”Titta, en TJEJ!!!” Om folks hutlösa behov av att köna andra människor

24 Mar

Måste bara dela med mig av dagens fascinerande möte med verkligheten. (Eller egentligen gårdagens, för jag var lite sen med att posta inlägget.)

Vi var i centrum och hängde runt lite, dels för att rasta det sjuka, men ack så pigga, barnet (ni vet, barns icke-logik under sjukdom), dels för att vi vuxna inte skulle få krupp (vi också). Adrian var dagen till ära klädd i sin mörkblå täckjacka, ett par gröna byxor och till detta en cerise vintermössa samt en röd napp (nappen särskilt helig under sjuka perioder). Smått förvirrande för vissa människor, det har vi förstått. Blått och rosa på ett och samma barn – samtidigt?!?

Men så plötsligt när vi går där i godan ro utbrister någon förtjust:
”Titta en TJEJ!!”
Jag vänder snabbt upp blicken och förstår att det är en mamma som talar till sitt lilla barn, ungefär i Adrians ålder. Barnet pekar glatt på Adrian, sådär som barn ofta gör när de ser någon i sin egen storlek.
”Ja, en TJEJ är det! Titta!!” säger mamman igen med lika hög och lika gullifierad röst, varpå barnet pekar vidare och mumlar något knappt hörbart om napp. ”Ja, hon har en napp också, flickan!” säger mamman.

Och vi bara fortsatte spankulera åt det håll vi skulle.

För nej, detta var på intet sätt en konversation MED oss, utan enbart OM oss och mamman och jag fick under de korta sekunderna inte ens ögonkontakt. Adrian såg mest halvbesvärad ut över att någon pekade så intensivt på honom, men ordet ”tjej” är han inte fullt ut bekant med. Jag kände mig främst bara… fascinerad. Fascinerad över hur hon, och så många med henne, inte bara bestämmer sig för att mitt barn har ett visst kön utan även så spontant måste skrika ut den förmodade könstillhörigheten – dessutom inte bara en, utan tre gånger (det kan ha varit fler). Vad är grejen med det? Och varför är det så svårt och så ”fel” för folk att använda mer generella uttryck, som typ ”titta ett barn!” Inte ens Adrian har problem med det, liksom.

Jag förstår inte fixeringen vid att så tvångsmässigt och intensivt köna individer genom språket, i synnerhet inte när det gäller barn. Att individer ser olika ut, att det relativt ofta går att stoppa oss i olika ”fack” och ”kategorier”, att vissa är mer lika varandra osv., sånt… lär vi oss ändå och de olika kategoriseringar vi gör med ögat baseras ju i grunden på många fler parametrar än (förmodat) kön, samt sker utan värdering (så länge vi är små).

Varför ska då just KÖN prompt benämnas hela tiden? Som något särskilt utmärkande och VIKTIGT att fastställa och sära på? Som något NEUTRALT och RIMLIGT att omnämna individer med? Gör människor det med intentionen att lära barn se och göra skillnad, eller är det en omedveten, automatiserad handling? Det är hur som helst, som sagt, fascinerande.

Särskilt när de inte ens gissar ”rätt”.

PS. I vårt barns fall är det än så länge väldigt oviktigt om någon tilltalar honom med han, hon, hen eller den – men med tiden blir det kanske viktigare, beroende på vem han visar sig vara. Som jag har nämnt tidigare är det ofta ingen big deal för en cisperson att någon gång ibland felkönas (dessutom händer det förmodligen rätt sällan), men är du transperson är det betydligt viktigare att könas rätt. Bara det tycker jag är en god anledning att inte ogrundat köna folk till höger och vänster. Du har faktiskt ingen jävla aning.

Annonser

9 svar to “”Titta, en TJEJ!!!” Om folks hutlösa behov av att köna andra människor”

  1. presens mars 24, 2014 den 1:09 e m #

    Jag hatar det där. Min unge börjar bry sig nu, och rätta folk. Hon har inte kommit så långt som till att välja kläder utifrån att främlingar ska köna henne rätt, men det är väl bara en tidsfråga.

    Och ja, jag könar ju henne hela tiden, genom mitt pronomenval och vårt namnval. Men jag blir så jävla trött på främlingar som envisas med att säga ”titta på pojken där” och liknande, när det är minst lika lätt att säga ”barnet”. Lika trött blir jag på andra föräldrar, som alltid refererar till sitt och mitt barn som ”tjejerna” och till och med tilltalar dem ett och ett som ”tjejen”. Varför säga ”hej, tjejen” till en unge på morgonen när man kan säga namnet? Grr.

    För övrigt fick jag och en kollega i förra veckan höra ett ”vilket trevligt möte ni fixade, tjejer”. Jag är fortfarande sur. Jag känner mig så förminskad, och så… avindividualiserad.

  2. Hannah mars 24, 2014 den 1:36 e m #

    Var på öppna förskolan idag och hörde ett samtal mellan ett par barn som satt i stora salen med sina mammor som var med. Tre pojkar och en flicka. Flickan hittar ett diadem i rosa med tyll på och säger ”det är bara jag som får ha det här för jag är ju enda tjejen här” tycker det är sorgligt att flickan redan bestämmer vad man får eller inte får leka med/ha på sig. Blir arg på föräldrarna, speciellt på flickans mamma i det här fallet som hörde detta och inte pratade med sin dotter. Jag hade definitivt pratat m Bastian om han hade sagt en sån sak.

  3. Lisa - MondoCane mars 24, 2014 den 2:00 e m #

    Alltså, jag vet inte. Å ena sidan försöker jag benämna alla barn med just barn, men när man inte vet namnet på personen är det ju ganska lätt att använda just könet som benämning, typ ”tanten” eller ”gubben”. Just detta tycker min unge om, att orden finns och han kan använda dem som identifikation, som språk, fast nu kallar ju han ju alla barn för ”bebis” istället för pojke eller flicka.

    • Det är även en hyfsat stor skillnad tycker jag att i förbifarten råka säga ”flickan” eller ”han” om främlingar mot att, som i mitt exempel ovan, så jävla tvångsmässigt gasta ut en förmodad könstillhörighet.

    • presens mars 24, 2014 den 4:00 e m #

      Ja, alltså, det är klart att kön är ett sätt att identifiera folk man inte känner, absolut. Men för många verkar det vara det *enda* sättet.

      Det stör mig inte (eller jo, det gör det, men inte alls av samma skäl eller på samma sätt) om någon jag har hamnat i samspråk med någonstans tittar på mitt barn och frågar vad ”han” heter. Det är en chansning, och det är inget fult i att gissa fel. Men varför köna när man inte vet, och det finns enkla alternativ?

  4. Helena mars 24, 2014 den 2:11 e m #

    Helst ska folk även förstärka hur viktigt det är med att säga rätt kön genom att bli JÄTTEgenerade om det visar sig att de har tagit fel.

    Mitt barn har för närvarande ett stort behov av att kategorisera det hon ser. Det är allt från vilka som är pojkar och flickor till vem som har vilken färg på ögonen eller håret. Vi försöker balansera upp genom att prata om t ex ”barnet” även om hon säger ”pojke/flicka” om okända barn. Eller visa på andra sätt att kategorisera, som när hon häromdagen räknade att vi med katterna är tre killar (sambon plus två hankatter) och två tjejer (hon och jag) i familjen, då vi även kunde konstatera att vi är tre människor och två katter. Vad man ska göra åt andras behov av att kategorisera och dessutom skrika ut det så hela världen hör vet jag inte…

  5. Sara mars 24, 2014 den 2:16 e m #

    Vi råkar ha en blå vagn till vår tjej för att vi köpte den på Blocket innan hon föddes och vi inte brydde oss om färg, det visade sig dock att andra bryr sig mkt om färgen. Är faktiskt lite förvånad, ALLA tror att det är en kille i vagnen. “Vilken söt liten kille” osv… Det bästa är när hon sitter i vagnen och har typ grönt o rosa på sig, förvirringen är total. Folk är så otroligt enkelspåriga!

    • Annika mars 27, 2014 den 3:31 e m #

      Haha! Känner igen det där med vagnen. Vi köpte en svart och grön vagn när vi väntade vårt första barn, vi gillade färgkombinationen. Sen fick vi en tjej och det var tydligen förvirrande för somliga. Minns att jag stod på Ica när en ytligt bekant kom flängande och bara “Åh, grattis till killen! Jag tyckte väl att du hade pojkmage, får jag se på sötisen.. Vad heter han?”. Hennes min när jag svarade att ungen heter Ebba..
      Nu används vagnen igen till lillebror. Men nu är det förvirrande igen eftersom han ibland har rosa filt, lila overall och grön mössa. Det mest förbryllande är rosa napp, det är tydligen omöjligt för små pojkar att ha?

  6. shiriandersson mars 25, 2014 den 12:48 e m #

    Igenkänningsfaktorn är stor, jag trodde jag hade ett genusintresse och en förståelse innan jag fick barn men det pratas om efterfrågas och påverkar bemötandet överallt och hela tiden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: