Dags för en flatfilmsfredag?

Berlin är numera ett minne blott, för sedan jag kom hem därifrån har jag vabbat och därefter fick jag själv en märklig febertopp som tycks vara över nu. Mycket irriterande. Så mycket bloggande blir det inte då, eftersom både tid och ork verkligen tryter. Dock har jag känt hela veckan att jag skulle vilja tipsa om de flatfilmer som inhandlades i Berlin just, och visst passar det särskilt bra en fredag? Jag minns inte när jag bjussade på en flatfilmsfredag senast, men ni kan ju kolla i arkivet om ni är sugna på att plöja ytterligare 22 flatfilmer i helgen.

Den tyska, dokumentärliknande spelfilmen ”Zwei Mütter” köpte jag redan i höstas, när jag och hela familjen var i Berlin tillsammans. Jag började kika på den någon gång före jul, men blev avbruten och så dröjde det ända tills för några dagar sedan innan jag bestämde mig för att se klart den. Anledning: Det är ingen direkt lättsam film, och avsaknaden av engelsk/svensk text gjorde att jag och min fru inte kunde titta tillsammans.

Handlingen kretsar kring ett lesbiskt par som bestämmer sig för att försöka bli gravida. Eller, egentligen är det mest den ena – den planerade bäraren – som längtar efter barn, och ju längre tiden fortskrider, ju fler inseminationer som misslyckas, desto större växer sig klyftan kvinnorna emellan: För den ena blir barnlängtan allt starkare, medan den andra tar ett allt större avstånd och ifrågasätter sin egen roll i hela processen.

En av de tankar som slog mig medan jag såg filmen var: Oj, vad jag inte känner igen mig! Och sedan: Vilken tur vi har som bor i Sverige, där vi har den juridiska möjligheten till landstingsfinansierad assisterad befruktning och där närståendeadoptionen för par som inseminerat utomlands trots allt fungerar hyfsat problemfritt. En annan faktor är naturligtvis den att det för mig och min fru gick så lätt att bli gravida båda gångerna: Tre försök för mig, ett försök för min fru. Hur det hade blivit om vi hade misslyckats med försök efter försök och tiden – och pengarna – sakta hade runnit iväg, kan jag förstås bara försöka föreställa mig.

Känslan som dröjde sig kvar i min kropp efter att ha sett ”Zwei Mütter” var olust, en obehagsklump i magen. Givetvis för att filmen, karaktärernas känsloyttringar och de situationer de ställdes inför var välspelade och kändes autentiska, men också för att det är en film som inte alls är ute efter att underhålla eller leverera lyckliga slut; den vill visa en avskalad och påträngande verklighet, helt enkelt. (Och nej, jag har inte avslöjat slutet i och med detta – ni får titta och avgöra själva!) 

Själv är jag väldigt mycket en romantiker och vill att filmer ska servera mig den finare sidan av verkligheten, därför kommer jag med största sannolikhet inte se om just denna film. Men, det vore däremot intressant att höra vad ni andra som har sett den tyckte?

Ps. Donatorn omnämns ofta och gärna som ”pappan”, vilket gör mig oändligt frustrerad även om jag ju vet att kombinationen ”Tyskland” och ”ett normkritiskt förhållningssätt” inte är så värst självklar (än). Vill bara förbereda er som inte sett filmen.