Dagen efter Dagen

Igår började jag mitt nya jobb. Kastades rakt in i en termin, rakt in i ett personalmöte och direkt efter rakt in i en första lektion med årskurs 8 – åttor som inte varit i skolan på en hel månad på grund av sportlov och prao. Det gick bra ändå, de var småpratiga som sig bör men gulliga och trevliga. En halv arbetsdag räckte dock gott och väl; det märks att min kropp och mitt huvud inte är helt 100 än.

…och efter jobbet var det så äntligen dags för den efterlängtade Dixie Chicks-konserten. Först middag med min kära fru på världens godaste mezeställe och därefter kosan mot Stockholm Waterfront.
Alltså, Dixie Chicks. De är Så Underbara. Så otroligt jäkla proffsiga, så fantastiska låtar (framför allt låtarna från de tidigare skivorna, måste jag som inbitet fan poängtera) – och Natalie Maines är liksom grädden på hela moset, med sin röst, sin energi, sitt alldeles eget sätt att röra sig på, samt förstås: Den nya lesbiska frisyren. Det är fan dags att hon kommer ut som bi snart. Minst.
Idag är jag skamlöst uppfylld av gårdagens konsert och iklädd hela fan-utstyrseln. Jag hoppas sannerligen inte att det åter dröjer elva år innan jag får se dem live igen. Buhu.
(För övrigt hade jag den stora äran att omnämnas som favoritblogg av/hos eminenta, roliga, smarta blogghen igår. Sicken grej! Känner som bekant själv att jag inte är så värst skojig just nu, men framtiden ljusnar ser ni. Bättre jobb, åter börja blogga på ”Det öppna klassrummet”, den anländande bebishen… 2014 blir ett rivigt år trots allt!)