Det är lätt att tänka och handla genusmedvetet när barnet är litet – men sen då?

21 Mar

När jag inte hinner blogga deltar jag relativt aktivt i facebookgruppen ”Genusmedvetet föräldraskap” och väldigt ofta dyker frågor, diskussioner och irritationer upp som jag gärna skulle fortsätta skriva om (om jag hade oändligt med tid). Häromdagen efterfrågades diskussioner om äldre barn, eftersom de flesta trådstarter tenderar att handla om barn i förskoleåldern. Vi med småbarn hejade på i tråden: Kom igen, diskutera! Vi vill läsa, lära oss och peppa inför framtiden! Samt även: förfasa oss… Ja, i alla fall tänkte jag så. För onekligen dyker sådana funderingar upp: Är det kört när ens barn blir äldre? När de lämnar den lekfulla, trots allt relativt könsnormsbefriade, förskolan och drar vidare till förskoleklassen och därefter första klass. När de har fattat det här med att snoppar och snippor styr vilka personer vi förväntas vara, vilka personer vi bör leka med och vilka personer vi ska förälska oss i. Är det kört då? Har genusmedvetenheten och normkritiken bara varit en ”lek” vi småbarnsföräldrar sysslar med, som ett tillfälligt intresse och till sist blir det bara pannkaka ändå (eftersom majoriteten av befolkningen inte tänker som vi)?

Nej, såklart det inte behöver vara så deppigt. Men ibland är det lätt att tappa hoppet.

Jag iakttog barn på lekplatsen i eftermiddags när jag och Adrian var ute och traskade. Framåt våren dyker de ju upp utomhus igen, kidsen som bor här i området. Idag var det ett rätt stort kompisgäng i kanske 9-10-årsåldern som invaderade klätterställningen mellan husen. Det var ”grabbarna” (grabbarna!),det var den tuffa tjejen som också får vara med, ni vet – och så var det den aningen yngre flickan, den lite tystare och försiktigare som inte deltar i leken, utan som blygt står intill och ser lite… rädd ut. Att tjejen i kompisgänget var just ”tjejen” rådde det ingen tvekan om, bland annat eftersom jargongen lät annorlunda när killarna talade med eller om henne. ”Var en gentleman nu, Viktor”, sa en kille vid något tillfälle, ironiskt förstås. (Ja, de var alltså max 10 bast.)

Och så betraktar jag min egen unge mitt i allt det där och vill bara stanna tiden.
Och sen tänker jag: Inte undra på att många genusskeptiker vägrar sluta hävda biologins fulla makt över vilka vi är, och inte undra på att de tycker saker som ”kan inte tjejer bara få vara tjejer, det är väl inget fel med det?”, ”men killar är ju sådär i den där åldern!”, ”det är ju något BRA att vi är olika!” och så vidare. Genom att utan närmare analys iaktta den scen som jag iakttog idag är det extremt lätt att rakt upp och ner dra sådana tvåköns- och cisnormativa slutsatser, samt även mena att jo, lite ojämställdhet är bara naturligt. Särskilt om man själv är cisperson, heterosexuell och lever i en så att säga ”jämställd” tvåsam relation. ”Varför kan inte alla bara vara stolta över att vara män/kvinnor??”

Men så enkelt är det som bekant inte. Om ”tjejer vore tjejer” och ”killar vore killar” (vad det ens betyder?!) och alla vore hetero samt glada och nöjda hade vi inte tjatat om genus. Om samhället dessutom vore jämställt och jämlikt hade vi inte heller tjatat om genus, eller om feminism. Och hade det inte funnits våldtäkter eller sexuella trakasserier eller utseendefixering eller sjukdomar kopplade till kroppshat så hade vi inte heller tjatat.

Att vara genusmedveten är liksom inte något intresse, det är inget som man kan välja att ”tro på” eller inte och det är inte heller en ”kul grej” att killar ska få ha klänning och tjejer ska få vara högljudda. Syftet är heller inte att rakt av göra tvärtom, så att tjejer till sist börjar begå en massa våldtäkter och killar plockar ut majoriteten av alla föräldradagar.

Det handlar om att skapa en bättre värld där alla får plats.

I förskoleåldern är det så enkelt. Adrian vet inte vilket kön han har, eller åtminstone inte vad ”kön” betyder och framför allt inte att könsorganet har något med (köns)identiteten att göra. Vissa dagar vill han ha tofs ”som Astrid”, andra dagar en Bamsetröja ”som Marcus” och han lägger förstås ingen värdering i det, han kopplar inte det ena namnet/den ena saken till att vara ”tjej” och de andra till att vara ”kille”. Han har alltmer börjat kategorisera människor i ”pappor”, ”människor”, ”mammor”, ”Karin” beroende på hur han tycker de ser ut, men utan värdering och heller inte alltid ”korrekt” utifrån mitt aningen mer normativa öga. När förstörs det där oförstörda sättet att se på andra människor, på attribut och olika handlingar, undrar jag? När kommer vårt barn börja dela in barn i ”pojkar” och ”flickor”, saker i ”pojkiga” och ”flickiga” och utifrån dessa uppdelningar vilja undvika vissa barn, vissa prylar, vissa lekar? Kommer han samtidigt komma underfund med att han själv är eller gör ”fel” på något sätt, och hur kommer han känna då?

Jag vet förstås inte, för Adrian är bara två och ett halvt. Nog har jag åtminstone en handfull goda exempel återberättade av genusmedvetna och jämställdhetsivrande föräldrar till barn i skolåldern och äldre, men jag behöver fler. Så, dela med er hörni!

(Eller, för all del, bjussa på era farhågor/dåliga exempel, så kan vi älta ihop…)

Annonser

11 svar to “Det är lätt att tänka och handla genusmedvetet när barnet är litet – men sen då?”

  1. Åsa Badel mars 21, 2014 den 11:23 e m #

    För L blev det, precis som du är inne på, en stor förändring när han började förskoleklass. Pga kommentarer och det starka trycket om att killar ska vara på ett visst sätt slutade han att ha klänning bland jämnåriga och klippte av sig håret. Hemma går han fortfarande i klänning och bland min familj ( fast mer och mer sällan). Han går gärna i rosa och lila, gillar det som andra benämner som tjejkläder, men kommer då hem från skolan och säger att de andra barnen retas och säger att det är tjejkläder.

    Jag känner mig ärligt rätt uppgiven och frustrerad över hur vårt samhälle begränsar våra barn. L säger ofta att han vet att det inte finns tjej- respektive killkläder/intressen/färger osv men att det finns andra som inte har förstått det.

    Fast jag vet att vi gjort rätt i att stödja L i att få klä sig och som han vill, kan jag ibland känna att jag gjort honom en björntjänst eller lurat honom när han nu utsätts för samhällets syn och måste anpassa sig efter det.

    Fördelen när barnen blir äldre tycker jag är att man kan föra djupare verbala resonemang med dem och förhoppningsvis vara en liten motvikt till de de möter i samhället omkring dem. Man kan också vända på resonemang, ställa följdfrågor, byta plats på personer i böcker tex och tillsammans fundera över hur sagan varit då eller varför den inte skrevs så osv på ett annat sätt än när de var yngre.

    • Fy så arg jag blir!! Men hur jobbar skolan då? Inte särskilt normmedvetet låter det som… bara att rätta sig i leden, eller?

      Ja, som du skriver på slutet: skönt att kunna ha ordentliga samtal med sina barn när de blir äldre åtminstone. Och i längden är barnen förhoppningsvis vinnare ändå. Bara så frustrerande att inte alla kan få vara sig själva från början utan att riskera mobbning och utanförskap.

      • Åsa Badel mars 23, 2014 den 8:35 e m #

        Precis, inte ett dugg normmedvetet…

        Förhoppningsvis får barnen ändå med sig värderingar hemifrån som de kan återkomma till när de blir äldre. Det är ju inte lätt att vara 6 år och orka stå emot omgivningens syn på ens val….

  2. Sara mars 21, 2014 den 11:37 e m #

    Åh, så himla bra inlägg! För det speglar så mkt av mina egna tankar. Min dotter är bara 7 månader än så länge, men jag oroar mig redan för framtiden och den dag hon blir mera medveten om omvärlden. Kommer det som vi så noga försöker grundlägga nu raseras om hon ex. hamnar på en förskola där cis-normen dominerar osv? Jag vill ge henne alla möjligheter och inte begränsa pga kön, men svårt när hela dagens samhälle begränsar…
    Hursom, en fantastisk blogg är det du skriver, alla borde läsa den och upplysas av dig!

    • Tack så mycket! Helt och hållet lär det väl inte raseras förhoppningsvis… åtminstone lär vi väl lagt grunden för att våra barn ska växa upp till individer som bryr sig om och respekterar andra människor – samt förhoppningsvis även sig själva. Men så kommer de ju vistas många timmar i skolan, och där vet man fan aldrig hur väl de arbetar med genus och normer. Det är det läskigaste, tycker jag…

  3. Helena mars 22, 2014 den 7:38 f m #

    Jag bävar verkligen inför den dag då vår unge ska börja skolan, just för att trycket att vara på ett visst sätt blir så mycket större där. Jag hoppas på att vi genom att ge en bra och bred grund nu ändå ger möjligheter till att så småningom stå på sig och följa sin väg, även om det kommer att finnas perioder då hon vill göra och vara som alla andra.

    Tills vidare gläder jag mig åt att hon i alla fall nu visar att hon gör som hon vill. Förra helgen var vi på kalas och då var det ett av de andra barnen (en flicka i prinsessklänning) som frågade mitt barn varför hon inte hade ”fina kläder” (hon hade valt sina kalaskläder själv och var väldigt nöjd med sitt val). Svaret blev ett mycket irriterat ”för jag vill inte!” 🙂

  4. RödaHund mars 22, 2014 den 4:05 e m #

    Intressant! Jag har inte funderat på det så mkt än eftersom T bara är strax över året. Men nu började tankarna snurra.

  5. Freja mars 22, 2014 den 9:23 e m #

    Det är skitjobbigt att se hur ens ungar blir påverkade av alla andra utanför vår familj, och hur de omformas efter normerna hur mycket vi än försöker förhindra det. Som dottern som hör farmor säga ”Ska hon aldrig få vara tjej” bara för att hon hellre hade ärvda kläder från storebror och killkusiner än de klänningar som fanns i hennes garderob. Både son och dottern kommer hem och berättar om vad lärare sagt, kompisar sagt, kompisars föräldrar sagt, och jag baxnar. Det finns så mycket konstiga föreställningar om vad kön är, sånt som jag trodde var utrotat för länge sedan. Det enda vi kan göra är att diskutera normer vid matbordet dagligen, och det gör vi. Jag hoppas bara att de tar sig igenom tonåren och kommer ut med sunda genusvärderingar på andra sidan…

  6. När min äldsta började sexårs började han bli mycket mer påverkad och det var RIKTIGT kämpigt för honom eftersom han inte alls fattade vad som hände – det blev som en helt ny värld för honom och han tyckte inte om den. Han krisade rejält och var väldigt ledsen hela första terminen i nya skolan.

    Han valde trots allt att anpassa sig och är idag en rätt ”klassisk pojkig pojke” som kan vara rätt odräglig om han gett sig den på att få bekräftelse från någon annan pojke som han ser upp till. Att bli påkommen med någonting ”tjejigt” skulle han tycka vara pinsamt. Det viktigaste är väl att prata, prata, prata – jag snackar verkligen hål i huvudet på honom och kompenserar så gott jag kan. Framför allt genom att välja böcker och medieutbud men även i att försöka skapa en safezone hemma.

    För hemma vågar han bryta normerna betydligt mer – han valde en jättefin rosa glittrig lampa till sitt rum, älskar sina enhörnings- och ängelaffischer och ett litet pyntat scrapbooking tittskåp med blommor och annat ryschpysch och nu håller han på att spara ut håret eftersom han vill ha långt hår.

    Jag tänker att det kommer bli bra ändå och tänker att jag inte ska oroa mig – det är så sjukt tufft att vara så liten och normbrytande så det är inte så konstigt att många hellre flyter med strömmen ett tag. Jag är övertygad om min äldsta har fått en helt annan grund att stå på än många andra barn och att han kommer kunna falla tillbaka på den när han blir äldre. Bara som en sådan sak att så fort som han trivs bättre i skolan så vill han ha tillbaka sitt långa hår. Nä, jag skulle ta det piano, ta det som det kommer och aldrig sluta prata om det – för hur roligt det än är att de där små dagisbarnen är så lättstyrda är det tusen gånger roligare att prata med och höra sitt större barns resonemang och tankar kring genusrelaterade frågor. GAAAALET KUL till och med 😀

  7. Sofie G mars 28, 2014 den 4:08 e m #

    Jag märkte också stor skillnad på min son när han började f-klass. Det märks tydligt att det finns ”regler” mellan barnen för vad som är ok för flickor och pojkar, och även i leken märks det att det är stor segrering mellan könen. Innan dess har sonen varit väldigt obrydd, hade länge rosa som favoritfärg osv. Men jag märker fortfarande ändå att min son ändå är mer ”öppen” än vad hans kamrater är (de har inte gått i samma förskola, vi har flyttat från stan ut i en tätort utanför). Jag försöker vara extra noga i sättet att prata med sonen på och frågar nyfiket om han kan förklara mer när han exempelvis säger att någonting är ”för tjejer” osv (detta hördes verkligen aldrig innan han började skolan..)

    Summan av kardemumman:Även om det blir svårare / mer könat i skolan, så är inte åren innan bortkastade, jag lovar! 🙂

    Tack för en superintressant blogg, Sanna. Jag har lärt mig så himla mycket av dina inlägg!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: