Hur den normativa synen på föräldraskap drabbar oss alla – mer eller mindre

29 Jan

När jag var gravid med Adrian fullkomligt slukade jag all gravidlektyr som jag kom över. Gravidhandböcker, diverse gravidsajter på nätet, gravidtrådar på Familjeliv – allt. Redan då blev det väldigt tydligt att de där böckerna, texterna och diskussionerna inte riktigt vände sig till mig. Eller jo, till viss del förstås: De var alltid skrivna till ett ”du”, till ett ”du som är gravid” – och gravid var jag ju. Oftast förväntades den där ”du som är gravid” ha en man vid sin sida, en ”blivande pappa” och på vissa sajter var de till och med så generösa att den där ”blivande pappan” alternerades med ord som ”partner”eller ”medförälder”.

Min fru läste sällan de där böckerna och hon hängde inte runt på Familjeliv (även om hon givetvis också var väldigt delaktig i hur jag kände och mådde, gärna tog reda på vad som hände inne i min mage samt att vi alltid gick tillsammans till mödravårdcentralen – alltid, utan undantag). Och nu förstår jag henne mer än någonsin; för nu är det min tur att vara den där ”partnern”, ”medföräldern” – ”den andra mamman”, som aldrig aldrig någonsin benämns just som ”mamma” (inte ens hos familjerätten, faktiskt).

I början av min frus graviditet gick jag med i ett par gravidtrådar på Familjeliv, för att jag gillar sociala medier och för att jag under graviditeten med Adrian lärde känna andra blivande föräldrar (nåja, mammor) som jag har kontakt med än idag. Men den här gången är det definitivt annorlunda, för jag är inte gravid. Och det märktes så otroligt tydligt i de där gravidtrådarna att jag inte alls är välkommen av precis den anledningen.

Inte för att det är en stor förlust att inte släppas in i diskussioner på Familjeliv (där tonen lätt kan bli rätt… uppskruvad på vissa håll), men det ringar ändå in det faktum att det – utifrån samhällsnormen sett – är något helt annat att vara en blivande mamma utan att ha det kommande barnet i sin mage, mot att vara en gravid blivande mamma eller en (icke-gravid) blivande pappa. Själv tycker jag förstås också att det är annorlunda att inte känna sparkarna på insidan, att inte lida av halsbränna, att slippa den täppta näsan – men utöver det så är det liksom ingen skillnad. Vi ska ha barn, ju.

På barnavårdcentralen anordnar de efter barnets födelse föräldragrupper (som det formellt kallas) eller mammagrupper (vilket det i praktiken oftast är) och där blir det ännu tydligare att den person som inte har fött barnet, eller den person som inte är mamma inte riktigt har en plats i dessa grupper. När jag som nybliven, nyförlöst förälder pratade med andra nyförlösta kvinnor om detta var det någon som skrattande berättade om en man som deltagit i hennes mammagrupp en gång, men sedan hade han aldrig kommit tillbaka. ”Inte så konstigt”, menade hon, ”han ville väl inte lyssna på när vi pratade om såriga bröstvårtor och trasiga underliv”.

Men jag kan inte låta bli att tänka: ”Varför inte då?” Och varför skulle det finnas en motsättning i att under en föräldragruppsträff prata om såriga underliv/ärrade magar och den psykiska påfrestning som det innebär att bli förälder? Oron man känner inför att något ska hända ens lilla bebis, vanmakten när bebisen skriker halva natten, sömnbristen, förlossningsupplevelsen, första mötet med barnet..? Varför skulle det vara unikt för den person som har fött barnet att vilja – och känna behov av – att prata om dessa saker? Trasigt underliv eller inte, såriga bröstvårtor eller ej – vi är alla nyblivna föräldrar, med allt vad det innebär.

På vårt BVC hade någon tagit det fantastiska initiativet att starta en pappagrupp! Okej, jag ska inte förakta detta initiativ, det är förstås jättefint att pappor ska ses och prata om att vara just pappor. Det som störde mig var dels att dessa ”pappagrupper” ägde rum kvällstid (alla pappor jobbar, som ni vet), det förväntades inte att bebisen skulle vara med (det var säkert okej om bebisen följde med, men vem kunde förvänta sig att mamman – för det är klart det finns en mamma – kunde lämna ifrån sig bebisen på kvällstid?) och naturligtvis var detta ingen grupp som min fru var välkommen att delta i. Eller, det var hon kanske, men eftersom den marknadsfördes som ”pappagrupp” kändes det inte direkt… bekvämt.

Summa summarum: Min fru kunde inte följa med på mammagruppen (a.k.a. föräldragruppen) eftersom den alltid låg på förmiddagstid och hon kände sig inte välkommen i pappagruppen. Dock gick vi tillsammans på en massagekurs på fredagar, då vi båda var föräldralediga. Vi var de enda som deltog två föräldrar, och när kursen var slut fick vi ett vackert diplom att ta hem med en dikt som handlade om mammans och pappans roll i barnets liv. Tack, BVC!

Någon undrar säkert nu vad jag vill komma fram till med det här inlägget, och jag håller med om att det spretar lite… men det jag tänker är att hela diskussionen om och tanken på föräldraskap och jämställt föräldraskap måste utvidgas. Vad innebär det att bli och att vara förälder? Är det verkligen samma för alla som har fått/fött sitt barn på liknande sätt? Har alla som fött ett barn automatiskt någonting gemensamt? (Jag tänker exempelvis på kvinnan i min föräldragrupp som tydligt led av någon form av depression, bland annat relaterad till att hon inte kunde amma – snacka om att hon mådde dåligt av att vi andra satt där med brösten i vädret.)  Har alla som inte fött ett barn automatiskt någonting gemensamt? Nej, naturligtvis inte.

Genom alla dessa grupper och sammanslutningar – som ofta serveras oss utan andra alternativ – får vi dock lära oss att mammor behöver prata om underliv, bröst, matintroduktion och sömn, och pappor behöver prata om… något annat. Och alla mammor som inte har fött barn, de pappor som har fött barn, alla som har adopterat, alla som är förälder nummer tre eller fyra… de hamnar någon annanstans, antas ha andra behov. Eller så glöms de helt enkelt bort.

Jag har flera idéer på nya sätt att tänka och göra, men dessa kanske jag ska presentera i ett annat inlägg? Ni får gärna fundera i kommentarsfältet så länge!

Annonser

19 svar to “Hur den normativa synen på föräldraskap drabbar oss alla – mer eller mindre”

  1. Bella januari 29, 2014 den 11:34 f m #

    Jag tycker att det här låter jätteklokt och bra. Tankeväckande, särskilt för mig som anser mig själv vara ganska inkluderande. Det får mig också att fundera på om min post preggo-grupp borde vara mer inkluderande eller om den är okej som den är? Vad tänker du?

    • Tanken att den vänder sig till mammor i bemärkelsen ”har fött barn” har förstås slagit mig, och det känns på något vis lite konstigt gentemot min fru att jag är med i en grupp där hon inte är ”välkommen” – trots att vi båda är mammor, liksom (och vi ser ju varandra som lika mycket mammor, min förlossning var ju hennes förlossning, till exempel).

      Däremot tycker jag tonen och diskussionerna i gruppen är bra och jag känner alltid att frågeställningarna rör mig (förutom när det handlar om typ preventivmedel och boktips om sex = finns typ inga icke-heteronormativa).

      I nästa inlägg tänker jag skriva mer om olika nya sätt att förhålla sig till föräldraskap på, och där tänkte jag bland annat ta upp behovet av separatistiska grupper – vilket ju också finns. Får se om jag kommer på något riktigt klokt apropå post-preggo-gruppen tills dess 😉

      • Bella januari 29, 2014 den 11:45 f m #

        Bra input. Jag har funderar mycket på senaste tiden om gruppen är för snäv och om jag borde lätta på tyglarna lite, men det är en svår avvägning med tanke på vilka ämnen folk vill lyfta. Det är svårt att sätta gränser utan att bli onödigt exkluderande och generaliserande, liksom. Men jag ska fundera lite mer på det. Du är klok och bra!

      • Ja, det är ju också en styrka i gruppen att de som nu är medlemmar verkligen vågar lyfta ALLT!

  2. Calle januari 29, 2014 den 11:40 f m #

    Det här är ju problematiskt redan utan att ta in heteronormen i det hela. Allt fokus ligger på den som ska föda och ofta inte där heller, utan kring ”såhärharvialltidgjort” och diverse kemikalier och apparater.
    Jag kan förstås inte relatera till vad ni har gått igenom men har ända känt på något liknande, i och med att vi valt att föda hemma och med en väldigt aktiv partner (i det här fallet en pappa, då). Barnmorskan vi hade med de tre senaste barnen var fantastisk men hon var ju redan utanför boxen eftersom hon valde att ta hemförlossningar. Av övriga vårdapparaten blev vi mer eller mindre illa bemötta. Sambon blev helt ignorerad, vi blev ständigt ifrågasatta och till och med antyddes det att vi var dåliga föräldrar och en fara för barnet. Jag fick till och med (utan sambon) gå på ”avbön” hos chefsläkaren inför varje barn. Hur barnmorskan blev bemött på jobbet kan ni ju föreställa er.

    Vad jag tänker med det här är att ALLA som inte ingår i normen för hur det förväntas vara blir utsatta. Och det är för jävligt.

    • JA! Därför fick rubriken heta hur den normativa synen påverkar ALLA! Jättebra att du tar upp den här aspekten. I alla heteronormativa gravid- och bli förälder-böcker är pappan eller bifigur utan en egen och aktiv roll. Det finns liksom ett litet kapitel om honom, eller en paragraf där han nämns. Hela boken skrivs ju till DIG som är gravid. Jag har haft planer på att skriva en bättre bok, med både hetero- och ickehetero-familjer. Får se när jag hinner plocka upp den tråden igen…

      • Calle januari 29, 2014 den 11:56 f m #

        Du får skriva ett kapitel om hemförlossning då också… 🙂

      • Ja! Eller får du göra det? 🙂

      • Calle januari 29, 2014 den 1:39 e m #

        Får väl göra det… har lite material att ösa ur om en säger så… 🙂

  3. presens januari 29, 2014 den 12:05 e m #

    Fast… det är ju olika roller. Det är skillnad på att vara gravid blivande mamma och ickegravid blivande mamma, och det är skillnad på att vara ickegravid blivande mamma och ickegravid blivande pappa. Och jag tänker att dessutom har olika individer olika behov.

    Jag var inte den som var gravid, men jag var den som hängde i grupper på FL och på bloggar, jag var den som plöjde böcker och laddade hem appar. Min fru hade helt enkelt inte det behovet, och hon hade fått andnöd av att sitta på en mammaträff och prata om bröstvårtor och underliv och aldrig gått dit igen. Därmed inte sagt att jag hade tyckt att det var roligare.

    Jag tror att det behövs en diskussion om de här föräldragrupperna. Vad går de ut på? Vem vänder man sig till? Vad vill man uppnå? Innan den som håller i kursen definierar det inför både sig själv och deltagarna så lär ju allt förbli en normativ liten soppa.

    Men tummen upp för ny bok!

    • Ja! Men det är det jag på något vis vill förmedla! Att dessa uppfattningar om föräldraskap och innehållet/syftet med föräldragrupper måste diskuteras, oavsett om familjerna ser ut som normen eller inte. Dels att det finns en heteronorm som otroligt tydligt drabbar icke-heteros, men dels också att normen om ”mamman” och ”pappan” drabbar alla, mer eller mindre.

      Självklart är det olika roller att vara icke-gravid mamma och gravid mamma, men vem är då den icke-gravida mamman – i samhället? Var finns hennes plattform? Och pappan som verkligen VILL engagera sig i graviditeten och föräldraskapet, men som inte riktigt får ta den platsen utan att göra det ur ett stereotypt ”pappa-perspektiv”. Finns som sagt mycket att prata om här… och jag tror det skulle gynna alla att ta del av flera perspektiv.

      (Boken glöms aldrig bort, den ligger inne i skallen och gror… måste bara hitta rätt tid i livet! Kanske är det nu, av skäl jag avslöjar i ett mindre officiellt sammanhang 😉 )

  4. Å januari 29, 2014 den 1:00 e m #

    Väldigt bra inlägg tycker jag!

    Det jag har funderat mycket på efter vår graviditet var fokuset på mig som blivande mamma och den prestation jag nu skulle genomföra samt hur detta görs på ett ur ett vårdperspektiv riktigt sätt.

    Min man var precis som din fru med på samtliga mvc-möten men allt fokus låg på mig och min mage, väldigt lite på honom eller oss. Därefter kom föräldrakurserna där det enda som talades om var hur en normal förlossning går till och hur man skulle lita på vårdpersonalen hela vägen. Min man som blev talad till isrället för med hamnade i en falsk trygghet som han även hjälpte till att vagga in mig i, delaktig som han ville vara.

    Så vad hände? Efter en kompliceras graviditet och en ännu värre förlossning som slutade i katastrofsnitt har skuldkänslor bubblat upp inom honom. Varför lyssnade jag på vårdpersonalen istället för på min frus instinkter osv.

    Och var får han utlopp för att diskutera detta? Jamen sånt ska ju män inte känna så det finns det ju ingen föräldragrupp för. Jag däremot har fått erbjudande av barnmorskan på plats, läkaren, bvc etc etc om samtal. Tydligen var förlossningen vår, inte hans.

    Slutligen, efter kämpande med att få prata om upplevelsen och våra känslor så kommer så det sista hånet på posten iom vårt utbegärande av journalen. Ingenstans finns min man och hans oro omnämnd, bara mina tankar, min oro, mina upplevelser.

    Förlåt raljerandet och det osammanhängande men det jag ville komma till är att medföräldern alltid exkluderas.

    • Tack så mycket för att du delar med dig av din historia! Detta är verkligen galet, och minst sagt ett bevis för att graviditet och föräldraskap MÅSTE diskuteras ur fler perspektiv än ”den gravidas”. Nog för att den fysiska upplevelsen för den gravida är en otroligt viktig del i alltihop – detta får absolut inte förringas på något sätt – men att bortse ifrån att man faktiskt är två (i de fall man är två) som blir föräldrar och som får uppleva allt som en graviditet, förlossning och att bli förälder innebär – det är galet. Framför allt att det inte finns något forum för pappan/den icke-gravida mamman att prata ut om dessa saker i. Det påverkar ju faktiskt båda, känner jag.

      Vår förlossning slutade också ganska traumatiskt, och förutom att det generellt hanterades dåligt så var det absolut INGET som min fru fick möjlighet att tala ut om. Nu inför nästa barn har vi dock begärt att få samtala med någon inför förlossningen, dels för att tillsammans bearbeta den förra förlossningen och dels för att förbereda oss inför nästa.

  5. Helena januari 29, 2014 den 4:30 e m #

    Själv hade jag nog känt att det hade varit ganska jobbigt att prata trasiga underliv och liknande i den föräldragrupp jag gick i efter att vårt barn hade fötts, och det är inget jag tror att min sambo hade uppskattat heller. I vår grupp pratade vi (eller rättare sagt en BVC-sköterska) om mer praktiska saker som mat, barns utveckling osv. och jag tycka att det är synd att den informationen i praktiken bara riktas till den ena föräldern. Bebisarna var ju ändå med, så det fanns egentligen inget som hade hindrat att träffarna hölls på kvällstid så att även den förälder som arbetade hade kunnat vara med.

    Passar på att peppa lite för boken jag också, det vore sjukt kul om det blev av! 🙂

  6. Calle januari 29, 2014 den 11:36 e m #

    Kom på en sak bara. Vi pratar om föräldrar här. Men barnen då? De som ska skaffas barnvakt åt för det finns inte en tanke på att de skulle kunna vara med under en förlossning?
    Eftersom jag fött hemma har syskonen haft möjligheten att komma och gå som de velat under förlossningen, det har fungerat jättebra. Men på sjukhuset finns inte den möjligheten eller viljan och det visar på ytterligare ett bevis för att förlossningsvården inte sker på människornas villkor, oavsett ålder, kön eller sexuella preferenser.
    Kanske är barnafödandet bara ännu en del av det människofrånvända samhället?
    (Jag skulle också kunna skriva en mindre avhandling om hur patriarkala strukturer tar sig uttryck även här men orkar inte. Nu ska jag sova. Nattinatti!)

  7. Hannah januari 30, 2014 den 9:53 f m #

    På vår föräldrautbildning var både mammor och pappor med, ja vi hade bara heteropar i vår grupp. Vi fick givetvis info om hur graviditeterna, vecka för vecka och hur en förlossning går till, praktiskt hur vi ska göra när vi kommer till förlossning m parkering, var vi ska gå in och liknande. Info om smärtlindring mm mm. Sen tyckte jag att vi mer pratade om hur det skulle bli att bli förälder. Där var alla med och pratade, både männen och kvinnorna. Kändes jättebra. Efter att barnen hade fötts träffades vi och vi fick berätta om våra förlossningar (givetvis så ingående som kändes bekvämt för var och en) vi både skrattade och grät tillsammans. En familj fick en flicka med Downs syndrom och vi fick ju för tidigt och pratade om neonatalavdelningen och hur vi upplevde det. Var ett jättebra stöd 🙂 sen har ju de föräldrar som varit hemma första året träffats på Bvc och fått info om barnens utveckling mm. Mkt avslappnat och bra. Är väldigt nöjd med hur de har lagt upp det hos oss.

  8. Hannah januari 30, 2014 den 2:31 e m #

    Sen kom jag på Sanna att kan det inte vara bra med just en pappagrupp? Där pappor kan prata om hur de ser på föräldrarollen och just den ”stereotypa” papparoll som många gånger finns. Tron om att alla pappor vill ha söner och göra typiskt grabbiga saker med. Att få stöd som just pappa i hur man blir en bra förälder. Märker tyvärr bland många pappor att det tyvärr är väldigt grabbigt. Tror faktiskt många pappor har det tufft på det sättet.

    • Som jag skriver i inlägget är det i sig inget fel med en pappagrupp, det var formerna för den jag ifrågasatte samt att faktum kvarstår: för mig som icke-födande mamma är inte pappagruppen aktuell. Här finns luckor.

      Jag tror att det kan finnas ännu större vinster med att göra rena föräldragrupper med mammor OCH pappor för att få in fler perspektiv och se likheterna i allt man brottas med.

  9. jeanett februari 2, 2014 den 11:53 e m #

    Det här gillar jag.
    Och föräldraskap är inte biologi har jag fått lära mig. eller ja, min sambo lärde mig det när han tog sig an min son vars biologiska pappa skiter fullkomligt fan i att ta hand om sitt barn, som en förälder har som uppgift att göra.
    mamma, pappa, man, kvinna – älska barnet, ta hand om barnet, kalla dig mamma eller pappa hur du vill, det är inte könet och den biologiska förmågan som räknas. barn som växer upp i en miljö där man behandlar varandra med respekt, kärlek, där alla får göra sig hörda, där alla är lika värda, där alla uppskattas precis lika mycket för de personer de är – där har du en FAMILJ.
    Jag hatar att det är så svårt att förstå, för BVC, för MVC, för folk. Människor har rätt att vara föräldrar oavsett kön och blodsband.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: