Fröken Frimans Krig, eller: Den stora flatbesvikelsen

2 Jan

Nu blir ni bra förvånade va? Och lyckliga? Hon är tillbaka! Hurra! Fanfarer och konfetti! Och så vidare. Fast jag är inte riktigt tillbaka redan, åtminstone inte på heltid (snart är dessutom julledigheten och därmed den skarpa hjärnans tid över). Sorry.

Dock har jag de senaste dagarna känt en enorm frustration bubbla inom mig och så många tankar måste liksom bara ut. Anledningen heter ”Fröken Frimans Krig” och är, som många av er säkert vet, en miniserie som visades i SVT nu under jul- och nyårshelgerna. Sissela Kyle, Maria Kulle, Frida Hallgren… Kvinnliga rösträttskämpar under tidigt 1900-tal, eller vad det främst handlade om: Kvinnor som startade en egen specerihandlarförening vid den här tiden i ett försök att konkurrera med männen. Jag var enormt peppad på den här serien, dels på grund av temat förstås och dels på grund av den starka kvinnliga skådespelartruppen.ffk_992(Bildkälla)

(Varning för spoilers nedan, sluta läs om du vill se serien med öppet sinne – även om jag förstås redan har spoilat det sk. viktigaste i rubriken…)

Vad som dessutom peppade mig var förstås de starka flatförhoppningar som väcktes redan tidigt under första avsnittet, då Sofia Ledarps karaktär Kinna och Sissela Kyles Dagmar inleder sin vänskap; två starka, ensamstående kvinnor utan behov av eller längtan efter någon man. Vid ett tillfälle strök Kinna minsann mycket hastigt en hårlock från Dagmars ansikte! (händer upp ni flator och andra som noterade detta!) Än tydligare blev de lesbiska vibbarna i början av det andra avsnittet, då Kinnas blickar mot Dagmar fullkomligen glödde av trånande hetta och nej, jag sticker inte under stol med att det pirrade av förväntan i hela mig. Yes, flator på bästa sändningstid – äntligen!

…men så hände det: Rolf Lassgård entrade scenen och plötsligt förändrades allt. Dagmars (så naturligt kvinnliga) längtan efter ett barn växte sig allt starkare och hennes ungdoms trängtan efter just Roffes karaktär väcktes till liv. Vad i helvete? Och just Rolf Lassgård?? I samma veva flirtade en annan av kvinnorna för fullt med kvinnoföreningens dräng och de där flatförhoppningarna suddades sakta men säkert ut.

Och flatan då? Hon blev naturligtvis sur, tvär, svår att arbeta med. Bitter, så klart, och den där trånande blicken som fick något mörkt, uppgivet och frustrerat över sig. Så typiskt lesbiska kvinnor va? Bittra, ensamma, misslyckade.

Nåväl, tack och lov dog Rolf Lassgårds karaktär rätt kvickt (förlåt mig) och till viss del återuppstod inom mig hoppet om en liten ynklig lesbisk affär i sista avsnittet… men icke. Det var och förblev fullständigt lönlöst. Däremot bjöds vi alla på den rörande återföreningen mellan Frida Hallgrens Lottie och hennes mesigt snälle make, otippat nog spelad av Gustaf Hammarsten, samt fick även beskåda den spirande heterosexuella kärleken mellan drängen och den ovan nämnda unga kvinnan (sorry, glömt hennes namn). Så. Himla. Typiskt. Vackert. Typiskt.

Nu är det säkert någon som undrar över min smärre ”besatthet” av det förlorade flathånglet i den här serien: Det handlade ju om kvinnans frigörelse och inte om kääärleeek! Så sant, så sant. Men hur kommer det sig då att den där heterosexuella kärleken ändå måste bakas in som extra krydda, grädde på moset och liksom ett gulligt och samtidigt jävligt neutralt inslag? En serie, som inte alls handlar om kärlek, avslutas lik förbannat med bilden av inte mindre än TVÅ lyckliga heterosexuella kärleksrelationer? Har vi sett det förr? Eh jo, ungefär hela tiden, överallt. Jag har tidigare tipsat om den så kallade flatfilmen ”Grey matters” som konstigt nog innehåller heterosex men inget flatsex, samma sak i den extremt hyllade ”The kids are alright” som bjuder på en enorm mängd heterosex och – just det – inget flatsex, tidigare i höstas skrev jag om den totala frånvaron av samkönade par i barnfilmer och ja, även i våra läromedel i skolan dyker den där ”neutrala” heterosexualiteten upp som gumman i lådan när man minst anar det medan andra sexualiteter lyser med sin frånvaro. För att nämna ett fåtal exempel.

Och vet ni? Heterosexuella cispersoner märker det inte ens. De märker inte att heterosexualiteten är så ständigt närvarande och de märker definitivt inte att andra sexualiteter ständigt marginaliseras, totalt osynliggörs. Många heterosexuella noterade inte ens de vansinnigt tydliga lesbiska vibbarna i ”Fröken Frimans Krig”– för vaddå? Serien handlade ju inte om att vara lesbisk?! Men hörni, den handlade inte om att vara hetero heller.

”Heterosexualitet är inte normalt, det är bara vanligt” löd vår slogan inom de forna lärargaystudenterna och jag skulle aldrig någonsin förneka att det är just vansinnigt vanligt att vara och leva som öppet heterosexuell (och cis). De flesta människor gör ju det, och det är också därför som de av exakt alla anses normala. Det är också därför som det skulle betyda så oerhört mycket om vi – som inte är lika vanliga, som av många anses onormala, som har fått kämpa och fortfarande kämpar för att få samma rättigheter som cis-heterosexuella – bara någon endaste gång kunde få finnas till på bästa sändningstid, utan att för den skull pekas ut som ovanliga, spännande, exotiska, mystiska, konstiga, bittert aggressiva…

Det hade helt enkelt varit så fantastiskt jäkla awesome om flatan Kinna hade fått en – bara EN – kyss (på kinden?) av en annan kvinna. Om hon bara hade erkänts, fått finnas till – på samma sätt som heterokvinnorna.

Håller ni med?

(Apropå att få finnas till skrev jag just om detta i mitt första inlägg på ”Det öppna klassrummet”)

Annonser

33 svar to “Fröken Frimans Krig, eller: Den stora flatbesvikelsen”

  1. presens januari 3, 2014 den 9:02 f m #

    Word!!!

    Och äntligen är du tillbaka! 🙂

  2. Frida januari 3, 2014 den 9:20 f m #

    Som hetrokvinna är jag ganska glad av skildringen av självaste karaktären Fröken Friman, som i sin heterosexuellualitet även kan vara en stark kvinna som står på egna ben. Sen håller jag med dig i det du skriver. Avsaknaden av homosexualitet, jag hade gärna sett Kinna få till det på bästa sändningstid. Men tycker nog att det hade blivit klichéartat om det var just Kinna och Dagmar som hade fått till det.

  3. malin januari 3, 2014 den 10:04 f m #

    ugh, alltid jobbigt att inse hur jävla heteronormativ man e. märkte faktiskt av blickarna i början, men sen tänkte jag inte mer på det när Lassgård dundrade in (VARFÖR LASSGÅRD?!?). så; tack för detta inlägg. högst nödvändig påminnelse om en annars fet serie.

  4. Helena januari 3, 2014 den 10:43 f m #

    Ja, fy vilken besvikelse det var! Jag som precis läst ut Tillbaka till henne (underbar!) tänkte att det såg ju väldigt lovande ut ett tag, eftersom det var så liknande teman, men så självklart kom det en gubbe och förstörde allt. Nej, fegt, tråkigt och heteronormativt som vanligt.

  5. presens januari 3, 2014 den 11:20 f m #

    Alltså. Jag förstår tråden med Lottie – att balansera heterokärnfamiljeliv med den feministiska kampen är en viktig fråga som fortfarande kan vara aktuell, och var väldigt aktuell då. Men Dagmar? Vad var poängen med att introducera den där fästmannen? Antingen för att tydliggöra att hon faktiskt inte är en lesbisk nucka, eller för den där religionsgrejen som inte hörde hemma i storyn och ändå bara rann ut i sanden. Hela storylinen med den brutna förlovningen och att han kom tillbaka kändes onödig – som till för att lösa problemet med leveranserna (för en man var tvungen att komma och rädda dem) och/eller just att visa att Dagmar faktiskt, minsann var hetero.

    Sen kan jag väl hålla med om att just Dagmar och Kinna kanske inte vore den bästa kombinationen.

  6. presens januari 3, 2014 den 11:21 f m #

    Och för övrigt – hur coolt är inte Dagmar som namn betraktat?

  7. pyretsparon januari 3, 2014 den 1:14 e m #

    Hej Sanna! Intressant läsning då jag älskade miniserien! Tyckte den var strålande! Jag förstår dina synpunkter och kan hålla med dig i mycket av det du skriver men Dagmar hade ju faktiskt visst en längtan efter den judiska mannen! Hon hade ju ett foto på honom i sitt halsband och tittade på det varje kväll innan hon gick till sängs. Anledningen till att de inte gifte sig var ju pappans. Hon hade ju tänkt på honom varje dag sedan dess, så där håller jag inte med dig!!

    Vänligen, Therese

    • Ylva januari 3, 2014 den 2:46 e m #

      Tycker ändå att Kinna var en bra flatroll och Dagmars kärlek till Ruben var ju uppenbar från början. Hade dock varit mer positivt om Kinna vänt sin uppmärksamhet mot någon annan än Lottie, som ju visade sig vara ytterligare en dead end 😉

  8. Elin januari 3, 2014 den 2:43 e m #

    Hej! EXAKT såhär kände jag när jag sett klart serien!!! Så jäkla fegt av SVT att slänga in de där blickarna, som var så diskreta att mina föräldrar och andra hetero-identifierade så lätt skulle missa dem. Det känns som att någon har suttit och tänkt att de var så jäkla HBTQ-vänliga som hade med blickarna, men sen kom de undan jättebilligt för att andra inte märkte dem ens.
    Plus att jag blev så jävla provocerad av våldtäktsförsöket. Att reproducera alla skildringar av överfallsvåldtäkt där förövarna kommer undan. Budskapet av hela den scenen var ju bara som alltid ”kvinnor bör inte gå ut ensamma för män har ändå alltid makten och våldtäktsmän slipper alla konsekvenser”. Och att kassörskan skulle bli räddad av en man!
    Nej, tyckte att serien var så himla lovande i första och andra avsnittet och just därför blev jag så himla besviken! Tack för att du uttryckte det bra!

  9. Elin januari 3, 2014 den 2:56 e m #

    Och som du är inne på i slutet av inlägget, man famlar ju efter grässtrån och vill ha åtminstone NÅGON erkännelse även om det inte behöver leda till något happy ever after. Respektera hennes känslor av olycklig kärlek åtminstone! Ge oss tydliga scener där vi får se henne längta efter någon, gräv lite i det extremt svåra att vara lesbisk när det knappt fanns ord för det. Eller låt henne hinta det till Dagmar? Ge oss något! Blir så trött!!!

  10. kickanwicksell januari 3, 2014 den 3:08 e m #

    Heja! Jättebra come back!

    Jag tyckte att ganska mycket skavde i den här serien och en av grejerna är precis detta! Att Lassgårds karaktär dog och att Dagmar klarade sig ensam tyckte jag var ett bra avslut (även om hela den intrigen var överflödig) men att Lotti gick tillbaka till sin man (som helt magiskt gick från ond till god över en natt) tycker jag bara är banalt och fånigt. Viss heterosexuell kärlek kan vara bra att skildra i den här sortens drama just eftersom det genom historien varit (och fortfarande är) ett stort dilemma för feminister – att så många kvinnor ändå måste förhålla sig till sin partner som ofta är man osv. Men det blev överdrivet romantiskt och enkelt med den heterosexuella kärleken och ja – så trist att Kinna skildras som tragisk, ensam och bitter.

    Tack för att du hjälpte till att reda ut mina tankar lite.

    • pyretsparon januari 3, 2014 den 3:59 e m #

      Fast han var ju inte ond egentligen.. Jag tyckte att det lyste genom hela honom att det inte var hans egna värderingar han levde ut, utan hans fars.. Så jag tyckte bara att det var fint att de hittade tillbaka till varandra och att han visade på att man kan förändras!!

      • kickanwicksell januari 3, 2014 den 5:48 e m #

        Nej givetvis var det så. Jag tycker också att det är bra att han var lite nyanserad och att det handlar om ett förtryck mellan två personer som egentligen älskar varandra och vill varandra väl. Men det skedde en väldigt överdriven och snabb förändring då han helt plötsligt var felfri och hade förlikat sig med allt. Så tror jag det sällan är. Och javisst är det bra med optimism och att man ”kan förändras” men i det här fallet tycker jag att det blev lite väl ”… och så levde de lyckliga i alla sina dagar”.

  11. BB januari 3, 2014 den 5:44 e m #

    Och varför, varför, varför skulle en kvinna falla för Rolf Lassgård? Ursäkta att jag sager det, säkert väldigt sexistiskt, men som heterosexuell kvinna vill jag inte ha stora, tjocka, ”trygga” män – jag vill ha vältränade, atletiska, snygga, attraktiva män!

  12. Chiaki januari 3, 2014 den 5:47 e m #

    Jag har inte sett denna serie, men jag har överlag börjat notera hur ofta man slänger in lite heterosexuell romantik, bara för att krydda till filmer lite. Filmer som egentligen handlar om något helt annat, men sen, vid minsta möte mellan en kvinna och en man, måste man ta med lite gnista. Såg t.ex. nyligen andra Hobbit-filmen, där man självklart var tvungen att ta med en kärlekshistoria mellan en (kvinnlig) alv och en (manlig) dvärg (nu vet jag inte om det fanns med i boken, men tänker ändå att det var ganska irrelevant för handlingen i övrigt och mest fanns med för att krydda till filmen lite).
    Det är tröttsamt med det konstanta glorifierandet av heterosex, som tydligen är så viktigt att det måste finnas med precis överallt. Speciellt för den som inte själv identifierar sig med det skulle det nog vara skönt att nån gång se, om än inte homoromantik så i alla fall avsaknad av heteroromantik.

    • Ellinor februari 6, 2014 den 4:36 e m #

      Fyfan vad jag är bitter på den filmen av just den anledningen. Varken kvinnan eller romansen fanns med i boken. Hade gärna haft originalstoryn trots avsaknad av kvinnor, för den kan ursäktas med att den skrevs på typ 30-40-talet nån gång.

      Tolkienfan till trots hatade jag filmen. För det första – helt osannolikt att en dvärg kan älska en alv och tvärtom. För det andra: Mina förväntningar var höga eftersom jag gillade att de skrivit in en kvinna i historien. Och hon gjorde ingenting som inte var i relation till mannen

  13. Carin Fröjd januari 3, 2014 den 7:10 e m #

    JA men eller huur! Sånt otroligt antiklimax. Först hårlocken och sedan plocka bort skräp från kappan och så alla blickar och sen bara nehe nä nä.. Och för vad? För att någon RUBEN skulle komma in och gästspela i cirka exakt 10 sekunder och sedan få ett slaganfall och dö knall och fall? Det var redan för många karaktärer för den korta serien och svårt att ge dem djup för att han skulle tillföra något. Tror det var därför skeendena ibland kändes lite hastiga och krystade som Lotties mans plötsliga vändning och så. Det kunde ha blivit så mycket BÄTTRE om de bara koncentrerat sig på Dagmar och Kinna. Tycker jag. xD

    Men hur som helst på tiden att kvinnlig svensk rösträttsrörelse och kvinnoorganisering i början av 1900 synliggörs! Kan inte beskriva vilken crawing jag haft efter detta. Äntligen!! Har lånat boken ”En passionerad affär” av Monika Björk och Eva Kaijser som serien löst bygger på. Lite rolig kuriosa för oss lärarflator är att tydligen var hon som var initiativtagare i verkliga butiksföreningen Svenska hem (motsvarande Dagmar) ingen annan än Anna Withlock som var lärare i grunden. En av anledningarna till initiativet var att hon oroade sig för att hennes elever fick tuberkulos av dålig mjölk.

  14. Cissi januari 3, 2014 den 7:26 e m #

    Jag gillade serien. Är flata och märkte inte blickarna förrän precis i sista avsnittet och då trodde jag att jag hade missförstått… Är visst hjärntvättad=( Jag tycker att Dagmar väl representerade den borgerliga godheten som vill hjälpa arbetarklassen (Gunnar) men inte riktigt förstår situationen. Tyvärr problematiserades inte det överhuvudtaget, han är bara tacksam och god.

    När jag har sett hela serien kan jag också tycka att romanser med Ruben var meningslös, ingenting hände ju. Den hade lika gärna kunnat fortsätta vara historia. Ett tag tänkte jag att nu löser det sig ju med fosterhemmet, men sen dog karln. Vad gäller att det var han som ”räddade” dem genom att leverera varor så tydliggör det ju bara vilket extremt manssamhälle kvinnorna levde i så där tycker jag det finns en poäng.

    Lotties historia tycker jag är väldigt relevant, precis som någon annan skrev, även om jag tycker att Axel blev lite väl god över en natt. Och att hatet mellan honom och Dagmar helt plötsligt var som bortblåst kändes oerhört konstigt…

    Jag hade gärna sett lite mer av Kinna, hon blev lite svår att förstå sig på så som hon porträtterades.

  15. Maria januari 3, 2014 den 8:20 e m #

    Först, jubel och en fanfar för ett nytt och välskrivet inlägg.
    Har inte sett serien än, allt inspelat för jag vill gotta mig med TV-maraton nån lördagseftermiddag framöver. Intresset inte förstört av dina avslöjanden, men Rolf Lassgård… *suck* …ska han liksom vara med överallt, som den medelålders heterokvinnans dröm eller? Bara för att han inte är bildskön, ser ut som grannen och verkar, hm, lite tafflig.

    Jag åkte på en ”litterär busstur” i början av hösten, besökte Wendela Hebbes hus i Södertälje, Moa Martinssons stuga och Fredrika Bremers bostad på Årsta slott; såklart det hade blivit väldigt heterofokuserad om det gjorts film av dessa damer – Wendela (Sveriges första kvinnliga journalist) hade ju lite ”problem” med sina män och Moa (som jag tyckte så synd om fast hon var oerhört stark) var ju minst sagt besatt av ett par män. Men just denna resa/utflykt var i kvinnornas tecken med fokus på deras styrka och männen bara som biroller. Skulle önska att det gjordes en film om dessa kvinnor, och givetvis många andra kvinnor, där männen liksom bara talas om i förbifarten för visst är det så att när en man träder in (som han ju ”bör” göra i en kvinnas liv) så tar han över fokus.

  16. MillanDeluxe januari 3, 2014 den 10:46 e m #

    EGENTLIGEN – som tillägg- skulle jag vilja säga att det är så otroligt tråkigt med romanser i filmer. Relationer – ja, gärna! Men så fort en kvinna och en man vistas inom samma manus så vet vi vilken väg de ska vandra. Fy satan så irrelevant. Såg en rätt bra underhållningsfilm -pitch perfect-, den var rätt lagom, följde ett givet mönster, lite snabba repliker och några trudelutter. Filmen hade klassats som bra om de bara gav fan i att hångla på slutet, eller ens hade någon ” romans”.

    Jag förstår att lesbiska saknar inkludering inom film, serier osv. Det ska alltid föreställas vara något ”märkvärdigt” och uppschåsat så fort någon är gay (uppblåsta sterotyper, överdrivna karaktärer) men jag känner mig minst lika felplacerad i sammanhanget eftersom de flesta heterosexuella romanser är så innehållslösa att de saknar ingredienser.

  17. Freja januari 3, 2014 den 11:40 e m #

    Cis och hetero som jag är så uppfattade jag vibbarna och såg fram emot det jag med. Och blev besviken! Fast ändå glad att det var en historisk serie med mest kvinnor och som inte handlade om en kung…

  18. adoras januari 4, 2014 den 10:15 f m #

    Hej!!

    Nu vet jag inte om jag är helt ute och cyklar, men om du vid något tillfälle igår befann dig vid toalettkön på IKEAS barnsvdelning igår… Så vill jag bara säga hej, och be om ursäkt för min son som rusade fram igår och inte väntade på sin tur. Han var väldigt trött och uppjagad av hans kompisar som väntade på honom.

    I alla fall, fick inte tillfälle att hälsa på dig ordentligt och uttrycka hur mycket jag uppskattar din blogg. Blev rätt chockad av att se dig till att börja med och sen hade jag händerna fulla.
    Vill bara tacka dig för att din blogg inspirerar och motiverar mig i stunder då jag helst vill hoppa av lärarutbildningen och hjälper mig i en svår komma-ut process.

    Hoppas att jag kanske får nåt tillfälle att träffa på dig igen under bättre omständigheter. 🙂

    Ha en fin dag!

    • Du är inte ute och cyklar, vi var där och stressade runt i fredags! Synd att du inte vågade hälsa, men nästa gång som sagt 🙂

      Och tack så jättemycket för så fina ord!! Jag blir alldeles rörd. Sånt gör att det känns extra peppande att fortsätta skriva!

  19. Julia januari 4, 2014 den 6:26 e m #

    Wow! Välskrivet som alltid och jag kan inte annat än hålla med. Huvudet på spiken! Tack!

  20. Jenny januari 5, 2014 den 1:30 f m #

    Såå glad att du är tillbaka!! Var rädd att du gav upp om den här bloggen och det hade ju varit synd, älskar att läsa dina inlägg, speciellt om saker jag själv inte ens tänkt på/ lagt märke till! Bäst!!

  21. Sofi med e januari 6, 2014 den 1:29 e m #

    Välkommen tebax! Har inte sett serien så jag kan inte komma med så mkt där… men jag undrar om du hunnit se La vie d’Adèle /Blå är den varmaste färgen? Jag såg den nyligen och har lite delade åsikter om den.

  22. Jenni januari 8, 2014 den 4:48 e m #

    Jaaaaaaa du har helt rätt. Du satte verkligen ord på mina tankar!!!

  23. Idisch januari 11, 2014 den 10:26 e m #

    ÄNTLIGEN! Har letat efter foruminlägg, artiklar, kommentarer, ALLT, för att se om det bara var jag som såg de där hintarna Kinna gav. Sååå glad att jag hittade detta blogginlägg! :3 Och jag håller med, det var väldigt synd att det inte utvecklades. Å andra sidan gjorde det att jag kunde känna igen mig mycket i henne, haha xD Ensam och oförstådd 😉

    Beträffande de övrigas kärlekshistorier i serien så håller jag med de flesta som kommenterat här. Det kändes väldigt märkligt att Ruben kom tillbaka för att dö med en gång… Däremot tyckte jag de unga var ett ganska gulligt par 😛

  24. ponks januari 15, 2014 den 1:06 f m #

    Du satte ord på precis det jag tänkte också, väl skrivet!

  25. Lena i Umeå januari 16, 2014 den 8:28 f m #

    Åh, vilken underbar och träffande slogan: Heterosexualitet är inte normalt, det är bara vanligt!

    Måste jag lägga på minnet.

    /Lena, cisperson som lär sig mycket här

  26. ~ januari 22, 2014 den 11:19 e m #

    *kommenterar veckor senare but no shame*

    ÄNTLIGEN något som sammanfattar frustrationen jag kände över detta! Hela tiden, från det att jag såg det första avsnittet tills jag såg det sista gick jag och hoppades på att något, vad som helst, skulle hända mellan dessa två underbara kvinnor. Hade gjort mig så, så glad. Men inte. :c Har inget att tillägga, men ändå, tack för detta!

  27. flataistorstaden@gmail.com mars 17, 2014 den 10:31 f m #

    ah, den osynliga flatan…
    Jag tänker på det ofta…
    Om två kvinnor kysser varandra i en film, så om det ens är i en sekund, så är det helt plötsligt en GÄÄÄÄJfilm… även om det vvar ungefär 300 hetropar som kysstes… jag antar att vi fortfaradne står ut…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: