När den utsattas känslor och upplevelser värderas lägre än förövarens uppsåt – vart fan är vi då på väg?

14 Jan

Ingen kan det väl ha undgått att en man återigen har friats efter att ha våldtagit en kvinna? Den här gången fanns inga tvivel om att kvinnan inte ville, eftersom hon gång på gång skrek, kved och till slut uppgivet och med sprucken röst viskade ”nej” – men inte ens detta hjälpte henne att få upprättelse i rätten. Mannen gick fri eftersom hans uppsåt aldrig var att våldta. Läs detta igen och begrunda: Hans uppsåt var inte att våldta. Och mannens uppsåt togs på större allvar, värderades högre, ansågs viktigare än själva handlingen och kvinnans utsatthet.

Till att börja med är detta så vansinnigt att jag bara vill kasta datorn i väggen, skrika, hålla för öronen, blunda och sedan öppna ögonen igen för att vakna upp i en ny värld där utsatta kvinnors kroppar räknas, där våra känslor och upplevelser tas på allvar.

…men eftersom något dylikt inte lär hända i det närmaste inser jag att jag måste göra något helt annat. Jag behöver ta ett djupt andetag, tänka efter, jag behöver hämta ny kraft och jag behöver agera för att detta ska förändras. Vi kan liksom inte ha det såhär, i Sverige år 2014, nästan hundra år efter att kvinnor fick rösträtt.

I kommentarsfältet hos Amat Levin // Nöjesguiden uttrycker sig en härlig kille vid namn ”Ralle” såhär: Skärmavbild 2014-01-14 kl. 11.22.01Förutom att den här kommentaren ger en ytterligare huvudvärk, så säger den så vansinnigt mycket. Den ringar faktiskt in åtminstone flera delar av den, vad ska jag säga, samhällsproblematik som skapar situationer som dessa; där en man för det första tolkar en kvinnas tydliga ”nej” som ett ”ja”, där han för det andra fortsätter ta sig friheter utan att inhämta samtycke och där han för det tredje, med motiveringen ”hans uppsåt var inte att våldta”, inte ens blir dömd för sin handling. Och ja, där såväl hans handling som domen – för det fjärde – anses befogade (för nej, jag tror inte att Ralle och den aktuella domaren är ensamma om att tolka situationen såhär).

För vad handlar detta om (utöver det faktum att mannens ord tas på större allvar än kvinnans upplevelser)? Vi har normen att män och kvinnor är två väsensskilda arter, oförmögna att förstå varandra – och att kvinnan givetvis är svårare att förstå sig på än mannen… Vi har normen att män ska ta initiativet, ska vara de drivande när det kommer till sex och att det är helt normalt att kvinnor velar litegrann. Vi har naturligtvis också normen att män ”inte kan hejda sig”, att de är så jävla kåta att de bara inte kan sluta när de väl har börjat. Och så har vi även en norm – i mycket skapad av media och alla amerikanska romantiska komedier… – som lär oss att verbal kommunikation (utöver typ stön och stånk) inte har i sexakten att göra; att den rentav dödar attraktionen och passionen i och med att den förstör det fantastiska filmiska flowet.

Och precis just där måste vi lägga lite krut, tror jag. Naturligtvis behöver vi kämpa för en tydligare lagstiftning, naturligtvis ska förövare dömas för sina brott – men vi måste också agera för att antalet våldtäkter ska minska och att synen på sex ska förändras. Osökt tänker jag, som jag brukar, utifrån ett lärarperspektiv igen, försöker se min och mina kollegors roll i detta. Häromdagen diskuterade jag och Morrica ämnet på twitter, och efter det författade Morrica detta inlägg om sexualundervisning som jag tycker ni alla ska läsa. Självklart behöver vi lärare (alla vuxna!) sträva efter att i positiv riktning påverka ungdomars inställning till sex, till relationer, till kön, genus och jämställdhet – ungdomarna utgör trots allt vår framtid och det är hos dem den största förändringen måste ske.

Före jul precis lät jag och min SO-kollega eleverna läsa och skriftligt reflektera kring en DN-artikel om att ungdomars attityd till sexbrott blir allt råare och det sista vi gjorde före jullovet var att se filmen ”Hip hip hora”(som ju belyser många starka samhällsnormer kring bland annat kön och sexualitet, men samtidigt också riskerar befästa desamma om filmen inte diskuteras och bearbetas ordentligt). Någon uppföljning har sedan inte gjorts och jag tänker så det knakar på hur jag kan väva in mer av dessa frågeställningar i vårens undervisning kring språket, kring makt, kring kommunikation.En sak är säker och det är att arbetet inte kan göras på egen hand.

Hur tänker ni andra lärare, förskollärare, elever och studenter som läser min blogg? Hur arbetas det kring sexualitet, relationer, integritet, kommunikation, samtycke osv. i era skolor och vad ger det för resultat? Hur skulle ni vilja arbeta? Fundera, diskutera och tipsa varandra i kommentarsfältet! I mitt huvud går det bara runt runt runt…

…och behöver ni mer inspiration (eller frustration?) kan ni läsa vidare här:
Soraya Hashim – Uppsåt my ass (om den nämnda våldtäktsdomen)
Vem våldtar en jämlike? (mitt eget inlägg om hur våldtäkt och jämlikhet hör ihop)
Lady Dahmer – De flesta som anklagas för våldtäkt är skyldiga
Torrun Carrfors – Jag måste be er systrar: Undvik män

Annonser

7 svar to “När den utsattas känslor och upplevelser värderas lägre än förövarens uppsåt – vart fan är vi då på väg?”

  1. Calle januari 14, 2014 den 3:32 e m #

    Står väldigt bra här också:
    http://www.politism.se/genusfolket/en-nattsvart-dag/#post-8635
    Själv orkar jag bara inte skriva om det.

  2. hejsonja januari 14, 2014 den 5:03 e m #

    Systerskapet unite!

  3. Freja januari 16, 2014 den 9:19 e m #

    Jag blir alldeles matt av att läsa om den här typen av domar. Tydligare exempel på att vi lever i en våldtäktskultur är svårt att hitta. Applicera resonemanget på vilket annat sorts rättsfall som helst och det blir helt absurt. Varför anaes det inte absurt här?

    En helt annan fråfa. En tjej jag känner ska skriva en uppsats (gymnasiet) om genus, mer specifikt om att egenskaper uppfattas/beskrivs/benämns olika beroende på egenskapsinnehavarens kön. Jag har tipsat om jämställ.nu men det måste ju finnas forskning/hemsidor/underlag i massor på nätet. Jag tar tacksamt emot tips!

    • annelifriedner april 1, 2014 den 7:16 f m #

      Åh, om jag var hon skulle jag göra om Eivar/Eivor-testet på en grupp ungdomar. Det och massa annan matnyttig fakta finns i Jan Einarssons bok “Språksociologi”.
      Annars Karin Milles (m.fl) “Språk och kön”, också en bra grundbok

  4. When Darkness Falls januari 17, 2014 den 2:16 e m #

    Skitbra skrivet! Skönt att det finns dem som orkar skriva om detta för jag känner lite som Calle – det här gör mig så deprimerad att jag inte orkar. Inte just nu iaf.

Trackbacks/Pingbacks

  1. Sexualundervisning | You're no different to me - januari 14, 2014

    […] När den utsattas kän… on Sexualundervisning […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: