Att det blir en stor grej när en kändis kommer ut visar att vi har en lång bit kvar att vandra

15 Feb

Så. Fantastiska skådespelerskan Ellen Page har kommit ut som flata och det var väl i sig inget speciellt oväntat. Men. Sättet hon gör det på (ett vansinnigt rörande tal som fick mig att gråta, se nedan), att hon gör det, att hon faktiskt behöver göra det och att hon bävar inför att göra det är väldigt… stort. För det visar hur lång bit vi har kvar innan vi når en jämlik värld, där alla kan vara den de är och älska den de älskar.

Senast igår kväll läste min fru en notis om att Ellen Page och Julianne Moore ska spela in en flatfilm ihop, och i synnerhet jag blev så jävla lycklig. Varför? Jo, för att fler filmer med hbtq-tema verkligen behövs som motvikt till de tusentals heteroberättelser vi dagligen matas med. Tidigare samma kväll tvingade vi oss igenom ett helt avsnitt av det skitjobbiga barnprogrammet ”Amigo grande” enbart på grund av att vi, precis innan vi skulle stänga av eländet, upptäckte att ett barn med två mammor deltog. Varför fortsatte vi titta? Jo, för att det så extremt sällan syns heteronormbrytande familjer i tv, i synnerhet i barnprogram. Att en gång av, tja, tvåhundrafemtio får finnas representerad är stort, det gör skillnad, det känns i hjärtat. Och att det gör det visar också hur lång bit vi faktiskt har kvar.

Kakan Hermansson besvarar idag det klassiska cishetero-uttalandet ”men varför göra en så stor grej av att någon är lesbisk?” och jag tänker på hur ofta jag möter precis den där bagatelliserande retoriken: ”Ja, JAG bryr mig i alla falk inte om vem du ligger med!” ”Nä JAG har då aldrig märkt av nån homofobi bland mina elever/de jag känner!” ”Men varför måste ni SKYLTA så mycket med er sexualitet?” ”Vi har ju ingen HETEROparad!” osv. osv.

Jag har skrivit mycket om detta tidigare och istället för att upprepa samma budskap på ett nytt sätt ger jag er ett par best of här:

” Något som slår mig är att det ofta är lätt för en person som definierar sig som normen – exempelvis som heterosexuell eller som cisperson, för att blanda in kön en stund – att säga ”tja, det är inte så noga egentligen… jag skulle nog kunna falla för någon av samma kön om det var rätt person” eller ”jag är ju kvinna och benämns helst som ‘hon’ men det är inte så viktigt för mig”. Det senare känner jag igen hos mig själv; på grund av att min könsidentitet och mitt könsuttryck till åtminstone 95% följer normen och jag är trygg i det så är det inte hela världen om någon säger ”hen” eller rentav ”han” till mig…

…men: För en person som avviker mot köns- och sexualitetsnormer är det ofta betydligt viktigare. Inte bara för den egna identitetens skull, utan för att samhället behandlar och värderar en olika (och om du inte aktivt och öppet definierar dig så finns du liksom inte!). Att du som heterosexuell anser att ”sexuell läggning inte är så himla viktigt”, att du berättar om hur du någon gång har hånglat med eller har attraherats av personer av samma kön exempelvis på tv, fråntar inte dig några privilegier: Du följer fortfarande normen utifrån sett, du ses fortfarande som heterosexuell och har därmed fortfarande alla sociala och juridiska fördelar som heterosexualiteten ger. Och det är viktigt att tänka på. Inte för att du därför ska sluta tänka som du gör kring din sexualitet, och du ska absolut inte skämmas över din heterosexuella läggning eller heterosexuella relation – men vara medveten om att det finns en skillnad i och med att din läggning är förväntad och allmänt accepterad.

Är jag tydlig nog?”

ur Om att gå till botten med köns- och sexualitetsnormer och varför det visst spelar roll vem jag blir kär i

…samt:

”Där det diskuteras hbtq-relaterade frågor, ja, dit kommer hatet förr eller senare leta sig – i synnerhet om forumet är öppet och ingen modererar det.

I min privata blogg har jag fått kommentarer från föräldrar som är glada att deras barn inte har mig som lärare. Jag har fått höra att min sexualitet är onaturlig. Jag har fått bemöta åsikten att ”bög” faktiskt är ett skällsord och att vi i skolan inte ska begränsa elevers ordförråd. Jag har fått höra att jag, lesbiska jävel, inte borde få ha barn.

I höstas kunde vi läsa om stockholmsskolan som lät eleverna argumentera just mot homosexuellas rätt att skaffa barn. När jag utbildade lärarstudenter i hbtq-frågor uttryckte vissa att de aldrig kunde tänka sig att läsa skönlitteratur med hbtq-identifierade karaktärer för sina elever, av respekt för föräldrarnas eventuella åsikter. När jag intervjuade lärare till min examensuppsats menade en av informanterna att man som transidentifierad lärare väl fick vara lite ”smidig” och klä sig ”neutralt” på jobbet, och när jag på en annan skola belyste att könsuppdelade omklädningsrum kunde vara problematiskt för transpersoner menade skolledaren att jag gick för långt. Väldigt ofta anses hbtq-personer helt enkelt vara några man som normperson får tycka kring och som man inte riktigt behöver ta på allvar, och detta är naturligtvis otroligt problematiskt.”

ur Likabehandlingsarbete kan inte göras i det tysta

Sammanfattningsvis: Det ÄR en stor grej vem jag blir kär i och hur jag lever mitt liv och jag kommer fortsätta tjata om ”mina” perspektiv fram tills att det inte är det längre. Som jag skrev tidigare i veckan kommer de som hatar och som vill inskränka mina och andra hbtq-personers rättigheter inte hålla tyst i första taget och därför gäller att vi som är för ett jämlikt samhälle aktivt står upp för vår ståndpunkt. Att säga sig vilja nå framåt genom att vara tyst, ”neutral” leder liksom ingen vart. Vi kan inte tiga ihjäl den hbtq-fobi som i detta nu sprider sig över världen.

Så. Tack, Ellen Page för detta!

Annonser

12 svar to “Att det blir en stor grej när en kändis kommer ut visar att vi har en lång bit kvar att vandra”

  1. Erika februari 15, 2014 den 3:15 e m #

    Fantastiskt tal och, precis som vanligt, fantastiskt skrivet av dig Sanna!

  2. Denise februari 15, 2014 den 5:59 e m #

    Riktigt bra inlägg

  3. Maria februari 15, 2014 den 9:25 e m #

    Jag grät också av hennes tal när jag klickade mig in från tidningens nyhetssida i morse, det berör oerhört mycket och är så viktigt för alla unga idag, ja alla oavsett ålder, som av hundratals olika skäl inte kunnat, vågat, vara den hon verkligen är.
    Nu valde jag Hon för att betona kvinnors rätt till att älska den de vill, eftersom vi alltid kommit och kommer i andra hand, inte tas på allvar osv (även om jag givetvis menar allas rätt).
    Förra årets tal av (min mer jämnåriga) Jodie Foster var också fantastiskt även om det knappast var lika laddat med känslor av rädsla som Ellens tal, det var mer underhållningsvärde och kom väl knappast som en chock för någon som sett henne som en fantastisk artist i mer än 35 år.

    Som alltid mycket bra skrivet av dig, vill läsa mer när din kraft återkommit.

    Grattis till ”Innehållet” i den fina gröna magen från bilden i föregående inlägg!

  4. Emelie februari 16, 2014 den 1:22 e m #

    Tack för ditt inlägg! Känns viktigt. Har du tips på bra skönlitteratur som inte berättar heteroberättelser? Jags kulle vilja få fatt i sån men vet inte riktigt var jag ska leta.

  5. Tess februari 19, 2014 den 5:42 e m #

    Bra skrivet! Förstår inte heller varför det blir som det blir. Jag tillhör normen när det gäller sexualitet så helt insatt i hur det känns kan jag aldrig bli. Jag kan dra paralleller till hur jag känt inför andra saker där jag INTE tillhör normen, men det blir aldrig riktigt samma sak.
    En gång var jag med om att en vän sa att hen aldrig skulle kunna tänka sig att läsa en barnbok där det fanns med karaktärer som var homosexuella (t.ex. att barnet i boken hade en mamma och mamma) för att det är alldeles för tidigt att läsa “om sånt”. Däremot förekom många barnböcker där heteropar var representerade bland de böcker som de hade hemma (t.ex. att barnet i boken hade en mamma och en pappa). Jag påpekade detta och sa att jag tror att för att barnen ska växa upp och inte se homosexualitet som “konstigt” och “det där andra” så är det bra med böcker med två mammor som har barn eller två pappor som har barn. Min vän hade inte ens tänkt på att kärleken är densamma som mellan heteropar. Aldrig reflekterat över att de hade så många böcker med PAR. Det hade tagits för givet eftersom paren var heterosexuella.

    • Det kan även vara bra för dessa människor att betänka att det finns barn som i VERKLIGHETEN lever i dessa normbrytande familjer – tex vårt barn. Är det för tidigt för vår unge att som, tja, 1-åring lära sig att han har två mammor..?

  6. Sara P februari 19, 2014 den 8:46 e m #

    Bra sammanfattat, men jag förstår inte varför folk ska vara emot detta…suck. Varför inte bara acceptera att det finns andra än heterosexuella?! :/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: