromdagen och samtidigt passa på att på tok för sent uppmärksamma Transgender day of […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: