Allt eller inget, svart eller vitt, noll eller 100

28 Mar

Jag har ett digitalt tänkande, säger min psykolog. Och det är väl inga nyheter egentligen för en sån som jag, som började samtalsterapikarriären redan som 14-åring: Det är allt eller inget, lyckoträff eller katastrof som gäller för min hjärna.

(Förmodligen är det därför hjärnan har lite svårt att fatta att jag nu faktiskt är halvtidssjukskriven. Men det var inte det jag skulle skriva om.)

När min kropps- och viktnoja var som värst i 20-årsåldern fanns två lägen: undernärd eller sjukligt fet. Och eftersom jag inte ville bli sjukligt fet var det undernäringen hjärnan ville eftersträva. Jag räknade points som en galning, åt havregrynsgröt till middag och ibland pallade jag inte och tryckte i mig 300 gram choklad och en påse kanelgifflar på en gång – för att sedan få för mig att jag skulle vakna dagen därpå och väga 150 kg. Ungefär så.

Likadant fungerar mitt huvud i ungefär alla lägen: Jag är bäst på något, eller är jag sämst på något. Allt kommer gå skitbra, eller kommer det gå åt helvete. Det gäller föräldraskapet, det gäller träningen, det gäller bloggandet.

Och hjärnan vill gärna intala resten av mig att om jag gör ett snedsteg så är det kört. När Adrian var liten trodde jag att en kväll med bristande rutiner skulle krascha allt vi lyckats bygga upp, om jag under en vecka inte tränar så kan jag lika gärna skita i det och skriver jag ett ointressant blogginlägg så kommer alla sluta följa mig och jag kan lika gärna skita i alltihop.

Det är fruktansvärt irriterande att fungera såhär och jag avskyr att det inte bara lätt som en plätt går att förändra. Varför kan jag inte bara vara förälder och lita på att Adrian vet att jag älskar honom? Varför kan jag inte bara nöja mig med att träna de gånger jag orkar och känna mig nöjd med det? Varför kan jag inte bara skita i om någon följer eller avföljer mig på bloggen och sluta vara så noggrann med att alla texter måste vara fullfjädrade analyser, nydanande och utbildande på samma gång?

Igår, när livet och tröttheten kom ikapp mig efter en och en halv veckas arbete, bestämde jag mig för att sluta blogga, sluta twittra och bara stänga ner sociala medier tills jag blir helt frisk igen. Allt eller inget, och nu stod alltså ”inget” på menyn. Bara jobba, vila, städa och vara en fantastisk (!) fru och mor.

Men så hade vi en trevlig våffelkväll med grannarna, jag sov ungefär så bra som man kan begära med en 2,5-åring i huset och vaknade till en strålande sol på en blå himmel – och tänkte (som så många gånger förr): GE DIG, SANNA! Var inte så jävla digital! Sluta överdriva för fan!

Sen traskade jag hand i hand med barnet till förskolan, tog en promenad till centrum och skrev det här inlägget på bussen till jobbet. Och nu publicerar jag det utan att ens korrekturläsa ordentligt.

Någon måtta får det fan vara.

Ps. Jobbet lyckas jag åtminstone ha en rätt schysst och lagom inställning till: Jag vet att jag kan, men jag måste inte vara bäst. Undrar när den inställningen börjar smitta av sig på resten av livet?

Annonser

6 svar to “Allt eller inget, svart eller vitt, noll eller 100”

  1. Elin - tankar från draknästet mars 28, 2014 den 11:59 f m #

    Ge det den tid som behövs! Var snäll mot dig själv ❤ Kram

  2. Jonna mars 28, 2014 den 5:27 e m #

    Oj vad jag känner igen mig! Jag lägger ner typ allt jag inte genast är bäst på. Utom föräldraskapet för det kan en ju tydligen inte säga upp sig ifrån. Känner däremot att jag emellanåt är snubblande nära att fastna i tankebanan att om jag inte kan ge mitt barn världens bästa uppväxt så kan jag lika gärna ge henne godis istället för mat och sätta henne framför tv:n dygnet runt och kommunicera med suckar och skäll istället för vänliga ord. Sen tänker jag att jag är sjuk i huvudet som ens tänker tanken och så får jag skitdåligt samvete över saker som inte ens hänt eller kommer hända… osv.

  3. Erika mars 29, 2014 den 8:52 e m #

    Jag känner igen mig väldigt mycket. Om jag ska lära mig något nytt vill jag helst kunna det direkt, annars vill jag bara lägga ner. Jag har definitivt inte någon lagom inställning till jobb och skola. Det är sjukt jobbigt eftersom jag har varit sjuk stora delar av min tid på högskolan vilket har påverkat betygen. Att acceptera ”sämre” betyg var väldigt tufft. Jag märker att jag har lite samma inställning till att söka jobb, lyckas jag inte skriva ett (i mina ögon) klockrent CV och personligt brev så tycker jag inte ens att det är lönt att söka. Vilket det naturligtvis är, jag har bara löjligt höga krav på mig själv. Man kan ju inte få ett jobb man inte ens söker 😉

  4. Olle Oljud mars 31, 2014 den 12:06 e m #

    Fint inlägg! Och bra stavat…. jag antar att du inte var arg när du skrev inlägget, då verkar det som det blir mer korrekturfel 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: