Hur gör folk?

1 Maj

Såhär är det. Jag började jobba heltid igen för en dryg vecka sedan. Från heltidssjukskriven till halvtidssjukskriven till heltidsarbetande på relativt kort tid. Min läkare ville egentligen förlänga sjukskrivningen, men jag propsade på det motsatta. Varför? Dels av ekonomiska skäl, dels av praktiska, dels på grund av att arbetsstressen i mångt och mycket är densamma oavsett om jag jobbar heltid eller deltid såhär under terminens sista veckor. Det är lovdagar hit och schemabrytande aktiviteter dit, vilka å ena sidan betyder välbehövlig vila med jämna mellanrum och å andra sidan innebär stress, eftersom vi sällan hinner med allt vi behöver inför bedömning och betygsättning. Sammantaget är det dock skönare att ha ett övergripande ansvar än ett halvdant, för nu slipper energin gå åt till att hitta rätt balans.

Nu har jag drygt 100 elever som jag ska betygsätta i juni. 40 av dem lärde jag känna för en dryg månad sedan, resterande har jag bara känt en vecka. Det är en aning… uttröttande, kan man säga. Men det känns samtidigt lugnande att lära känna dem redan nu, för då blir startsträckan i höst betydligt kortare.

Och så mitt i allt detta har jag en 2,5-åring som helst är uppe till 22 om kvällarna samt en höggravid fru som nyligen fick sluta arbeta på grund av att hennes jobb absolut inte fungerar ihop med graviditet: Hon står, går, lyfter och böjer sig exakt hela dagarna, och ryggen och bäckenet tog stryk relativt fort.

Här är vi alltså nu. Nio veckor kvar till beräknad förlossning och allting känns fortfarande overkligt. Vi pratar om namn, vi pratar om vem som ska sova var när bebisen väl är här, vi pratar om olika scenarier vid förlossningen (det är lätt att tro att ”det kommer gå fortare andra gången”, men så inser vi att det ju är första gången på samma gång som det är andra…), vem som ska ta hand om Adrian sådär mitt i sommaren. Men i övrigt känns mycket ännu oklart, såväl för mig som för henne. Och jag känner mig helt klart inte som världens bästa brevida fru. Jag vet att det inte går att jämföra – när jag var gravid såg livet helt annorlunda ut, vi hade liksom inget barn här hemma då, men ändå så jämför vi ju. Båda två.

Bara det skulle jag kunna skriva en egen text om. Eller en hel bok: Att vara två kvinnor som föder varsitt barn. Att vara den andra mamman första gången respektive andra gången. Att vara den födande mamman första gången respektive andra gången. 

När jag mitt i allt detta tappar fotfästet och det känns som att allt kommer gå åt skogen, när ångesten och stressen över nuet och senet tar över, då funderar jag över hur fan alla andra gör. Hur gör ni? Hur får ni allt att fungera? Med sömnbrist och jobb och att räcka till som förälder och partner? Går det ens? Eller är den där tröttheten, ständigt återkommande oron och det dåliga samvetet bara heeeelt normaaaalt och kommer eventuellt gå över med tiden? Förmodligen, gissar jag. Och det är säkerligen jäkligt få människor som går runt och känner tillfredsställelse och livsglädje mest hela tiden. Eller?

Min psykolog sa till mig i tisdags att jag borde bli stå upp-komiker. Hon kan inte låta bli att skratta åt min uppmålade misär, för uppenbarligen är jag rätt underhållande. Fint att åtminstone ha lite självdistans mitt i allt.

Annonser

10 svar to “Hur gör folk?”

  1. Majas bekännelser maj 1, 2014 den 8:34 f m #

    Ja Sanna, hur gör man för att hinna med livspusslet? Det du beskriver är ju ganska normalt. Men för den delen inte särskilt roligt. Jag tror mycket på att man får försöka vara där för barn och partner, när man väl är där. Alltså försöka ha totalt fokus på familjen när man är ledig tillsammans. Och fullt fokus på jobbet när man väl är där. Om man inte klarar av det när båda jobbar hundra procent, så kanske man ska tänka över hur mycket man borde jobba.

    För er så låter det som om du ändå borde jobba hundra procent, för att inte vara för stressad över jobbet när du inte är där. Om din fru är hemma så kanske hon kan ta ett större ansvar för er son, om hon orkar, för tillfället. Innan bebisen kommer. För sen kommer ju du få ta mer ansvar för A.

    Vad spännande att börja tänka namn och andra praktiska grejer, för att det faktiskt ska komma en ny individ till er familj. Det tröstar ju inte, men livet som tvåbarnsmamma ger inte direkt mer tid än när du har ett barn. Men det blir också mer kärlek. Mer upplevelser. Mer livet.

    Hoppas ni hittar en väg genom livet som ni orkar med. Som inte ger er för mycket stress, utan mer kärlek. Även om alla delar måste hanteras. Stor lycka till-kram Maja!

    • Tack för pepp! Jag har bestämt mig för att jobba 80% i höst, har insett att jag på sikt inte pallar 100. Och sen är det ju så att jag bloggar mot ersättning för LR, får ett och annat föreläsarjobb ibland och leder spinning mot ersättning, så 100 betyder ju i praktiken minst 110 😉

      Du har helt rätt i att det är viktigt med rätt fokus i respektive sammanhang, men jag vägrar gå med på att arbete 45 timmar i veckan är det man bör räkna med… (säger alltså inte att du sagt det, utan samhället). Det är fasen människorna runt omkring oss som ska vara i fokus. Egentligen.

  2. erica maj 1, 2014 den 7:05 e m #

    Den ständiga tröttheten gick över o då bestämde vi oss för trean…så nu är vi där igen. Hanterar det genom att sova när den andra är pigg (typ idag en halvtimme mitt på dagen) aldrig äta frukost ihop på helgen (en går upp o får gå o lägga sig igen när den andre kommer upp), träna, gråta, klaga, skratta, familjeaktivitet o leva på drömmen om att lämna bort alla över natten…

    Lycka till!

  3. Mellan skog och gård maj 1, 2014 den 9:27 e m #

    Jag, som var stressrelaterat sjukskriven under min graviditet med barn nr 3, säger att det inte går. Vi har gjort det ”normalt” med ett livspussel som aldrig går ihop och hur fasen ska man kunna må bra då? Att jobba 100% (eller 75% procent med ännu mer stress) går inte ihop med att vara den förälder vi vill vara, den partner vi vill vara, den medmänniska vi vill vara osv… Det går inte! Jag sällar mig till de som säger att arbetslivet är uppbyggt för att passa män med en hemmafru hemma som tar hand om hem och familj och det sociala livet.

    Så vad gör då? Downshiftar om man kan, byter jobb? Inte så bara och inte för alla.

    Förlåt pessimismen
    /Elin

    • Helt okej med lite pessimism hörru, det är ju så jag också känner. Det GÅR INTE. Nu kommer jag jobba 80 i höst ändå, vara hemma med min fru och båda barnen en vardag i veckan. Den ekonomiska stressen får vi hantera, för jag kommer gå sönder om jag jobbar 9 timmar fem dagar i veckan. Har insett det trots allt. Att jobba deltid fördelat på veckans alla dagar däremot (vilket jag gjorde i 1,5 mån nu) funkar inte lika bra.

  4. Freja maj 1, 2014 den 10:24 e m #

    Jag klarar inte balansen, det är tydligt. Jag blev sjukskriven för stress när ungarna var tre och fem, återhämtade mig så pass att jag kom upp på heltid (men det tog ett och ett halvt år den gången, med de betydligt givmildare sjukskrivningsregler som var då). Sen har jag hankat mig fram, med minimalt med sociala kontakter utanför jobbet och med minimalt med fritidsaktiviteter. Orken har gått till jobb och till familj (och knappt det).

    Under tiden har först sonen blivit mobbad på skolan, med all oro det innebär, jag och mannen mist våra jobb, fått nya jobb som innebar en ganska omvälvande flytt (men var bra för sonen), bytt jobb igen, med flytt tillbaka (vilket var dåligt för dottern), dottern mobbad i skolan i 4 år med medföljande oro och ilska, vi flyttade igen, jag bytte jobb igen, mannen blev varslad och på väg att bli arbetslös, fick nytt jobb i sista sekund (sista dagen han hade sitt gamla jobb), mannen bytte jobb IGEN, min mamma dog oväntat, jag bytte jobb IGEN. Och nu har jag kraschat, IGEN.

    Jag har aldrig fått någon period under de tio år som gått sen sist där jag kunnat bygga upp mina energinivåer efter den första kraschen, jag har bara kravlat ffram och försökt få familj och jobb att funka. Nu tror jag aldrig jag kommer i balans igen, jag tror jag är körd i arbetslivet, jag får ångest bara jag tänker på att vara på en arbetsplats och träffa folk… Det samhälle vi har nu funkar bara för dem som sitter högt upp och har råd att ha någon som löser allt praktiskt i hemmet, för oss andra är det galet! Jag säger 30 timmars arbetsvecka och medborgarlön!

    • Fy fasen, just det där att bygga upp energin mellan varje krasch… hur? Det verkar inte gå. Jag har varit kroniskt skittrött dygnet runt i tre år snart och det känns som att det aldrig kommer bli bättre. Sex timmars arbetsdag = JA TACK! Åh vilken befrielse!

      Och det där med att folk säger ”allt blir bättre när barnen börjar skolan”… inte helt säkert det heller 😦

  5. Emma maj 2, 2014 den 7:18 f m #

    Jag tror och känner precis som ovanstående kommentatörer. Det går inte ihop. Inte med två heltidsarbetande. Just nu är jag föräldraledig med vårt första barn. Vi hoppas på att snart ha ett andra påväg. Min fru arbetar typ 10 h dygnet. Jag sköter allt annat. Hem barn planering osv. Vi är priviligerade med att min fru känar bra vilket gör det möjligt för oss i framtiden när det är dags även för mig att arbeta igen, att arbeta deltid. Tyvärr kommer inte min fru kunna det då det precis som för dig bara genererar i ökad stress då hemtidsarbetet skall skötas på halvtid. Vi är rörande överens om det faktum att vi skall kunna ha en lycklig familj där alla får tid för varandra, där ork finns för stort och smått fungerar det inte att båda (eller någon egentligen) arbetar heltid. Jag tänker att vi hellre drar ner på levnadsstandard än skiljer oss pga materiella ting. Viktigast är trots allt familjen!

    • Det där sista: JA! Jag brottas verkligen med den där ekonomiska stressen, vill så gärna bara skita i pengarna och jobba lagom, båda två helst. Men det är långt ifrån säkert att vi ändå har råd… Håller dock helt med dig: familjen och fritiden är klart viktigast.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: