Om biologi, ”lyckade” familjeförhållanden och att välja rätt för sina barn

22 Feb

Jag hamnade i en otroligt spännande diskussion i facebookgruppen ”Regnbågsfamiljer” som började med att någon frågade hur vi andra (främst lesbiska eller ensamstående) föräldrar resonerat kring det här med öppen kontra anonym spermadonator. Förutom att det är intressant att lyssna på olika personers tankar och erfarenheter så satte hela diskussionen tydligt fingret på frågor om vad en familj är för något, vem som bestämmer det och vad det är som avgör om ett barn kommer växa upp och bli lycklig eller inte.

Väldigt tydligt blev även detta: Oavsett hur folk resonerar så figurerar oundvikligen någonstans där i bakgrunden föreställningar om och olika förhållningssätt till biologin. Och ja, vi alla som bildar en normbrytande familj jämför eller förhåller oss – medvetet eller omedvetet – till den biologiska, heterosexuella kärnfamiljen: Den där familjen där en cisman och en ciskvinna, med fungerande ägg och spermier, får barn ihop och sedan lever tillsammans hela livet. Alla som på något vis frångår denna familjesort tvingas, tror jag, på det ena eller det andra sättet väldigt tydligt förhålla sig till hur ens egen familj ser ut; dels försvara eller stå upp för sättet man lever på, dels fundera över och kanske oroa sig för hur just vårt barn kommer påverkas av att växa upp i en normbrytande familj. Inte bara ”vad ska omvärlden säga?” utan även ”vad är bäst för vårt barn?”

Och alltså… är det inte helt galet egentligen? För, om man tänker efter, hur många olika sorters normbrytande familjer finns det inte?

Vi har vår familj, som ju kan sägas vara en mycket normativ kärnfamilj, sånär som på den lilla detaljen att vi båda är kvinnor och vi båda aldrig kan bli biologiska föräldrar till båda våra barn.
Vi har alla andra regnbågsfamiljer; där två mammor ibland skaffar barn med ett bögpar eller en killkompis, där två pappor får barn tillsammans med en tjejkompis, via adoption (sällsynt) eller med hjälp av surrogatmamma, där en singelflata och en singelbög skaffar barn ihop och de på pappret ser ut som vilket heterofamilj som helst.
Vi har alla heterofamiljer som behövt ta hjälp av ägg- eller spermadonation av olika anledningar, vi har heterofamiljer som adopterat sina barn inom eller utom Sverige.
Vi har alla ensamstående föräldrar, vissa för att de har gjort ett aktivt val att vara ensamstående, andra för att barnet blev till huxflux och utan att någon kärleksrelation var inblandad.
Vi har alla familjer – hetero eller ej – där föräldrarna separerat kanske innan barnet föddes eller när barnet var väldigt litet, och där föräldrarna ibland träffar en ny partner och skaffar nya barn. (Och visst, här finns ibland även konflikter inblandade, vilket ju genererar en annan sorts svårigheter.)

…har jag glömt någon? Förmodligen. (Visst skulle även en massa andra normbrott kunna vävas in, exempelvis rörande etnicitet eller funktionalitet – men det har jag inte plats för just i detta inlägg.)

Kort sagt kan man väl säga att en ”familj” är ett oändligt komplext begrepp och fenomen. Och att alla vi som bildar eller hamnar i en familj bortom normfamiljen (det vill säga den biologiska, heterosexuella kärnfamiljen som lever lyckliga tillsammans i alla sina dar) tvingas försöka anpassa oss och slipa på argument, må dåligt, känna skuld, vara oroliga för hur våra barn kommer må… det är ju rätt befängt. Samt: Hur mycket av omvärldens tyckanden och samhällets kärnfamiljsnorm leder inte till sedan faktiska problem som egentligen hade kunnat undvikas?

Någon i facebookdiskussionen skrev så fint och sammanfattande om hur vi alla kastas in på jorden, och att de flesta av oss kommer ha något att fightas med i våra liv innan vi helt och hållet trivs med den vi blev och de vi blev påtvingade växa upp med. De biologiska eller de sociala banden, en anonym eller en öppen donator, en eller tre föräldrar… klart att det kan komma att göra skillnad för ens syn på sig själv och sitt liv (om inte annat som sagt för att normen kommer och säger sitt), men det är samtidigt ingenting som säger att motsatta förhållanden hade gjort livet så oändligt mycket bättre – eller att alla som härstammar från en för livet sammanboende biologisk heterokärnfamilj alltid mår så himlans jättebra.

Adrian och bebisen i magen blev till här i Sverige och här finns inga andra alternativ än så kallad ”öppen donator”. Det innebär att våra barn kommer kunna ta redan på vem donatorn är när de är 18 år gamla. ”Oh så bra”, tycker många (ofta heterosar med biologiska barn), ”det är ju så viktigt att få reda på sitt ursprung!” Och ja, det kanske det är, framför allt eftersom samhället är så fixerat vid biologi. Men samtidigt är det ju vi två som är föräldrar till våra barn, det är oss de växer upp med, våra föräldrar som är deras morföräldrar och våra syskon som är deras mostrar och morbröder. Vem tänker på biologin där? Det är ju fullständigt ointressant!

Om vi hade haft möjligheten att välja mellan öppen och anonym kan jag ärligt talat inte svara på vad vi hade valt. På ett sätt var det skönt att slippa göra valet, slippa att så tydligt förhålla oss normen som säger att ens genetiska ursprung är viktigt. Vi kunde fokusera på det allra viktigaste istället: Att bilda den familj vi önskade oss.
image
image
Tilläggsfundering: Efter att ha skrivit den här texten och följt diskussionen på Facebook dyker oundvikligen en massa nya tankar upp och jag räds lite åt hur mycket omvärlden kommer påverka våra barn att tycka det genetiska ursprunget är viktigt. Jag har förstås ingenting emot att Adrian eventuellt kommer vilja kolla upp vilken person som hjälpte oss att tillverka honom, men det är också ett stort beslut att lägga på ett barn. Därför hade det på ett sätt varit skönt om donatorn varit anonym: Då funnes inga alternativ.

Advertisements

20 svar to “Om biologi, ”lyckade” familjeförhållanden och att välja rätt för sina barn”

  1. tarashima februari 22, 2014 den 10:53 f m #

    Det är en sak som alltid får mig att börja gråta när jag tittar på disney’s ”Lilo & Stitch” just för att det är så otroligt vackert och verkligen allt det borde vara, när Lilo så självklart sammanfattar vad familj betyder:

    ”Family means that nobody gets left behind or forgotten”

  2. Annika sandberg februari 22, 2014 den 11:44 f m #

    Adrian och hans lilla syskon kommer hur som helst att veta att de är tillkomna , önskade och älskade av sina mammor och att donatorn ” var så snäll och hjälpte våra mammor ” som en flicka på en förskola berättade för mig, 5 år gammal och med 2 systrar . Hon verkade trygg och glad över sin familj 🙂

  3. Kliar och sticks februari 22, 2014 den 11:44 f m #

    Efter att ha suttit och kollat på program om adopterade som söker sina biologiska rötter och efter att ha tagit del av vilken drivkraft det verkar finnas hos barn som (ej bortadopterade) som inte känner sina biologiska föräldrar, att på något vis träffa/se/lära känna(?) dessa, så undrar jag om inte nyfikenheten är lika stor hos ”donatorbarn” (vilket ord!vad säger man egentligen??).

    För en del verkar det vara viktigt att veta om man på något sätt är lik den biologiska förälder som man aldrig sett. Jag har ingen aning själv eftersom jag vuxit upp och haft kontakt med båda mina föräldrar.

    • Våra barn växer ju också upp med båda sina föräldrar. Donatorn är endast ”frön” som bidragit till barnens tillkomst. Däremot bidrar ju normen till att vissa funderar mycket över det genetiska ursprunget, att biologi värderas högt har enbart med språket och människors uppfattning att göra.

      • Annika sandberg februari 22, 2014 den 11:59 f m #

        Jag tror att det biologiska ursprunget kan väcka viss nyfikenhet och undringar utan att förringa det faktum att det är du och Lisa som är föräldrar till barnen . Donatorn har gjort ett medvetet val och det hedrar honom och visar att det är en seriös person . Det betyder att barnen inte är tillkomna ” av misstag ” och det går säkert utmärkt att förklara och förstå som barn.

  4. Kliar och sticks februari 22, 2014 den 12:14 e m #

    Jag menar inte att era barn inte växer upp med båda sina föräldrar, inte alls. För mig är det självklart att det är ni som är barnens föräldrar.
    Ett adopterat barn växer ju också upp med båda sina föräldrar (ja om de inte separerar eller dör eller vad det nu skulle vara) men ändå verkar en del tycka att det är viktigt att veta sitt biologiska ursprung. Går det att jämföra?

    Är det verkligen bara normen som gör att man är nyfiken på biologiskt ursprung? Man ärver ju både sjukdomar, utseende och kan vara påverkad av hur den som barn barnet i sin mage, mådde och levde under graviditeten, så varför skulle man inte vara nyfiken?

    • Jo, jag tror absolut det till största del handlar om betydelsen vi tillskriver biologin. Ett annat par i vår föräldragrupp som också inseminerat i Sverige och där den gravida mamman härstammade från Thailand vittnade om en helt annan syn på saken: Hennes thailändska familj hade förtjust uttryckt att ”åh vilket vackert barn det kommer bli med blandningen mellan dig och *svenska fruns namn*”. För dem hade biologin noll roll, utan det sociala sammanhanget ansågs vara det som räknades.

  5. Helena februari 22, 2014 den 12:24 e m #

    Det där är något jag funderat en hel del på. Vi valde att använda okänd donator i Danmark, eftersom vi kände att vi inte ville vänta de 1,5 år som var den beräknade kötiden i Sverige. Frågan var om vi berövade vårt barn något genom att inte ge henne chansen att få veta vem som bidragit med hälften av hennes gener. Jag känner mig dock inte så orolig, det är ju vi som är hennes föräldrar på alla tänkbara sätt, hon har bara inte sin pappas gener.

    Så vitt jag vet är det mycket få barn som kommit till med hjälp av donation som senare söker sitt genetiska ursprung. Jag tror att adopterade barn gör det i större utsträckning därför att de upplever att de flyttats från sitt sammanhang, det är inte det rent biologiska som är det viktiga. Den här texten tyckte jag var bra vad gäller just det http://rummets.se/blog/var-ar-du-ifran-egentligen-mina-tankar-som-adopterad/.

  6. Inom normen "men" februari 22, 2014 den 12:44 e m #

    Tack för att du delar ännu ett klokt och intressant inlägg, Sanna! Jag lever i en heterosexuell relation med två biologiska barn. Samtidigt var väg hit väldigt lång och väldigt, väldigt krokig och jag har suttit med lista över danska spermiedonator och haft ångest över valen och vad mina val sa om mig. Anonym eller öppen? Kommer det bli en större sak om barnet/barnen inte har någon chans att ta reda på vem som var donatorn? Eller tvärtom: lägger jag över beslutet på barnet? Sedan var det informationen ögonfärg, hårfärg, längd, yrke … Hitta någon som är så lik pappan som möjligt. Är det viktigt att barnet kommer passera som vårt biologiska? När en kopia inte finns: vad i mig är det som får mig att luta mer mot den här jämfört med den här? Påverkar yrket? Vad säger det om mig? Jag minns faktiskt inte vad det sista valet blev för sedan gjordes nya prover och vi fick göra ivf på nytt. Det som smärtade mest med processen var att trots att vi levt ihop så väldigt, väldigt länge och älskade varandra så mycket reagerade vi inte lika inför barnlösheten och var inte eniga i valen. Så idag är vi en familj verkligen “mitt i normen” (man, fru, dotter, son) men jag identifierar mig alltid instinktivt med de som haft en krokig väg att få barn.

  7. shiriandersson februari 22, 2014 den 12:56 e m #

    Mycket intressant inlägg (som vanligt) vi väljer inte våra föräldrar och ingen har valt att komma till världen, det finns så många olika mer eller mindre välfungerande familjer. I min värld är har genetiken pga. En genetisk missbildning och i vårt fall är det genetiska viktigt när det gäller kartläggnig, förlopp o behandling. Men tillhörighet, familjekänslan, trygghet o banden kommer från hjärtat, visas genom att arbeta på relationen, finnas där och kärleken vi delar inte biologin

    • Ja, då kan genetiken naturligtvis spela roll! Men det handlar ju om något annat. Och även i familjer med genetiska sjukdomar osv föds ju barn utan dessa åkommor, får inte heller glömmas bort… (riktat till folk som tycker biologin är det mest grundläggande och ”sanna” släktbandet menar jag).

  8. Tess februari 22, 2014 den 2:02 e m #

    Några jämför donationer med adoptioner. Jag tror inte det är samma sak. Många adopterade som söker sitt ursprung verkar ge uttryck för att de vill finna försoning, veta varför föräldern/föräldrarna lämnade bort barnet. När det gäller donationer så är det ändå inte ett barn som lämnas bort. Men som sagt… detta är något jag tänkt på och tror, så det kanske inte alls är så. Har själv vuxit upp med mina biologiska föräldrar så jag kan aldrig helt hundra sätta mig in i hur andra upplever det.

    • Precis, adoption eller en fysisk förälder som lämnat familjen är något annat än donation. Personen som donerar gör detta för att hjälpa ANDRA att bli föräldrar, hen själv har inget sådant uppsåt eller funktion.

  9. AnnaCarin februari 22, 2014 den 2:19 e m #

    Jag valde öppen donator, mest för att inte stänga den dörren ifall mitt barn får frågetecken i framtiden. Men då är det ju ockspå mitt ansvar att hen inte tror att en pappa kommer stå där i Danmark om 15 år. Det är ju bara bakgrunden, hjälpen, det nödvändiga för vår familjekonstellation. Däremot så vill jag gärna att hen får en relation till Danmark, det kanske låter lite underligt, men jag vill att det ska vara lite speciellt och kul att vara tillkommen i Köpenhamn så i år firar vi Grundlovsdagen och kanske blir det en tur till Tivoli =)

    • Att Danmark känns speciellt kan jag förstå, det var ju ändå där han blev till! Och ja, det där tänker jag mycket på: hur man visar att vi inte har något emot att han ta reda på vem donatorn är utan att ”hypa” det för mycket. För precis som du skriver, det handlar ju absolut INTE om någon förälder. Personen kanske inte ens kommer vara vid liv, går inte att förutse. Svår balansgång. Tycker jag. Och just därför irriterar jag mig på den här fixeringen vid biologi som samhället förmedlar – tänk om vi slapp den?

  10. Hannah februari 23, 2014 den 2:14 e m #

    Min sambo är adopterad ( och överlämnad till Daniels svenska pappa av biologiska mamman. Hjärtskärande kan jag tycka, men på ett sätt kanske bra att de fick träffa henne) han har egentligen aldrig varit speciellt intresserad av sitt ursprung. Det finns ju namnuppgifter och kort,men han har valt att inte ta del av det. Han vill träffa henne ”live” om det ska vara alls. Han har kanske blivit lite mer intresserad nu när vi har fått barn och det var viktigt stt vår son fick Daniels lankesiska namn som mellannamn. Om nästa barn blir en pojke använder vi det igen, eftersom det är det enda vi har. Om det blir en flicka vill han gärna använda sin biologiska mammas namn som mellannamn. För honom har det varit viktigare med koppling till landet. Hans syster har dock letat upp sin biologiska familj där hon är en av 5 syskon och den enda som är bortadopterad, där mamman och pappan är gifta, pappan dog tyvärr innan de fick tillfälle att träffas. Hon har alltid varit nyfiken, men det är ju inte hennes mamma menar hon på. Det är mer som att hälsa på en moster man inte träffar så ofta.

  11. susitar februari 25, 2014 den 5:27 e m #

    Jag tänker att ifall det är möjligt, så ska valet lämnas till barnet. Bara för att det finns en möjlighet att ta reda på vem donatorn var så innebär det inte att barn på sin 18-årsdag (ändå en ung vuxen, med eget ansvar) tvingas ta reda på det. Hen får möjligheten att välja.
    Överhuvudtaget finns det många val som föräldrar gör åt sina barn som jag önskar att barn kunde välja själva som stora – omskärelse och dop är två sådana exempel. När det gäller insemination etc så kanske inte alltid valet finns, men om valet finns så förstår jag inte varför man inte överlåter det till barnet – det är ju ändå barnets arvsmassa det handlar om, föräldrarna ska väl inte ha med saken att göra.

    När det gäller biologiskt ursprung så finns det ju fördelar med att veta saker om det. Ärftliga sjukdomar, exempelvis. Vet inte hur många gånger jag blivit frågad om vilka sjukdomar som finns i släkten när jag varit hos läkaren. Jag känner till mina båda föräldrar, och kan därför svara. Min halvsyster har en okänd far, och eventuella ärftliga sjukdomar från faderns sida kommer då alltid vara okända tills hon själv kanske blir sjuk?

    Men hon har aldrig sagt till mig att hon vore ledsen pga detta, så antagligen är hon van och tänker inte mycket på det. Närmaste var väl när hon själv fick barn, och tyckte det var synd att hennes barn bara hade en mormor, för barnets fars föräldrar var båda döda och hennes egen far var okänd.

    Jag har tidigare i kommentarer här sagt att biologi är viktigt. Inte för sociala faktorer, uppfostran etc. Men medicinska faktorer är viktiga. Och dessutom är folk nyfikna på allt, speciellt saker om sig själva. Det handlar inte bara om någon form av förväntningar. Utan folk gillar att ta reda på saker om sig själv. Alltifrån vart ens namn kommer ifrån och stjärntecken, till blodtyp och genetik.

  12. susitar februari 25, 2014 den 5:34 e m #

    Kan också nämna att jag ofta funderat på vad som skulle hända ifall jag blev gravid och märkte det när det var försent för abort. Då har jag tänkt att jag skulle adoptera bort barnet. Men i så fall skicka med ett brev där det står om barnets genetiska bakgrund, om alla ärftliga sjukdomar i släkten, om föräldrarnas utseende, om eventuella problem som kanske inte är genetiska men som kan vara värda att berätta om ändå. Och givetvis att barnet skulle kunna ta reda på vem jag är som vuxen. För en person inte ska behöva gå miste om sådana saker bara för att hen inte växer upp hos sin biologiska familj. Och för att adoptivföräldrarna inte ska klandra sig själva alltför hårt ifall barnet blir allvarligt allergiskt, exempelvis.

    Är jag konstig för att ha planerat sådana här fall? Jag är nämligen väldigt nojig över att bli gravid av misstag, trots preventivmedel, och haft ganska hemska drömmar om graviditet. Och till skillnad från vilda djur, så är det inte okej bland människor att äta upp sin oönskade avkomma…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: