Om långhåriga pojkar och korthåriga flickor och om barns rätt att vara sig själva

13 Apr

I kommande nummer av Vi föräldrar är jag och min lilla familj med på ett uppslag:1422542_10151973649132551_7705320813119292190_n Kommande, eftersom numret inte finns i butik än. Det är bara prenumeranter som redan haft äran att skåda oss. Kul grej att delta i, faktiskt, och särskilt kul att få vara med bakom kulisserna på ”hemma hos”-reportagen och inse att redaktionen inte alls kommer hem till en utan att alla deltagande familjer kommer hem till någon annan. Vi fick äran att fotas i någon annans badrum, betydligt luftigare än vårt.

”Artikeln då?” kanske någon undrar, och jag kan säga direkt att nej, det är inte värsta reportaget om oss, utan mest en väldigt lättsam liten intervju om… hår, och i vårt fall: hårklippning. Och den enda utsagan som litegrann speglar vår genusengagerade föräldrasida redigerades dessvärre bort i slutversionen, så förvänta er inget särskilt alls.

Dock tycker jag att temat hår är väldigt intressant just när man pratar och tänker genus och feminism och jag hade gärna ägnat lite mer tid åt det i intervjun: Barn i normbrytande frisyrer, om de starka könsmarkörerna som olika frisyrer utgör, om viljan att vidga normerna för och åt sina barn, att hitta balansen mellan det praktiska kontra det utseendemässiga och inte minst barnets egen vilja när det handlar om hens kropp och identitet.

Vårt barn har långt hår, ”trots” att det står ”male” i hans pass och det är egentligen inte så vansinnigt uppseendeväckande. Nog för att han tack vare frisyren ofta tolkas som flicka av omgivningen, men ser man sig omkring är det rätt vanligt med pojkar i långt hår, både i så kallade genusmedvetna kretsar och i familjer som inte alls tänker på sådant. Men, i just genusmedvetna familjer skulle jag nog vilja påstå att pojkar i långt hår är extra vanligt, kanske just för att håret är en så tydlig könsmarkör: Den korta snaggen eller den klassiska pottfrisyren anses typiskt pojkiga, och otaliga är de familjer med söner och döttrar, i vilka döttrarnas hår sparas ut för att kunna flätas och tofsas, medan sönernas hår klipps av så fort det vuxit ut. Många genusförälder vill ju gärna tumma lite på dessa starka utseendenormer, för att ge barnet olika alternativ inför den dagen hen är stor nog att välja själv, och då är det inte då konstigt att de stereotypa pojk- respektive flickfrisyrerna ofta undviks, tänker jag.

I facebookgruppen ”Genusmedvetet föräldraskap” diskuterades hårfrågan för inte så länge sedan apropå att vissa medlemmar titt som tätt lägger ut foton på sina ”normbrytande barn”. Frågan som ställdes var varför det läggs upp så många bilder på pojkar i klänning eller med långt hår och så få bilder på flickor i kort snagg eller andra typiskt pojkiga attribut. Ja, det diskuterades även varför folk alls lägger upp bilder på sina barn i normbrytande outfits och dylikt, och om ”genus” verkligen är att bryta mot så många normer som möjligt… Men det är en annan diskussion (och för att själv genast svara kortfattat på den funderingen: Nej, att vara genusmedveten handlar inte om att göra statements eller uppfostra ”tvärtom” och det är inget nederlag att som genusförälder få en dotter som gillar dockor eller en son som gillar bilar. Läs gärna Ett tigerlivs inlägg ”Genusmedvetenhet eller tvärtomtänk?”.)

Hur som helst identifierades under facebookdiskussionen främst två alternativ till varför folk ofta ”stoltserar” med sina småpojkars normbrytande kläder och frisyrer, medan det omvända är ovanligare:

För det första för att det pojkiga och manliga av och i samhället generellt sett värderas högre än det flickiga och kvinnliga, och för att det därför redan är mer accepterat att som flicka vara ”pojkig” än att som pojke vara ”flickig”. Kanske kan det vara av denna anledning som genusmedvetna pojkföräldrar gärna talar om och visar bilder av sina pojkar i färgglatt, blommigt, med långt hår osv: För att uppvärdera det flickiga och kvinnliga, och för att visa att det är okej att pojkar tycker om stereotypt kvinnliga färger, prylar och uttryckssätt.

För det andra (eller som en fördjupning av det första) för att mycket av det stereotypt kvinnliga och flickiga verkligen bör uppvärderas mer än det gör, och för att mycket av det stereotypt manliga inte alls är särskilt eftersträvansvärt egentligen: Behöver vi fler machomän i den här världen eller? Skulle inte tro det. Och inte heller ska alla kvinnor ”bli som män” för att vi på sikt ska uppnå jämställdhet och jämlikhet liksom… (Obs, den sista meningen handlar på intet vis om transidentiteter, utan knyter an till en feministisk diskurs där lösningen på ojämställdheten anses vara just att kvinnor slutar vara kvinnor. Helt fel taktik, menar jag.)

När föräldrar stolt lägger upp bilder på sina pojkar i normbrytande outfits och frisyrer rör det sig därmed sammanfattningsvis om att dels uppvärdera det kvinnliga och dels att utöka pojkars valmöjligheter när det gäller kläder, hår, intressen, prylar osv. Kanske kan det även vara en strategi för att motverka homofobi och transfobi, vilken till stor del väldigt tydligt riktas mot bögar, ”feminina män” och transkvinnor: Kroppar som tolkas som manliga i stereotypt kvinnliga attribut provocerar.

Men.

Det är trots allt grovt förenklat och lite… lögnaktigt att påstå att det är ”okej att vara pojkflicka” eller att ”kvinnor och flickor har så mycket större könsmässigt spelrum än män och pojkar”. Som kvinna, tjej eller flicka är det trots allt bara okej att bryta mot könsnormerna till en viss gräns: Du får gärna vara lite ”tuff” och våga säga vad du tycker (så länge du inte är feminist eller säger något illa om män/manlighet, så länge du som flicka inte är ”oregerlig”, grov i munnen eller spydig i klassrummet), du får gärna vara sportig och stark (så länge du inte är lika snabb eller starkare än killarna i klassen och så länge du inte heter Caster Semenya), du får gärna ha en hyfsat laidback inställning till ditt utseende och inte vara rädd för att ”få lite skit under naglarna” (så länge du fortfarande är ”naturligt söt och så länge du inte ser ut som en man/kille). When darkness falls skrev bra om dubbelbestraffning nyligen, inget som rör barn i hennes text, men strukturerna börjar redan där…

När jag gick i mellanstadiet hyllades de coola tjejerna i ”robynfrisyr”, men den ocoola tjejen i vanligt kort hår ansågs äcklig, och särskilt äcklig just på grund av det korta håret. Mina syskon har under sin skoltid pratat om vilka man kan leka och inte leka med, och just den där tjejen i kort hår… Nä, henne vill man inte vara med, hon är konstig, ”hon vill vara som en kille”. Och ser man sig omkring i vilket klassrum som helst, från förskoleklass upp till högstadiet, är det extremt ovanligt med korthåriga tjejer. Normen att som tjej ha långt hår är extremt stark, helt enkelt, och jag gissar att även många genusmedvetna föräldrar kan dra sig lite för att klippa sina flickor rejält kort. De berövar dem liksom deras flickighet, deras söthet. Enligt normen, alltså. Och detta är givetvis en norm som minst sagt behöver krossas, utan att för den skull i nedvärdera det som idag klassas som kvinnligt. Vi måste alla ha rätt till fler alternativ, vi måste själva få välja hur vi vill se ut.

…och så har vi ju, till sist, det faktum att vi pratar om barn och att barn inte är några utställningsdockor i första hand. Nej, de är barn, som leker, rullar sig i sandlådan, kladdar med mat i håret, vägrar duscha, avskyr att borsta och frisera… Är långt hår egentligen passande för någon unge? Egentligen?

Jag frågar mig det ibland när jag borstar Adrians hår, vilket klibbar och tovar ihop sig till dreadsliknande korvar nattetid. Han är håröm, han avskyr att borsta håret, det är en kamp nästan varje gång. Varför utsätter vi honom för det? Och varför utsätter ungefär varje flickförälder sina döttrar för det? För att de ska vara söta förstås. För att kunna fläta och sätta upp i tofsar. För att det ska synas att de är flickor. Och samtidigt blir alla dessa flickor ständigt tränade i tålamod, i ”vill man vara fin får man lida pin”. I många fall är det även en social träning, att man sitter och småpratar medan man borstar och kammar. Sådant som pojkar inte fixar, sägs det.

Just det där är faktiskt en anledning till att vi envisas med att Adrian ska ha långt hår ett tag till: För att han är fin i det, ja, men också för att den där stunden i knät känns så värdefull. Han är sällan still annars (utom när vi läser böcker, så där har vi också ett bra mystillfälle) och utan borstningsstunden går ännu en fantastisk möjlighet till närhet, en lugn stund och social samvaro till spillo. Jag tror att de där stunderna är extremt nyttiga, särskilt kanske när man har ett barn som kategoriseras som ”pojke”.

Samt, förstås, att vi än så länge inte vet vem han är eller vill vara. Pojkrollen finns redan där, färdigpaketerad, bara att trä på sig. Men alternativen måste vi ge honom. Och en del i det är något så ytligt som en frisyr. Så enkelt är det.

Annonser

10 svar to “Om långhåriga pojkar och korthåriga flickor och om barns rätt att vara sig själva”

  1. Ylva april 14, 2014 den 9:20 f m #

    Precis som i många andra fall är det den som står högst upp som har lättast att bryta mot normer: populära, pojkar, vita, rika…

    • Ja precis, och hela den här texten och alla mina funderingar kring detta ämne utgår ju ohjälpligen ifrån ett privilegierat perspektiv, liksom. Den som bryter mot flera normer i sig själv har givetvis ett annat förhållningssätt till normer rörande hår och utseende generellt. Måste skriva om DET en annan gång.

  2. Tess april 14, 2014 den 11:13 f m #

    Mitt barn vill ha långt hår, men har hittills haft tunt bebishår så jag har klippt honom. Nu är det tjockt till slut och han längtar efter långt, som han kommer få ha med villkoren att vi ska få tvätta och kamma det. Krånglar det så får han helt enkelt ha kort hår. När det gäller övrigt ”normbrytande” så brukar inte jag riktigt tänka på det på det viset. Jag är medveten om det, absolut. Men jag har från början tänkt mer kring att jag vill ge mitt barn alla möjligheter och en valfrihet. Jag växte själv upp med det på 80-talet och tycker att det gav mig mycket. Jag avskyr verkligen när föräldrar tillåter sina pojkar att slåss med orden ”pojkar är pojkar, de måste få avreagera sig lite”, medan det gullas med flickor och man hör ekon av ”vad fiiiiiin du är idag”.

    • Vår unge hade väldigt stripiga små bångstyriga lockar innan han fyllde 2, men vi hade aldrig hjärta att klippa i det. Sedan tvåårsdagen har det tjocknat mer och mer, nu är det nästan en riktig kalufs! Svårtvättat och svårborstat, ja, men vi sliter med det så länge han inte säger något annat… eventuellt lite kortare i nacken nästa klipp!

      Och visst är det hemskt när man på förhand har bestämt att pojkar måste slåss för att avreagera sig, och att man aldrig tänker ”den som tillåts slåss kanske fortsätter slåss”…

  3. Viktoria - Ekodeko april 14, 2014 den 1:00 e m #

    Kanonbra skrivet! Jag funderar hela tiden på det där med håret. Jag vill inte klippa av Astons lockar men det mest praktiska vore ju att hålla det kort. Skulle jag ha en liknande frisyr om jag någon gång får en dotter? Det är ju fint med ett svall men jag vill ju inte bidra till finheten.
    Ibland får en brottas med sig själv och hålla ner den där andra sidan av en själv mot golvet en bra stund. Kluvet. Precis som hårtoppar.

    • Jag tänker såhär: Håret har för sjutton precis vuxit ut ordentligt på vår unge, är det inte sorgligt att klippa av det då? Jo, det tycker faktiskt jag. Och när en kort frisyr dessutom skulle bidra till att hans sk ”pojkiga” sidor ÄN mer tolkades som en del av hans ”biologiskt betingade beteende” så känns det som att nä, det är inte värt det. Hellre lirkande, lockande och jagande runt i lägenheten inför den veckovisa hårborstningen… till slut sitter han faktiskt lugnt i knät och tycker det är rätt mysigt med hårpill. Och fin, det är han – och det får han vara, tänker jag 🙂 (även om han givetvis vore just fin i vilken frisyr som helst…)

  4. sara april 15, 2014 den 6:37 f m #

    När mina barn var i förskoleåldern hade de alla tre ganska långt hår helt enkelt därför att jag inte hade pengar att ta dem till frissan och tyckte det var svårt att klippa dem själv. Att klippa korta, typiska ”pojkfrisyrer” vågade jag mig inte på, och spara ut till långt hår ville jag inte göra eftersom – som du skriver – det är väldigt opraktiskt på små barn. Och på samma sätt ärvde de kläder av varandra trots olika kön helt enkelt för att det inte fanns pengar att köpa nya grejer till varje barn.
    Det kan provocera mig att detta med genus och genusbrytande så ofta verkar vara en hobby för välbeställda medelklassföräldrar med gott om tid. Känns som de viktiga, riktiga genusfrågorna – som rent krasst kan handla om liv och död – ofta gömmer sig någon helt annanstans långt bortanför det där poserandet. Och kanske motverkar man på något sätt syftet (att göra barn ”genusfria”) när man låter det i så stor utsträckning bli en fråga om yta?
    (Menar absolut inte att hacka på dig på något sätt, det var bara en tanke som slog mig när jag läste din text. Vet att du är otroligt klok och genomtänkt – mycket mer än jag – när det gäller genus och normbrytande. Önskar att mina barn hade haft en lärare som du!)

    • Åh jag är så glad att du tar upp detta med klassfrågan, min tanke har varit att inom kort skriva en fortsättning som handlar om just den! Att liksom ha den LYXEN att alls kunna säga ”hoppsan, nu fick vi en med snippa den här gången, då målar vi om barnrummet och köper ny garderob och fixar ny barnvagn!” På samma sätt som det är en lyx att kunna välja Polarn och pyret och ekologisk bomull. Blä för detta. Genus handlar inte om prylar,leksaker och kläder, eller: det borde inte handla om det, åtminstone inte i första hand. Just dessa medelsvenssonföräldrar med fasta jobb och goda inkomster brukar dessutom vara väldigt dåliga på att tex dela föräldraledighet och vab, ”det är ju ogynnsamt ekonomiskt att han är hemma”. Men ekologiska barnkläder i regnbågens färger, DET lägger man gärna pengar på.

  5. presens april 15, 2014 den 8:39 f m #

    Jag tänker mycket på mitt barns hår – alldeles för mycket. För å ena sidan vill jag att hon ska ha en praktiskt och lekvänlig frisyr, å andra sidan vägrar jag snagga henne. Enbart för att det är fult. För det är klart att det mest praktiska är att ta fram trimmer och tjoffa av det, men som sagt – fult. Nu vill hon själv ha långt hår (hej hej grupptrycket) och är ledsen för att det växer långsamt. Ja, du vet ju hur min unge ser ut i håret.

    Det är klart att det är ett lyxproblem att befatta sig med, men samtidigt känns håret som en fråga där mycket ställs på sin spets. Vad vill jag erbjuda mitt barn? Hur mycket kan jag styra hur folk bemöter henne? Hur mycket är yta och hur mycket är praktiskhet, hur mycket är normer och vanor och traditioner och hur mycket är valfrihet?

    • Ja visst är det löjligt egentligen, men samtidigt ÄR hår så vansinnigt laddat och så oändligt fyllt med könsnormer. Om vi skulle klippa Adrian kort skulle folk plötsligt ännu mer tolka hans lek med pinnar och hans drak- och monsterfaiblesse som GRABBIGT, betydligt mer än nu. Han har ju fler sidor än så, liksom. Håret gör att han behåller gulligheten, det är ändå så.

      Och visst är det ett lyxproblem och något som vi i övrigt hyfsat normiga personer kan befatta oss med, men likväl: svårt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: