Tänk om jag skulle ha inställningen att mammor och söner aldrig kan bygga upp en riktigt nära relation?

28 Nov

image

image

image

imageOvanstående konversation ägde rum i kommentarsfältet inne hos Oxhen, under det mycket flitigt delade inlägget ”Pojkar” där kloka Oxhen en gång för alla uppmanar oss vuxna att ta ansvar för våra barn – och främst våra pojkar! – genom att inte avfärda deras normativt pojkiga beteende med att ”de är pojkar” utan att istället aktivt börja arbeta för jämställdhet och mot destruktiva könsnormer. Nej, hon skriver inte ordagrant så, men jag vet att det är det hon menar och jag tänker osökt på det inlägg som jag skrev häromveckan om att det är mansnormen som behöver problematiseras, inte kvinnonormen. För om vi inte ser upp så är det, på sikt, pojkarna, killarna och männen som kommer bli de stora förlorarna i det här samhället (eller tja, kanske mest vi andra egentligen – vi som tvingas städa upp efter allt de ställt till med). Vi kan inte ha så låga förväntningar på pojkar som vi har, vi kan inte ställa så låga krav – varken i skolan eller hemma – och vi kan inte sucka över och sedan prata bort vissa pojkars direkt olämpliga och kränkande beteende med att ”de är pojkar” – och samtidigt låta dem fortsätta i all oändlighet; fortsätta ta plats från de andra barnen, fortsätta misslyckas i skolan, fortsätta skämta och garva över våldtäkt och horfittor, fortsätta se och behandla tjejer och kvinnor som objekt utan att inse konsekvenserna av sitt handlande.

Det går inte.

Och vad som absolut inte går i allt detta, det är att vi vuxna fortsätter ha inställningen att pojkar behöver främst ”manliga” förebilder och att kvinnor – exempelvis deras mödrar – aldrig kan få samma nära relation till sin son som en man kan. Det fungerar liksom inte. Pojkar måste lära sig att det går att identifiera sig med kvinnor också och de måste definitivt få ta del av de normativt kvinnliga idealen; empati, omhändertagande, förmågan och viljan att backa för att någon annan ska få plats, vetskapen om att det är okej att gråta, lyhördhet, förmågan till ansvar för nära relationer och hemmiljön. Jag säger inte att alla människor födda med snopp saknar dessa egenskaper (eller att alla födda med snippa automatiskt besitter dem), men jag vet att detta inte är något som vanligtvis uppmuntras hos den grupp barn vi kategoriserar som ”pojkar” – för pojkar ska liksom vara lite stökiga, ha svårt att sitta still, avsky att läsa, pyssla och andra stillsamma lekar. Vuxenvärlden ser det så och barnen lär sig snabbt att det är så det ska vara.

Och i skolan talas det om att alla stökiga pojkar behöver manliga förebilder att identifiera sig med, för de lyssnar liksom bättre då. Även föräldrar till pojkar ber uttryckligen om att deras söner ska få en manlig klasslärare eller mentor, menar att de behöver manliga förebilder som de kan lyssna på och lära sig något av. Kvinnliga lärare, ni vet, vi är ju mest som tjatiga mammor. Och vilken pojke behöver ännu en tjatig mamma som ändå inte har något att säga och som han ändå inte kan identifiera sig med?

Vårt barn har två mammor, två så kallade ”kvinnliga” förebilder om man så vill. Tänk om vi skulle ha inställningen som så många andra har, att söner aldrig kan få en riktigt nära relation till sin mamma – hur sjutton skulle det se ut? Om vi från början, så fort vi fick syn på vårt barns snopp vid förlossningen, ryckte på axlarna och tänkte ”jaha, typiskt, det här barnet kommer vi ju aldrig kunna klicka med fullt ut! Vad synd för honom och för oss!” Det vore ju i så fall rent förkastligt av oss att alls föda ett barn till den här världen när vi på förhand visste att det skulle kunna bli en son; ett barn utan en förälder att fullt ut relatera till.

Nej, vi utgår självklart ifrån att vi kommer kunna bygga upp en god och nära relation till vårt barn. Kanske kommer han ”föredra” eller klicka bättre med en av sina mammor, kanske kommer den ena av oss bli den som han hittar på flest aktiviteter med (med min fru om han visar sig gilla sport, med mig om han vill börja spela teater, sjunga eller syssla med något annat kulturellt) och kanske kommer den andra av oss bli den som han gråter ut hos – men oavsett vad så utgår vår barnuppfostran och vårt förhållningssätt till honom ifrån att vi är hans föräldrar och han är vårt barn, oberoende av vilka könsorgan alla inblandade bär runt på. Hans könsidentitet känner vi för övrigt inte ens till än.

Malin motsätter sig i konversationen ovan skuldbeläggningen av enskilda kvinnor som går runt med inställningen att deras söner är av en annan art än de själva, men för mig handlar den här diskussionen inte om att skuldbelägga någon alls. Det handlar om att medvetandegöra och att uppmuntra människor av alla kön till att återta makten i deras relationsskapande med barn och ungdomar. Det handlar också att göra människor medvetna om att vi faktiskt inte har en aning om vilka våra barn är bara för att vi har sett deras könsorgan. Vi vet inte om vårt snoppbärande barn kommer bli en sån där som har svårt med läsningen, som springer runt i klassrummet istället för att sitta still, som älskar krigslekar men hatar dockor och som helst bara leker med andra killar men gärna frågar chans på tjejer när han går i första klass – vi vet inte ens om han kommer känna sig bekväm med att kallas pojke, så varför ska vi från början utgå ifrån att så är fallet?

Och varför sjutton ska vi inskränka vårt barns möjligheter att lyckas väl i skolan genom att inte aktivt uppmuntra läsning, varför ska vi undvika att förmedla hur viktigt det är med empati, omsorg och kommunikation genom att typ slänga bort dockorna och varför i hela friden ska vi lära honom att andra snoppbärare är sådana som han kan (och får) identifiera sig med, medan snippbärare är sådana som han inte kan (och absolut inte får) identifiera sig med, men hemskt gärna bör springa efter och tafsa på när tillfälle ges?

Jag förmodar att dessa tankar kan vara svårare att greppa för personer som lever i en heterosexuell kärnfamilj. I en familj med föräldrar av olika (cis)kön, kanske även med barn av olika kön blir det säkerligen lätt så att man ramlar i fällan att pappan hittar på ”killgrejer” med sonen och mamman hittar på ”tjejgrejer” med dottern, och mer eller mindre omedvetet är det dottern man ropar på när bordet ska dukas och sonen får följa med när pappa ska åka för att besiktiga bilen eller när veden ska bäras in. Säkerligen är det även så att man i skolåldern gärna konstaterar att ”jo, dottern hon gör ju sina läxor utan att man behöver säga till, men annat är det med sonen – han spelar hellre datorspel eller är ute med kompisarna, haha” och så är det liksom inget mer med det. Man låter det hända bara, och är man orolig för något av sina barn så är det för att dottern ska råka illa ut när hon går hem från kompisen sent på kvällen, man kanske ojar sig över att hon är så lättklädd på de där facebookbilderna hon lagt ut och man undrar varför tonårstjejer är så fixerade vid sitt utseende. Sonen, han bara är liksom och hur han mår vet man inte riktigt – han drar sig mest undan, men sådär är väl tonårssöner?

Puh.

Vad jag vill säga här är väl helt enkelt att vi inte får ge upp och tänka att ”saker är som de är”. Vi som eftersträvar och önskar oss en jämställd och jämlik värld, vi måste aktivt fundera över hur vi ser på och förhåller sig till våra barn och unga och kanske även förändra ett och annat hos oss själva, i vårt bemötande och vår relation med barnen. Vi lever i ett könsdikotomt och patriarkalt samhälle och å ena sidan är det detta vi måste förhålla oss till (självklart är det därför som pojkar oftare ser upp till, identifierar sig med och lyssnar just på män medan flickor oftare identifierar sig med kvinnor, men också ser upp till män), men å andra sidan – om vi vill förändra något, i grunden, då måste vi börja med barnen och då måste vi tänka utanför denna könsdikotomi och agera utifrån det.

Annonser

9 svar to “Tänk om jag skulle ha inställningen att mammor och söner aldrig kan bygga upp en riktigt nära relation?”

  1. Erik november 29, 2013 den 12:12 f m #

    Kvinnor har alltid en stor och central plats i mäns liv och mödrar har absolut en nära relation med sina söner. Det vore konstigt att försöka påstå något annat.

    Förr eller senare måste den lilla pojken växa upp till en man och han behöver då sunda manliga förebilder och ideal, vilket innefattar många av de klassiska manlighetsnormer som feminister försöker förstöra.

    Det finns väldigt mycket positivt i klassiska manliga ideal, men feminister ser bara det som är misstolkat, missriktat och destruktivt.

    • Jag talar av egen erfarenhet här, har såå många exempel på kvinnor som säger att de aldrig kan få samma kontakt med sina söner som med sina döttrar.

      Jag skriver ingenstans att det är fel att vara pojke eller man, jag fokuserar på de destruktiva mansidealen – de som leder till att det går sämre för pojkar i skolan, de som gör att vissa pojkar växer upp till våldtäktsmän och de som gör att det är fler män än kvinnor som tar livet av sig. Ja, och samtidigt, paradoxalt nog, är det män som har mest makt i vårt samhälle.

      Det handlar inte om kritik mot någon enskild person här, men det är intressant att du tolkar det så.

      • Erik november 29, 2013 den 10:04 e m #

        Ja förutsatt att ”en riktig nära relation” betyder SAMMA kontakt oavsett kön så ligger det säkert något i det då verkligheten inte är könsneutral.

        Ja tycker du att det är intressant så kommer du älska att det enda jag ser som en antydan till ”kritik mot någon enskild person” är ditt påstående om att jag skulle ha tolkat något på så vis.

        Jag understryker felet med att problematisera i grunden sunda och positiva manlighetsideal genom att bara fokusera på det som är ytligt, misstolkat, missriktat och destruktivt.

      • Ge mig exempel på vilka ideal du menar!

        Sedan är ju en stor och viktig poäng i mitt inlägg den att snopp per automatik inte betyder ”man” eller ”manlig” och att snippa inte automatiskt betyder ”kvinna” eller ”kvinnlig” samt den att föräldrar, ofta heteroföräldrar, i många fall inte ens ser behovet hos sina söner att prata ut och gråta tex, man låter dem bara vara. Man har dessutom ofta mycket lägre krav och förväntningar på pojkar i skolan tex och DET tycker jag är fel. Läs gärna hela inlägget igen så upptäcker du detta.

    • Ps. Skriver jag någonstans att pojkar inte bör ha manliga förebilder? Svar nej. Jag skriver stt de behöver ha kvinnliga förebilder också.

  2. Maax november 29, 2013 den 5:37 e m #

    Det är en så märklig tanke detta att två personer måste ha samma kön för att kunna relatera till varandra. För det är ju ingen (eller rätt få) som säger att man måste ha samma ögonfärg för att kunna relatera, eller samma hårfärg, eller samma whatever.
    Jag tror att dessa föreställningar om kvinnliga och manliga förebilder hämmar mer än det bygger upp och styrker. För visst kan man ha förebilder med annat kön än sig själv?
    När jag ser till mina egna förebilder och personer som betytt mycket för mig, såväl kvinnor som män, så är de i ju knappast mina förebilder för att de har snopp eller snippa, utan för vad de säger, gör, hur de är som personer osv.
    Som barn hade jag vuxna som jag såg upp till och litade på, både män och kvinnor. Men ofta blev de manliga personerna lite tagna ifrån mig, för de skulle ju finnas där för killarna främst. Det var i alla fall hur jag uppfattade det. När vi delades in i grupper, tjejer för sig och killar för sig, då fick den manliga pedagogen ta hand om killarna och den kvinnliga ta hand om tjejerna. Att den manliga pedagogen sedan kanske hade erfarenheter och egenskaper som kanske skulle gjort att vi kunnat relatera bättre till varandra än vad jag kunde med den kvinnliga, det fanns det inte en tanke på. Könet var den relationsgrund som sattes i centrum, alltid.
    Och tyvärr ser jag fortfarande mycket av detta i olika pedagogiska verksamheter.

  3. Gutterflower december 2, 2013 den 10:04 f m #

    Åh vilket bra inlägg! Tycker detta är så intressant; föreställningen om att det är heeeelt annorlunda att få en dotter jämfört med en son. Har flera vänner (mammor) med söner som är är väldigt tydliga med att de helst hade velat ha en dotter istället, om de fått välja. För att det ”är ju något speciellt med just mor-dotter relationen”. Helt fruktansvärt! Dels hade jag inte velat att min mamma önskade att jag helst skulle varit ett annat kön och dels för att de från början lite halvt distanserar sig från sonen och bestämmer sig för att grabben kommer stå närmast pappa och göra mest ”killgrejer” (vad det nu betyder). Som att relationen inte ens får en chans att bli nära och förtrolig och speciell för att de redan har gett upp den tanken.

    Väldigt tråkigt för alla inblandade.

  4. snabbmakaroner december 9, 2013 den 7:07 e m #

    Jag förstår bara inte varför de talas så mycket om mammornas inställning? Det finns ju tom. forskare som anser att föräldrarnas inflytande på de egna barnen är minimalt, Här är det väl verkligen läge att diskutera peer-group och hur den påverkar? Nog är distansen som kanske infinner sig efter ett tag en mycket mer komplex process än att det bara är mammorna som inte lyckas hålla kontakten till sina söner, särskilt när mammorna ofta beskriver det som att sönerna växer ifrån dem? Sönerna tar väl också aktivt avstånd från kvinnor och det som anses vara kvinnligt från en viss ålder? Tjejbaciller … Finns det vettiga undersökningar kring det här? Blir faktiskt väldigt irriterad när jag läser att det är mammorna som ska jobba på sin inställning. Det kanske det alls inte är.

    • Jag tror inte att det handlar om enbart mammorna, det handlar ju om allas inställning till kön, hur det pratas och delas upp på förskolan, vad som står i barnböcker, heteropar som jämt och ständigt väljer att pappan ska göra pappagrejer med sonen och mamman gör mammagrejer med dottern, hela det faktum att pojkar inte uppmuntras ha kvinnliga förebilder. ALLT spelar in.

      Men jag, som kvinna och mamma, blir ledsen när jag hör hur mammor från början slår fast att de aldrig kommer få den där kontakten med sina söner. Önskar fler kunde ifrågasätta sin egen inställning, det är ju åtminstone en början!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: