Mina genusutmaningar som lärare

28 Mar

En klurig grej med läraryrket är att det är svårt att ha en rent professionell roll i förhållande till eleverna. Jag menar, jag är naturligtvis till stor del en lärare när jag undervisar, men läraren är ju samtidigt väldigt mycket jag. Jag skulle inte vara någon bra lärare annars och jag skulle absolut inte kunna skapa några relationer till eleverna. Läraren är en del av mitt jag och mitt jag är en del av läraren. Liksom.

Genus och normkritik är dels mina personliga intressen, dels en del av mitt samhälleliga och politiska engagemang och dels en viktig aspekt av mitt läraryrke. Det ingår liksom i läraryrket att jobba genusmedvetet och normkritiskt (om du inte tror mig kan du exempelvis läsa detta inlägg med passande länkar till Skolverket). Jag har ett brett teoretiskt kunnande om genus och normkritik, jag har många tankar och åsikter och jag omsätter givetvis mycket av mina teoretiska kunskaper i praktiken.

Exempelvis omnämner eller tilltalar jag aldrig elever med kön, utan alltid med deras förnamn (jag lär mig förnamnen första lektionen) alternativt med något neutralt, såsom ”gänget”, ”allihop”, ”ni pratglada där borta”. Jag skulle heller aldrig göra några generaliseringar om ”hur killar är” eller ”hur tjejer är” i klassrummet och jag förutsätter naturligtvis aldrig heterosexualitet. När eleverna delas in i grupper gör jag det inte utifrån kön (aldrig ”två tjejer och två killar i varje grupp” eller dylikt) utan jag blandar friskt, så att de får testa att arbeta med många olika individer. Därmed inte sagt att jag inte anpassar grupperna efter deras personligheter, deras sätt att arbeta, kunskapsnivå och vänskapsrelationer – för det gör jag absolut (är man uppmärksam som lärare lär man sig väldigt fort vilka som fungerar bra ihop och vilka som absolut inte gör det, och även om jag har som mål att de flesta ska kunna arbeta/diskutera med de flesta så ser jag inget värde i att vara ”elak” genom att göra en riktigt dålig matchning – alla ska framför allt känna sig trygga).

Utöver detta ser jag förstås över vilken litteratur vi arbetar med så att eleverna får läsa texter och böcker skrivna av personer med olika kön, ursprung och så vidare och när vi läser skönlitteratur vill jag få in olika perspektiv även i innehållet. Jag talar inte om ”tjejböcker” och ”killböcker” utan om olika genrer, helt enkelt. I bedömningen ser jag noggrant upp med att inte råka tänka ”äsch det får duga” om killars prestationer, utan tänker aktivt på att se till individuella skillnader och behov. Annars är det lätt hänt att kraven ställs högre på tjejer än på killar och att tjejer får betydligt mer omfattande feedback än killarna, som får ett ”bra jobbat, tänk på stavningen bara”.

Men. Och nu kommer vi till det där med att jag i min lärarroll också är mig själv någonstans:

Jag märker ofta att jag ändå, fast jag inte vill, i det mer informella snacket och i mitt tilltal under lektionerna förhåller mig aningen olika till tjejer och killar. Generellt sett. Jag hamnar betydligt lättare i att skämta med killarna, jag kan mer avslappnat hänga med i jargongen (aldrig som en tonåring, givetvis, men på lärarvis) och det går oftast fortare att skapa en relation med killarna än med tjejerna. När jag analyserar varför det blir så så tänker jag dels att det har att göra med att jag ofta trivdes bättre med killar när jag själv var tonåring och att jag än idag tycker det är enklare att ta kontakt med en främling av manskön än av kvinnokön (jag känner mig avslappnad och inte lika ”bedömd” av män… konstigt nog?), och dels tänker jag att det handlar om att jag lättare landar i en mamma- eller storasysterroll gentemot killarna, som ju – utifrån normen sett – är mer omogna än tjejerna. Detta gör även att jag märker att jag litar mer på tjejerna (generellt sett), och att jag helst inte släpper killarna ur sikte medan de arbetar.

Bara medan jag skriver detta nu så skäms jag verkligen, för det är så många… fel på en och samma gång. Tycker jag att ”killar” är lättare att ta kontakt med än ”tjejer”? Tycker jag att ”killar” är på ett annat sätt än ”tjejer”? Tror jag att ”tjejer” är mer pålitliga och ansvarsfulla än ”killar”? Nej, måste jag svara på alla frågorna. Egentligen.

Men jag är, som alla andra, en produkt av de sociala sammanhang jag vuxit upp i, och jag är en produkt av samhällets normer. Normer som säger att killar är mer easy going och rakt på sak, medan tjejer är omständliga och svåra, drivna av känslor och socialt spel. Normer som säger att tjejer tar ett större ansvar för skolarbetet än vad killarna gör, att killarna slarvar mer och behöver mer stöd i att fixa uppgifterna. Bland annat. Och till viss del ”är” det säkert så i de klasser jag undervisar och även bland kollegorna i personalrummet, på en generell nivå, för vi är alla produkter av samhällsnormerna. Och ju oftare dessa bekräftas, desto mer en sanning blir de.

Det irriterande är insikten om att även jag faller i fällan.

Frågor på det? Tappade ni respekten för mig nu?

Samt: Dela med er av era genusutmaningar, i ert yrke, i er vardag, i ert föräldraskap – whatever! (Jag vill inte känna mig ensam…)

Annonser

16 svar to “Mina genusutmaningar som lärare”

  1. shiriandersson mars 28, 2014 den 3:02 e m #

    Älskar din ärlighet, det är svårt att levs upp till det en lär, men att vara medveten o försöks är ju ett steg i rött riktning. När jag fortfarande jobbade brukade jag jämföra mig själv med migsjälv för ett år sen dp kunde jagse utvecklingen o sedan blicka framåt

  2. Sofie mars 28, 2014 den 3:21 e m #

    Känner igen mig till 100% i detta och jag har tänkt på detta jättemycket!!! Det är 10 år sen jag var hoppvikarie och resurs på ett högstadium och nu började jag precis på samma ställe igen som stöd åt en kille i sjuan. Då sökte sig ofta killarna till mig, men jag reflekterade då inte över varför. Jag hade inget naturligt kritiskt tänkande kring detta, jag väl även en mycket blygsam feminist (om jag ens var det). Jag hamnade nu, när jag började jobba på skolan för nån månad sen, direkt i det där att killarna skojar och tramsar med en, medan tjejerna är mer reserverade (och garanterat jag också). Det omvända gäller den manlige assistenten i klassen, som har ett gäng tjejer omkring sig på rasterna. Jag ser och känner detta, jag tänker på det, söker kontakt med tjejer osv.. men det finns nåt invant jävla beteende hos mig som gör att jag inte kan “överlista mig själv”. Det är väldigt frustrerande, för precis som du, så tänker jag på vilka värderingar mina ordval innehåller, vad jag förmedlar för budskap osv. Och om jag är den som undervisar så tänker jag på fördelning av taltid, behandling osv.. Men den där kontakten med pojkarna resp flickorna… fan jag vet inte vad jag kan förändra i mitt sätt för att jag ska möta alla på samma sätt?? Vill gärna läsa mer om hur du tänker kring detta, kanske nåt du provar?? Jag tänker på hur det var när jag var “ny” feminist, med hen t ex, det kändes stelt i början att bryta gamla mönster mer och mer. Kanske kan man bryta detta “mekaniskt”, fast det är obekvämt i början?

    • Ja, jag funderar verkligen över hur jag ska göra. En grej är att jag, när jag pratar till hela klassen (vilket jag gör med en rätt lättsam ton), ser till att oftare tar ögonkontakt och verkligen talar TILL de elever (ofta tjejer) som jag märker att jag inte har så många informella samtal med, de som sällan pockar på min uppmärksamhet under det fria arbetet. Då tänker jag att jag kompenserar lite och samtidigt skapas förhoppningsvis en relation till dem också, vilket gör det lättare för dem att vilja be om hjälp och fråga saker när jag cirkulerar i klassrummet. Vet inte om det är en bra grej, men det är något… i övrigt är det, som du skriver, svårt. De är så pass stora och relationen är ju ömsesidig, men det man också kan göra är förstås att tona ner det som faller sig ”naturligt”, dvs skämtandet (med killarna).

  3. tarashima mars 28, 2014 den 3:21 e m #

    Uppskattar också din ärlighet, och jag tappar verkligen inte respekten för dig (den är å andra sidan rätt stor så det är nog svårt att tappa HELA den på en gång). Du är, som du säger, människa och en produkt av det samhälle vi lever i. Att du med sån självinsikt inser att du hamnar i fällorna är ju ändå hundra gånger bättre än att aldrig komma till den insikten någonsin.
    Själv hamnar jag ofta i så spretiga, sociala sammanhang, att alla roller känns så välkomnande. Jag säger inte att normerna inte finns där, för det gör de, och jag är nog en av de som mest gnatar om att de finns och borde funderas på. Jag säger till exempel aldrig pojk- eller flickvän tills jag vet hur det förhåller sig med upptagna människor, istället går jag benhårt på ”partner”, vilket klingar härligt könsneutralt. Många av mina kompisar säger numera också partner istället 🙂

  4. Fredrik mars 28, 2014 den 8:22 e m #

    Jag har på liknande sätt kommit på mig själv med att agera/tänka på sätt som jag inte känner mig stolt över innan hjärnan hinner ikapp. Jag har även funderat på hur ni som är mer inlästa/aktiva klarar av att inte gå på sånna minor. I mitt arbete (IT) har vi en helt sjuk fördelning, jag skulle gissa att 80% är vita medelklassmän över 40. Även om det de allra flesta är bra människor så dyker det då och då upp åsikter och jargong som jag tycker känns rätt olustig och jag har inte hittat något bra sätt att markera att det inte känns ok för mig utan att bli ”den där killen” som man inte kan prata/skämta med.

    Och all kred till dig som klarar att ta diskussionen om din egen felbarhet.

    • Det kan jag tänka mig är svårt! ”Har du inte humor eller?” och annat kan jag tänka mig blir följden. På samma sätt kan jag ibland dra mig för att motsäga kollegor som pratar om hur tjejer ”är” – jag orkar inte alltid vara den där ”genusläraren” (en etikett som borde ha en positiv klang men som tyvärr inte riktigt har det…).

  5. ebba mars 29, 2014 den 10:39 f m #

    Hej! Jag tar studenten i vår (hjälp!) & har inga riktiga planer men funderar lite på att i framtiden bli svensklärare. Jag skulle i så fall vilja jobba med lite äldre elever, men har svårt att välja mellan högstadiet eller gymnasiet. Så jag undrar om hur du tänkte när du började studera? Om du hade någon speciell anledning till att välja grundskola?

    • Jag är gymnasielärare! Eller alltså, jag har behörighet hela vägen upp och skulle gärna jobba i gymnasiet om det inte vore typ omöjligt att få jobb i gymnasiet (hett tips: läs även svenska som andraspråk!). Men, jag trivs i högstadiet också. Lägre nivå på ämneskunskaperna, men mer socialt som ju är roligt och viktigt på andra sätt.

  6. susitar mars 29, 2014 den 11:19 f m #

    Man måste väl inse sina misstag innan man kan göra något åt åt dem? Det är bra av dig att vara ärlig. Än så länge studerar jag, och under mitt exjobb så är jag ganska solitär av mig, jag är alltså inte i en situation då jag måste tänka på hur jag beter mig mot kunder/patienter/elever just nu. Att undervisa på universitetet, är också annorlunda gentemot att undervisa i grundskolan. Ungdomar gillar att testa gränser – hur personlig kan man vara med en lärare? Kan få henne att prata om sig själv? Kan elaka kommentarer passera obemärkt? Universitetsstudenter kan vara lite barnsliga ibland, men detta mönster finns inte. Jag behöver knappt ”bemöta” mina studenter, jag talar ju oftast till gruppen som helhet, diskuterar aldrig relationer eller så, oftast har jag inte ens lärt mig deras namn, för om tre veckor kommer jag aldrig mer se dem. Men min lupp hänger i ett nyckelband från Egalia, och min förhoppning är att ifall det är någon som känner sig ensam som hbtq-person så kanske det är en subtil signal om att vi finns lite överallt.

    På min fritid så märker jag att jag har, precis som du, lättare för att prata med killar, blir mer skämtsam med dem, tar till mig deras jargong. Mina två närmaste vänner är båda tjejer (fastän den ena rätt så queer och o-tjejig), men i övrigt känner jag fler killar än tjejer. Hur blev det så? I min barndom hade jag nästan enbart tjejkompisar. Handlar det här om någon form av undermedveten rivalitet med andra av samma kön? Internaliserad misogyni? Eller, är det så att eftersom vi är alla påverkade av samhället, och därför är det så att dem flesta killar i min ålder iaf kan fejka intresse i naturvetenskap och tv-spel, så känner jag att jag har mer gemensamt med dem?

  7. Tess mars 29, 2014 den 1:08 e m #

    När barnen har kommit upp i ålder så har de hunnit bli påverkade av sin omgivning och har många gånger “blivit” sitt kön. Tjejer är accepterade socialt på ett visst vis och killar på ett annat. Sådant är väldigt svårt att ändra på och om man kommer som person och ska ta kontakt så blir det nog ofta att man känner av vad som funkar också. Men sedan tänker vi medvetna på det och vi kan då börja arbeta medvetet med att inte bekräfta just det. Mina genusutmaningar för tillfället består mycket i att lära mig av med något jag “kört med” tidigare, nämligen “tjejer kan jag inte umgås med, de är så skvallriga av sig och pratar skit bakom ryggen”. Jag har alltid haft lättare att umgås med killar, men har insett nu att jag KAN umgås med tjejer och att jag inte får generalisera just kring detta med skvaller och skitsnack. När jag märker att en tjej beter sig så då försöker jag se förbi mitt vanliga “självklart är hon sådan, hon ÄR ju tjej” och ser personen istället. Varför gör hon så? Mår hon dåligt? Försöker hon passa in? Är det något hon fått lära sig för att inte sticka ut? Vill hon ha uppmärksamhet? Eller är hon helt enkelt elak? Sista svaret har det aldrig blivit sedan jag började tänka om. Kan säga att jag inte är 100 där än, men en bra bit på vägen 🙂

  8. Chiaki mars 29, 2014 den 4:22 e m #

    Jag tror att det är så viktigt att bli medveten om dessa saker, för vi har alla växt upp enligt vissa normer och till ett visst beteende. Och det enda sättet att ändra på sig är ju att bli medveten om vad man gör fel. Tidigare har jag hela tiden tänkt att ”Jag tycker att alla är lika mycket värda”, och sen liksom trott att det räcker. Men nu när jag börjat bli medveten om vilka fördomar jag har, och hur det går ut över andra, finns det ju mycket jag kan ändra på! Jag tror snarare att det är farligt att gå omkring helt ”fördomsfri” och lura sig själv och andra. Så nej, självklart förlorar jag inte respekten för dig! Snarare förlorar jag respekt för de som säger sig vara så fördomsfria och menar att de behandlar alla oavsett kön (eller hudfärg, sexualitet osv…) lika (och sen tar tolkningsföreträde när de blir uppmärksammade på sitt beteende).

  9. Erika mars 29, 2014 den 8:42 e m #

    Nej, jag tappar inte respekten för dig, snarare tvärtom. Jag tycker att det är grymt att du är medveten om dina tankar/ditt beteende, det tror jag inte att någon av mina lärare någonsin har varit (sorgligt nog).
    För min egen del ligger svårigheten i att inte ta med den segmentering (kategorisering av konsumenter) som jag måste göra vidare, så att den påverkar utformningen av marknadsplaner, reklam m.m. på ett sätt som speglar mina fördomar. Även att inte låta stereotyper påverka mitt arbete, objektivitet är viktigt. Det är en balansgång mellan vad forskningen inom området säger och mellan den normkritik jag själv vill använda. Framgångsrik marknadsföring är inte alltid, snarare ganska sällan, samma sak som normkritisk marknadsföring.

  10. Freja mars 29, 2014 den 9:05 e m #

    Vi är ju alla en produkt av det samhälle vi växt upp i och lever i. Det hoppar ur grodor ur munnen hela tiden, och jag gör automatiska handlingar utifrån förutfattade meningar om min omgivning. Vi har strävat efter att ha en så genusneutral uppväxt som vi kan för våra barn. Omöjligt i och för sig, dels för att vi inte är genusneutrala (socialiserade som vi är) och dels för att den omgivning barnen befinner sig i utanför hemmet absolut inte är genusneutral. Vi har försökt och vi har snubblat fram. Därför är det roande nu när barnen är så stora (13 och 15) att de kan protestera när vi inte lyckas. Vilket de gör. Högljutt!

  11. invaderace april 1, 2014 den 1:08 e m #

    Jag skulle verkligen rekommendera boken ‘A Mind of Her Own: the Evolutionary Psychology of Women’ av Prof Anne Campbell (http://www.amazon.com/Mind-Her-Own-Evolutionary-Psychology/dp/0198504985). Den kommer att besvara frågor som de du ställer ovan. Den är dessutom otroligt intressant.

  12. en läsare maj 2, 2014 den 7:42 e m #

    Under skoltiden (lågstadiet, högstadiet, gymnasiet) fick jag ofta känslan av att de kvinnliga lärarna tyckte det var lite “roligt” att få uppmärksamhet och skoja med pojkarna. Som om de försökte vara lättsamma och roliga för att pojkarna skulle tycka om dem. Lite som fällan som många kvinnor/flickor faller i. Jag blev naturligtvis jättearg på det. Det påminde mig också mycket om hur min egen mamma betedde sig kring min bror och hans vänner.
    Skulle förstås aldrig få för mig att det är så i ditt fall, det kanske också säger sig självt med tanke på ett av de tre orden du beskriver dig med här i bloggen 🙂 tycker för övrigt det är modigt att du uppriktigt skriver om dina upplevelser.

Trackbacks/Pingbacks

  1. Den Rosa Färgsättningen | Genusdebatten - april 1, 2014

    […] genusmedvetna, så förbluffas jag av deras okunskap om genussystemet. Häromdagen läste jag t.ex. detta av en kvinnlig ”genusmedveten lärare”, […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: