”Jag har behandlat mina barn precis lika!” – om att finna ”bevis” på biologiska könskillnader

15 Apr

Det är en klassiker: Personer som så gärna vill tro på att sociala omständigheter påverkar oss som personer (säger de), men som överallt tror sig finna ”bevis” på att pojkar och flickor, män och kvinnor ändå är och förblir olika:

”Det är ju bara att se sig omkring, killarna är hopplösa när det gäller att ha koll på sina grejer.”
”Ja, konflikterna och skitsnacket här i klassen är det ju tjejerna som står för – det går inte att komma ifrån!”
”Killarna vägrar ju läsa, det är helt enkelt typiskt killigt!”
”Min dotter har hjälpt till här hemma från början, medan min son bara har legat där framför tv:n…”
”Att killar är mer sexfixerade än tjejer går ju inte att komma ifrån, bara att kolla på löpsedlarna…”
”Jag har verkligen ansträngt mig för att behandla min son och min dotter EXAKT LIKA, men ändå är de så olika som de kan bli!”

Ni känner igen, va? Överallt hittar man belägg för att ”det är kört”, bevis för att pojkar är på ett visst sätt och flickor är på ett visst sätt, trots att man ”gjort allt”.

Jag vill dock bestämt hävda att nej, man har inte ”gjort allt”. Inte som enskild person och inte heller som ett enat samhälle (eh, det sistnämnda: långt ifrån…). Problemen i ovanstående uttalanden/synsätt är flera:

För det första benämner man pojkar och flickor som separata, särskilda grupper och generaliserar utifrån (förmodad) könstillhörighet. Kanske är det så att en majoritet av pojkarna respektive flickorna är på precis det sätt man beskriver, även på individnivå, men det finns alltid några individer som skiljer sig ifrån mängden. Dessa glömmer man bort och gör därmed osynliga; de räknas inte med i ”statistiken”, de ses som ”undantag från regeln”. Och genom att man redan från början har bestämt sig för att synliggöra och språkligt befästa det som stämmer överens med ens stående uppfattning (vilken allra oftast överensstämmer med rådande samhällsnorm) är det säkerligen en och annan unge som bara därför har hamnat i precis det beteende som man befäster:
”Hörni pojkar, ni måste skärpa till er och sluta glömma era pennor!”
”Hörni flickor, ni måste sluta att prata skit bakom ryggen på varandra”
Barnen lär sig hur de förväntas agera, helt enkelt, och bara genom att gång på gång få höra att de ”är” på ett visst sätt (även om det är ett oönskat beteende) så kommer många anpassa sig och se på sig själva på just det sättet: Pojkar är slarviga. Flickor pratar bakom ryggen och kan inte leka tre. Det blir som ett evigt upprepande mantra och en självuppfyllande profetia. I detta ingår givetvis också att gång på gång fastställa att kön är lika med könsorgan, bara det är högst problematiskt.

För det andra så tenderar man att inte ens lägga märke till allting som avviker från den rådande uppfattningen, den rådande normen. Kanske har man en klass där väldigt många av pojkarna gillar att läsa, kanske har man en son som är helt ointresserad av bollsport och fysisk aktivitet, kanske är en majoritet av tjejerna i klassen fotbollsspelare, kanske har man en dotter som inte alls bryr sig om att vara ”söt” och som aldrig har koll på läxorna. Dessa normavvikande beteenden och intressen kommer förmodligen antingen omnämnas som ”undantag”, som något ”ovanligt” eller så hamnar de i bakgrunden, medan de beteenden som faktiskt lever upp till normen, återigen, lyfts fram och befästs: De läsande pojkarna kanske även knuffas i matkön, de fotbollsspelande tjejerna kanske är väldigt utseendefixerade, den osportsliga sonen kanske aldrig hjälper till att duka bordet och den lite slarviga dottern kanske väldigt ofta hamnar i konflikter med sina tjejkompisar på grund av skitsnack. Då kommer dessa, normföljande beteenden förmodligen hamna i fokus för diskussionen ändå.

För det tredje: Alla barn ska inte behandlas prick lika, för alla barn är inte prick lika. Vare sig du har en son och en dotter eller två söner då kommer dessa inte vara exakt lika varandra, av flera olika anledningar. Och oavsett om ett beteende är ”biologiskt” och ”könsbestämt” eller avhängigt något helt annat, såsom plats i syskonskaran eller andra sociala faktorer, så ska väl inte vad som helst förklaras giltigt eller uppmuntras?

Jag kan illustrera med ett exempel:
En bekant berättade om sina två barn, en son respektive en dotter, vilka båda två gillar att läsa. Sonen har nyligen lärt sig att läsa själv och dottern, som är äldre, har kunnat sedan länge. Dottern läser ensam på kvällarna och vill ofta i anslutning till sin läsning, eller dagen efter, komma till föräldrarna och diskutera vad hon läst och dela med sig av funderingar hon har. Sonen kan som sagt läsa själv, men han kommer inte självmant till föräldrarna med sina funderingar kring vare sig läsningen eller något annat. Om föräldrarna ligger intill honom under läsningen, däremot, och uppmuntrar till samtal kring boken och kring allt som hänt under dagen, då kryper även hans frågor och funderingar fram.
Så hur agerar föräldrarna? Jo, de behandlar barnen olika helt enkelt, eftersom barnen fungerar på olika sätt. Att behandla dem lika hade i det här fallet kunnat stärka en rådande norm som säger att ”flickor har behov att prata om sina tankar och känslor, men pojkar har det inte”, men genom att behandla dem olika så blir det tydligt att pojkar visst kan ha behov av det, men vissa/många av dem behöver lite extra hjälp på traven för att komma till skott.

Biologi eller socialt arv i detta exempel? Tja, tämligen ointressant – kanske en blandning av båda. Flickan i exemplet har säkerligen flera kompisar som gillar att läsa och som hon kan ”prata problem” med, medan pojken kanske inte har det, med tanke på hur normen ser ut. Den enda intressanta frågan, tycker jag, är hur vi vill att det ska se ut och agera därefter. Hem, skola och helst hela samhället tillsammans… inte undra på att det dröjer så förbannat.

Dock ska tilläggas, vilket även knyter an till mina första två punkter, att jag har jäkligt svårt för så kallad ”kompensatorisk genuspedagogik” där alla pojkar på förskolan får pärla och pyssla medan alla flickor får härja i bygghörnan, exempelvis. Barngrupper är mycket mycket sällan så könsmässigt homogena, även om det ibland krävs att man sätter på de riktigt skarpa könsglasögonen för att få syn på de individuella skillnaderna. Som pedagog är det dock ens skyldighet att göra det, av flera anledningar.

Annonser

6 svar to “”Jag har behandlat mina barn precis lika!” – om att finna ”bevis” på biologiska könskillnader”

  1. Chiaki april 15, 2014 den 8:57 f m #

    Bra inlägg! Det pratas väldigt mycket om huruvida skillnader mellan könen är medfödda eller inlärda (och sen används det som argument för eller emot genusmedvetenhet), men egentligen är det ju väldigt irrelevant. Borde man inte snarare prata om vilka egenskaper man vill att barnet ska utveckla (och sen bedöma genus utifrån hur väl det lyckas)? För min del spelar det t.ex. ingen roll om män är mer våldsamma av naturen eller om det är inlärt. Jag tycker bara att det är ett negativt beteende som inte borde uppmuntras.

  2. Freja april 15, 2014 den 9:52 e m #

    Kanonbra skrivet, Vi har verkligen inte behandlat våra barn lika, de är två helt olika individer med helt olika behov. Det vi ansträngt oss att göra (och säkerligen till stor del misslyckats med, eftersom vi är produkt av socialiseringen i samhället) är att ta ett steg tillbaka och inte genuskoda deras beteende. Nu är de 15 och 13. Vår son är lugn, stilla, omtänksam och ordningssam, medan dottern är aktiv, högljudd, slarvig och helt ointresserad av sitt utseende… Sonen funkar bra i sin klass, där många är lika honom, av både killar och tjeje, en lugn klass. Dottern har stora problem i sin klass eftersom den är extremt könad och hon sticker ut som en fyrbåk… Mår ibland dåligt över att vi inte gett henne förutsättningarna att smälta in, men hon har utvecklat en god känsla för både feminism och intersektionalitet, så jag hoppas hon klarar sig…

    • Hon kommer vinna i längden, om inte annat, och fint att hon kan svara för sig! Var själv den där som inte passade in alls och alltid när jag möter ”mig själv” bland mina elever vill jag bara skrika ut till dem: Ni kommer klara er bättre än alla andra! Vänta bara! (Eller nåt åt det hållet…) Jag tror säkert ni har gett era barn en mycket bra grund, efter allt du har berättat i dina kommentarer osv.

      För övrigt tror jag inte att någon behandlar sina barn lika… lika regler möjligen, men inte går det att behandla två olika individer prick likadant. Bullshit, eller hur?

  3. susitar april 17, 2014 den 4:49 e m #

    Det är väl också en sak att som förälder ”behandla lika”, men som förälder kan man inte kontrollera hela sin omgivning, och jag tycker inte heller att man bör det. Oavsett förälderns egna inställning, så kommer en massa välmenande släktingar att utgå från kön när de köper presenter till ett barn. Barn påverkas av andra barn i förskolan och skolan.

    Sen finns de ju dem som från första start uppmuntrar ”manlighet” från pojkar och tvärtom, men det behöver ju inte betyda att sonen blir macho. Barn har sina egna personligheter. Har inga egna barn, men har sett min kusin (som snart fyller 15) växa upp. Så fort han började på dagis så slutade han leka med dockor och andra ”tjejgrejer”, det var väldigt tydligt att han blev påverkad därifrån. Hans föräldrar har uppmuntrat hans intresse för poliser, bilar, flygplan, teknik, men även för musik och sång. Men jag tror ingen av dem förväntade sig att han skulle skaffa sig långt hår och tappa sitt intresse för polisbilar, haha. Hans syster har alltid kallats ”prinsessan” och klätts i rosa och har även blivit väldigt ”tjejig” som tonåring – som om hon fastnade i den där prinsessfasen många småflickor testar. Så kan det gå. Svårt att säga vad som är barnens egna inre (är vi oskrivna blad när vi föds eller ej?), vad som är föräldrarnas påverkan och andras påverkan.

    Sen, även om en pojke ratar dockorna och föredrar monster, så innebär det inte att alla andra pojkar gör likadant, eller att det finns något egenvärde i att följa sådana könsroller.

    Äh, lösningen är väl att försöka se individen i alla, som du säger. Inte bara när det gäller kön, utan även etnicitet, klass etc. Tittar man noga så är ingen en levande stereotyp.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: