Flator på bästa sändningstid och gammal kärlek som väcks till liv

31 Jan

Såg ni Jills veranda i onsdags? Kakan Hermansson var på besök i Nashville och programmet var precis så bra som man kunde önska: Jill, som jag var fruktansvärt förälskad i som tonåring, och Kakan, som på allra bästa sätt bemötte den kristna högerns homofobi och synen på homosexualitet som något valbart (och möjligt att bota, förstås). Bara det faktum att två kvinnor, inklusive en awesome flata, på bästa sändningstid pratar om livet, musik, homorättigheter, politik, rasism, feminism (istället för typ män/mode/vikt/städning) är så vansinnigt befriande och – tyvärr – alltför ovanligt.
image Det var inte bara Kakan som växte ännu mer i mina ögon efter detta fabulösa avsnitt i programserien; min kärlek för Jill pånyttföddes en aning och dessutom bjöds tittarna på ett smakprov ur Dixie Chicks’ låtskatt och deras skandalomsusade uttalande om president Bush.

Låt mig erkänna (eller slå fast) detta: Jag älskar Dixie Chicks, och jag har älskat dem sedan 2001 då jag tillbringade en hel sommar i Canada och barnen jag passade satt runt frukostbordet och tjoade med i ”‘Cause Earl had to die, nananananaaa, goodbye Eaaaarl!” Här hemma var det ingen som kände till Dixie Chicks då, och när jag såg dem live 2003 (i samma veva som deras minst sagt uppmärksammade statement angående irakkonflikten) spelade de i Globens annex, dit framför allt inbitna countryfans hade letat sig (inklusive Jill Johnson – oj, som jag har stalkat henne i mina dagar…).

När Dixie Chicks sedan helt plötsligt slog igenom som fasen här i Sverige också, efter Bush-”skandalen” och i samband med den välspelade hiten ”Not ready to make nice”, blev jag nästan lite sur. Plötsligt tyckte alla om Dixie Chicks och talade om dem som ”nya stjärnor på musikhimlen”. Ja, jag är lite löjlig på det sättet; jag vill behålla mina idoler för mig själv (kanske just därför som jag i barndomen först var kär i Tina Leijonberg, sedan i Jill Johnson och diverse random utvalda såpa”stjärnor”…).

Hur som helst. I mars är det dags för Dixie Chicks att spela i Stockholm igen – och självklart ska jag dit. Jag blev så överlycklig när jag såg att de skulle komma, och det skyhöga biljettpriset fick jag liksom blunda för: Jag måste dit. Nedräkningen har börjat.

…och idag är det fredag (det som i den här bloggens historia ju tidigare kallats flatfilmsfredag) och er som eventuellt aldrig har hört Dixie Chicks eller som bara känner till deras ovan nämnda monsterhit tänkte jag därmed bjussa på en annan finfin sång, ”Goodbye Earl”. Det var faktiskt första gången som jag såg videon nu och jag måste säga att jag rynkade en aning på näsan, då den känns så extremt lättsinnig och faktiskt rätt löjlig… Men strunt samma. Ni får titta och döma själva. Låten handlar hur som helst om en kvinna som blir misshandlad av sin man och då bestämmer sig för att tillsammans med sin bästa vän döda mannen, så är detta tema på minsta sätt för nära tillhands för dig som läser – don’t look: 

Annonser

12 svar to “Flator på bästa sändningstid och gammal kärlek som väcks till liv”

  1. presens januari 31, 2014 den 12:16 e m #

    Oj! Finns det någon mer än jag här som älskar Dixie Chicks? Who knew. Gillar du Indigo Girls också?

    Jill Johnson upptäckte jag för något år sen, och har varit fast sen dess. Men det har känts som en sån där lite pinsam grej man helst inte ska erkänna. Men va fan. Out and proud.

  2. AnnaCarin januari 31, 2014 den 4:21 e m #

    Åh jag brukar tänka lite tvärtom jag, kul att nån annan förstår storheten! =D
    Plåtade Jill 2003 i Ishallen I Hemse för lokalposten, det är nog så nära jag kommit hennes musik, däremot verkar hon vara en väldigt fin person =)

  3. Calle februari 11, 2014 den 8:49 f m #

    Vi FeministPeppar dig den här veckan! Det tycker jag är jätteroligt, hoppas du tycker detsamma!
    Läs mer här: http://calleism.wordpress.com/2014/02/11/veckans-feministpepp-2/
    Heja dig!

  4. When Darkness Falls februari 11, 2014 den 9:04 f m #

    Systerkärlek och feministpepp i massor till dig fina du! ❤

  5. Cykelkatten februari 18, 2014 den 3:29 e m #

    Superinlägg! Gillar också Chicksen, trots deras jobbiga amerikanska Men grymma låtar. Kakan gillar jag också mer och mer, fast jag kan för lite om henne.

Trackbacks/Pingbacks

  1. Flatfilmsfredag – vecka 24 | mina Sanna ord - mars 21, 2014

    […] Resten av filmen handlar om hur Anora, Imogene och barnen måste göra sig av med liket och hur relationerna dem emellan genom detta utvecklas och växer sig starkare. Jag kan förstås inte låta bli att dra en parallell till Dixie Chicks fantastiska låt ”Goodbye Earl”, vilken jag länkade till i ett tidigare inlägg. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: