Bör jag också ta mig i röven?

25 Feb

Jag ska flyga till Berlin idag – närmare bestämt om en timme (flygrädd som jag är – varför gör jag alltid såhär?). Bara jag och en ryggsäck med böcker och ett skrivhäfte. Två nätter på hotell, tre dagar att upptäcka Berlin på egen hand. Det känns pirrigt och på samma gång saknar jag redan min unge som bara den. Bara att lämna honom en kväll för att gå ut och äta med min fru eller en kompis känns tufft för mig, samtidigt som jag då och då inte kan låta bli – för den där tiden på egen hand är så värdefull och välbehövlig. Det pågår en ständig konflikt i mig mellan att ibland längta efter mig själv samtidigt som jag vill ha mitt barn nära, nära varje sekund.

Delvis härstammar konflikten från mitt eget innersta; kärleken till barnet kontra behovet av att vara en alldeles egen individ. En del av slitningarna handlar dock om att jag är kvinna, mamma, och att jag vet att jag borde ägna mig helt och hållet åt mitt barn, utan att se det som någon uppoffring. ”Barnet är en del av mig, därför innebär ‘egen tid’ att vara tillsammans med mitt barn”. Typ så.

Så enkelt är det dock inte. Inte för mig.

Ni kanske läste ”krönikan”, eller snarare utskällningen, riktad till mammor i allmänhet och Linda Bengtzing i synnerhet i samband med förra veckans delfinal i Melodifestivalen? En ilsk kvinna på Aftonbladet tyckte att det nu minsann får vara nog med ”stålmorsor” som ställer sig på scenen så fort de klämt ut sin unge, att detta är ”vår tids största epidemi” (eller hur hon nu uttryckte sig, jag pallade bara läsa en gång).

Jag fattar inte varför vissa envisas med att lägga sig i hur andra väljer att leva sina liv, när det inte det minsta drabbar dem själva. Och i det här fallet, vilket Frida Boisen påpekade i en betydligt rimligare svarskrönika, har ju barnen i de nämnda fallen (Linda Bengtzing, Charlotte Perrelli, Petra Mede) ytterligare en förälder. Det är inte direkt så att bebisarna lämnas skrikande i en tom lägenhet i väntan på att mamma ska få sjunga färdigt sin schlager.

Aftonbladets ilskna krönikör flikar mot slutet in att hon riktar sig även till pappor men det är förstås bara bullshit och något hon lägger till för att lindra kritiken. Hon riktar sig, vilket debatten om barn som ”lämnas åt sitt öde” och börjar ”för tidigt” på förskola alltid gör, till kvinnor eftersom barn i första hand anses vara kvinnors ansvar – ett synsätt som i samma andetag befäster synen på män som sämre och mindre fullvärdiga föräldrar.

”Ta er i röven, stålfarsor!” Den rubriken hade jag velat se i samband med att Martin Stenmarck vann Melodifestivalen med ”Las Vegas” då han hade en nyfödd hemma, eller då Robinson-Robban lämnade nyförlöst fru och bebis för att ännu en gång tävla i Robinson: ”Det är vår tids epidemi: Pappor som ställer sig på scenen direkt efter att deras barn fötts, som sätter jobbet och karriären före barnen och samtidigt tvingar barn att börja allt tidigare på förskola!”

Eh, för vet ni? Det är ju så det är: Om det är några som på generell nivå ”lämnar barn i sticket” så är det män, pappor. Mammorna drar redan sitt strå till stacken. Vi tar redan ut föräldradagar så det räcker, vi vabbar och byter blöjor och torkar snoriga näsor så det står härliga till. Att ett växande antal mödrar vill göra någonting utöver detta är inget samhällsproblem; det som behövs är fler män som tar över när kvinnorna vill ställa sig på scenen, gå och jobba, resa på egen hand till Berlin…

…och just det, i vårt fall är det ju så att vi har lyxen att vara två kvinnor som delar på ansvaret. Och vi delar faktiskt rätt lika. Lätt som en plätt. Halva föräldraledigheten var, hälften av vabdagarna, vi hjälps åt att lämna och hämta på förskolan, vi är båda uppe och kramar ungen på nätterna (när han inte kommer intassandes och lägger sig mellan oss), vi lägger honom varannan kväll och stiger upp i ottan varannan morgon. Detta sker faktiskt helt utan ansträngning, det är knappt något vi diskuterar: Vi bara gör, vi agerar per automatik som två fullvärdiga föräldrar.

Nu är det jag som reser bort för mig själv två dygn och nästa gång är det min fru. Adrian har alltid någon hos sig som han är trygg med; är det inte någon av oss mammor (vilket det oftast är) så är det en mormor eller i mer sällsynta fall en moster eller morbror. Jag ska verkligen inte ta mig i röven, jag ska verkligen inte ha dåligt samvete. Däremot får jag förstås fortsätta längta järnet efter min unge, det är liksom ett ultimat bevis på hur mycket han betyder för mig. (Och om sedan tiden kommer då det enbart är skönt att komma iväg ett par dagar – då är det också helt okej!)

Ta sig i röven däremot, de kan alla göra som inte kan låta bli att skuldbelägga (andra) mammor för att de vill göra mer än att amma/flaska, vyssja, vabba och torka rumpor, samt alla som inte ser pappor, icke-födande mammor och andra viktiga vuxna i ett barns liv som minst lika värdefulla.

Annonser

6 svar to “Bör jag också ta mig i röven?”

  1. postdbt februari 25, 2014 den 10:40 f m #

    Jag skriver under. Slitningen mellan att längta efter sitt barn och sig själv blir ännu värre, tror jag, eftersom min ohälsa sätter käppar i hjulet. Att vara en mamma som måste prioritera egenvård, som saknar förmågan att göra basala saker som att hämta/lämna på förskola – det ingår inte i samhällets begreppsvärld. Faktum är att för många av oss så är tid att hinna andas, tänka ikapp och vara sin egen person så viktig att vi är inte bra föräldrar om vi aldrig får det behovet tillgodosett. Om det går att kombinera behovet av att få vara vuxen utan barn en stund med att barnet har det bra – varför ska vi ha dåligt samvete? Finns det en till förälder eller en trygg barnvakt så är det väl bra så? Hoppas du får en jättebra vistelse i Berlin!

    • Det har du verkligen rätt i. Som om du, och många med dig, inte har nog att brottas med ändå – ska även ett dåligt samvete läggas ovanpå alltihop? Precis som du säger är det ju bara jättebra att det finns fler vuxna runt barnet oavsett vad.

      Tack! 🙂

  2. Freja februari 25, 2014 den 11:11 e m #

    Jag har precis läst Ylva Elvin-Nowaks ”Världens bästa pappa?” (recension kommer) och just det där var andemeningen i den. När kvinnor har en skyldighet i föräldrarollen har pappor en rättighet. Jag jämförde med min egen situation, där jag och pappan delade rakt av. Jag var då en suspekt, troligtvis dålig mamma, medan han var en fantastisk, och kanske hunsad, pappa… Vi är föräldrar på helt olika villkor vilket hennes unkna krönika verkligen skrek ut! Elvin-Nowak konstaterade oxå att det spelade ingen roll vilket kön föräldern hade, det barn behöver är engagerade och kärleksfulla vuxna!

  3. sara februari 26, 2014 den 2:54 e m #

    Det är sjukt att folk inte själva ser något konstigt i kritiken – att de förfasar sig och fördömer mammor som trots bebis ägnar sig åt någon form av arbete/nöje, medan det är 100% normalt och business as usual att pappor efter 10 dagar lämnar sitt spädbarn hemma och återgår till sitt heltidsarbete.

  4. honungsbi mars 2, 2014 den 11:07 f m #

    Är det något varenda kotte är självutnämnd expert på så är det hur mammor ska sköta sina liv! Det och skolan..

Trackbacks/Pingbacks

  1. Berlin, Berlin! (Och en bok) | mina Sanna ord - februari 26, 2014

    […] mer kring och förmodligen även diskutera här i bloggen (bland annat i relation till bl.a. mitt senaste inlägg om föräldraskap). Har ni läst boken? Om inte: Gör det! Du kommer nicka av igenkänning, inspireras och… […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: